Rojin Pertow

Inledare


Syrien

  • Amerikanska så kallade Tomahawkrobotar avfyrades mot den syriska flygbasen Shayrat i början av april som svar på Syriens påstådda kemvapenattack mot staden Khan Sheykhun, där 86 civila dog.
Fria Tidningen

Desinformationskrig

Krigets vara har nu som då varit beroende av att civilbefolkningen varit beredd att stödja det i större omfattning. För att rättfärdiga krig krävs dock mer än endast patriotism och nationell stolthet. Man måste även ljuga för befolkningen, skriver Rojin Pertow.

En gång i tiden då jag studerade internationella relationer på Stockholms universitet fick vi lära oss att det finns en idé om att modern krigföring är mindre moralisk än svunna tiders slagfält. Tanken går ut på att man fram till och med andra världskriget slogs med ära. Renrasiga soldater från olika nationer möttes på fältet med likadana förutsättningar och utkämpade kampen om territorium. Alla visste vem som var allierad och vem som var fiende. Flygvapen och kavalleri var inte automatiserade utan bemannades av människor. Infanteriet låg och tryckte i skyttegravar på varsin sida av kriget. Sägs det.

I dag är krigföring mycket mer infekterat. Drönare, automatiserade vapen och fordon, lokala krigsherrar och paramilitärer samt desinformation sägs ha gjort kriget mycket mindre ärofullt än svunna tiders slag. Det är bortom tvivel att krigets natur har förändrats under de senaste 60 åren. Teknikens ständigt pressade bortre gränser samt en enorm militär budget hos världens stormakter har lett till att vi i dag kan föra fullskaliga krig från andra sidan världen, inom ett högst lokalt geografiskt område med hjälp av några knapptryckningar. Parterna som förklarat krig mot varandra behöver aldrig besöka slagfälten, till skillnad mot medeltidens krig då kungarna själva red ut och mötte fienden.

Oavsett vad man kan säga om jämförelsen mellan dagens och gårdagens krig står det klart att det genom historien alltid är samma grupp som är förlorare, oavsett vilken sida som gick segrande ur kriget. Civilbefolkningen har alltid varit de som råkat mest illa ut, med minst medel att försvara sig och högst kostnad att betala i relation till livssituation. Från plundrade byar och orimliga beskattningar för att kunna finansiera kriget, till självmordsbombningar, terrorism och brott mot mänskliga rättigheter. Medan makthavare dundrar ordrar om bombningar och pekar med hela handen förgås människor som utsattes för det grymma men banala misstaget att vara på fel plats vid fel tidpunkt.

Fredagen den 7 april avfyrade USA 59 kryssningsrobotar mot den syriska flygbasen Shayrat i västra Syrien. Enligt Syriens statliga tv dödades fem personer varav fyra tillhörde syrisk militär. Donald Trump hade inte sökt tillstånd i kongressen för attacken eller inväntat resolutionen i FN:s säkerhetsråd, utan beordrat den själv som svar på kemvapenattacken i staden Khan Sheykhun i provinsen Idlib tisdagen den 4 april. I Khan Sheykhun dödades minst 86 människor, civila. Drabbade av den absoluta ofrihet det innebär att befinna sig i en krigszon. Bilderna på barn som inte ens fick börja sina liv innan gasen tog luften ur lungorna på dem kablas ut i väst.

Syrien förnekar förstås allt bruk av kemiska stridsmedel. De menar att den egna militärens helt konventionella vapen hade råkat träffa ett kemiförråd som ägdes av oppositionella. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att inse att det där kemiförrådet i så fall var ganska lägligt placerat och provocerade fram en läglig attack från USA vid ett känsligt tillfälle där Ryssland fördömde attacken och kallar den för krigsbrott. USA och Ryssland i luven på varandra. Vad kan gå fel?

Mitt i allt detta minns jag den amerikanske statsvetaren Harold Lasswells ord om så kallad ”atrocity propaganda”, desinformation som medvetet överdriver fienden i krigs förskräcklighet, till exempel genom att hitta på att de använder kemvapen mot den egna befolkningen: ”Så stort är folkets motstånd mot krig i moderna nationer, att varje krig måste verka som ett krig mot en hotfull, mördande angripare. Det får inte finnas någon oklarhet kring vilka befolkningen bör avsky”.

Jag tvivlar inte på den syriska regimens grymhet gentemot den egna befolkningen, men Lasswells ord ringar väl in vad krig egentligen är. Så avskyvärt i sig att det måste rättfärdigas genom att utmåla fienden som totalt inhuman för att dess offer, civilbefolkningen, över huvud taget ska överväga att träda in i dess helvete.

Krigets ära har alltid varit en lögn, dåtid som nu. Dess enda konstanta sanning är att det reducerar människoliv till kanonmat i ett maktspel.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria