”Förortsborna stämplas som förlorare” | Stockholms Fria
  • Alliansens promenad i Husby 2016 omgärdades av poliser. Boende i området framstår bara som rekvisita. En tydlig illustration av politikens von oben-perspektiv, menar Jonas Lindström.
Stockholms Fria

”Förortsborna stämplas som förlorare”

Hur skulle du känna om du hela tiden får höra att det är något fel på platsen där du bor? undrar Jonas Lindström, fil dr i sociologi.

Det har nu gått en månad sedan det (ännu en gång) var upplopp i Rinkeby och som så många gånger tidigare upprepades samma mönster. Polisen säger sig vara maktlösa, politiker lovar hårdare tag mot kriminaliteten, tidningar och tv rapporterar om upplopp och stenkastning mot blåljuspersonal och på sociala medier förfasas allmänheten över att detta fortgår. Efter en tid återgår allt till det vanliga.

Det är bara det att det vanliga inte tycks existera i Rinkeby och i övriga 52 bostadsområden som, enligt polisens lista från år 2015, etiketteras som utsatta. Hur ofta läser vi om alla de människor som bor i något av dessa 53 utsatta områden och som lever sina liv som vilken ”Svensson” som helst? Det är som att det glöms bort att människor i så kallade utsatta områden också har väckarklockan på ringning halv sju, lämnar barnen på förskolan eller skolan och beger sig till sina jobb för att bidra till den gemenskap vi kallar för samhället.

Normaliseringsprocesserna av bostadsområden som utsatta har pågått i flera decennier och undan för undan skapat schablonmässiga och ibland tanklösa förhållningssätt bland människor som inte bor där, eller som aldrig ens satt sin fot i de utpekade bostadsområdena. Diskrepansen mellan de som bor i den så kallade förorten och de som inte bor där, som bland annat yttrar sig i att de senare tar sig tolkningsföreträde när det gäller att avgöra hur det är i förorten, är något som allt som oftast förbises i segregationsdebatten.

Att de boende i så kallade utsatta områden fråntas rätten att dra slutsatser om det egna livet är liksom helt i sin ordning och inget att reflektera över. Frågan är om detta kan bli tydligare än när de fyra borgerliga partiledarna gemensamt besökte stadsdelen Husby i nordvästra Stockholm för snart ett år sedan. Inga boende syns på bilderna från deras vandring där de omgivna av poliser och livvakter går på en gångväg i Husby centrum. Syftet med besöket var, för att tala med centerledaren Annie Lööf, ”att träffa poliser och få en verklighetsbild av deras vardag” (SvD 26 maj 2016). Ingenstans nämndes det något om de boendes verklighetsbild och deras vardag.

Det kan tyckas anmärkningsvärt att de boende inte tillåts komma till tals om sitt eget bostadsområde. Men tanke på nämnda normaliseringsprocess och majoritetssamhällets axiomatiska åsikter kring de områden som fått etiketten utsatt är det inte så konstigt.

Förra året skrev jag forskningsrapporten ”Att veta sin plats” på uppdrag av Allmänna arvsfonden. Jag analyserar ett tiotal projekt som syftar till ökad delaktighet och egenmakt bland barn, ungdomar och unga vuxna i några av dessa områden. Mitt bestående intryck från arbetet var – förutom att flera projekt var mycket genomtänkta och kan leva vidare efter att pengarna från Arvsfonden var slut – hur en problembild som inte formulerats av de själva lade sig som en blöt filt över hela verksamheten.

Eller som en av de ansvariga för projektet ”Järvas unga ska synas och höras” uttryckte det: ”Ibland känns det orättvist, vi gör så mycket bra och sedan när man träffar folk från andra platser i stan tror de att allt bara är skit här i Tensta. Det här är ju vår hembygd och tänk dig själv om du hela tiden får höra att det är något fel på platsen där du bor”.

Därmed inte sagt att vare sig jag eller de ungdomar jag träffade i Tensta blundar för det faktum att unga människor mördas, att barn dras in som springpojkar åt kriminella nätverk och får ett par hundra kronor som tack eller att det kastas sten mot blåljuspersonal. Det finns synnerligen allvarliga samhällsproblem som måste lösas.

Men frågan som politiker och alla andra som inte bor i så kallade utsatta områden bör ställa sig är: Hur skulle du själv känna om du varje dag vaknade upp som förlorare i verklighetens postkodlotteri?

Rekommenderade artiklar

Skärholmen ska förnyas "socialt"

Nu växer nya Skärholmen fram. "Fokus Skärholmen är vårt profilprojekt när det gäller social hållbarhet", säger stadsbyggnadsborgarråd Roger Mogert (S).

Ojämlikheten ökar otryggheten

Avskaffa skattelättnaderna som undergräver välfärden och bygg ett tryggt samhälle för alla, skriver Per Björklund apropå de ökande dödsskjutningarna.

© 2017 Stockholms Fria