Familjen som en tryckkokare | Stockholms Fria

Recension


Teater
Glasmenageriet
Av: Tennesse Williams
Var: Fria teaterns lilla scen
Regi: Ulla Gottlieb
Medverkande: Polly Kisch, Per Lasson, Birgitta Sundberg och Freddy Åsblom
När: T o m 5 maj

  • "Birgitta Sundberg är emellanåt en fröjd att att se", skriver Martin Holmström.
  • Glasmenageriet skildrar en familj i upplösningstillstånd.
Stockholms Fria

Familjen som en tryckkokare

Glasmenageriet, pjäsen som blev Tennessee Williams genombrott, utspelar sig under 1930-talets depression. En sydstatsfamilj i sönderfall bestående av modern Amanda, dottern Laura och sonen Tom hankar sig fram på en lön. Alla bär de på oförverkligade drömmar, försvinner in i fantasier och kan inte förlika sig med verkligheten. Tom jobbar på ett skolager men skriver poesi i smyg på toaletten och vill gå till sjöss, överge familjen på samma sätt som den sedan länge frånvarande fadern. Laura har ett lätt handikapp som hon klamrar sig fast vid som en ursäkt för att slippa möta världen. Istället lever hon genom sina figuriner av glas som får liv när hon vänder och vrider dem i ljuset. I moderns upprepade historier om ungdomsåren, när rika plantageägare uppvaktade henne i långa rader, anas en svunnen storhetstid. Hur mycket av det som nu är sant. Hennes högsta dröm är att dottern ska bli gift, och den värsta mardrömmen att sonen överger dem.

Fria teatern sätter upp Glasmenageriet på sin mindre, intima scen på Kungsholmen. Det gör att man kommer nära skådespelarna, lägger märker till andhämtning, blickar och nyanser som inte går att uppfatta på en större teater. Birgitta Sundberg är emellanåt en fröjd att att se i gestaltningen av den överbeskyddade och tjatiga modern. Relationen mellan henne och sonen, spelad av Freddy Åsblom, är central i pjäsen. Det är ofta roligt, och har hög igenkänningsfaktor. Polly Kisch som Laura har en lite mer undanskymd roll. Tystlåten och försynt är det mer genom det fysiska uttrycket man får försöka förstå vad som rör sig inom henne.

Den första akten är humoristisk och driver på i högt tempo, men i andra akten stannar pjäsen upp en aning. Jag hade velat se ett större fokus på Laura. Visst får hon mer tid i ljuset av fladdrande stearinlågor, men gåtan kring hennes person blir ändå inte genomlyst. Hon förblir ett svävande väsen som för en kort stund blir mer verklig och påtaglig när hon dansar tätt intill en kavaljer, men tonar sedan åter bort i glasmenageriets värld.

Tennesse Williams pjäs är ändå sevärd i Fria teaterns uppsättning. Framför allt för första akten, där vi får se familjen som en tryckkokare som ofta pyser över av humor och bitsk ironi.

Rekommenderade artiklar

© 2017 Stockholms Fria