Att kvävas i ett hav av blommor | Stockholms Fria
Hanna Höie

Inledare


Terrorism

  • Skillnaderna i narrativet kring terroristerna Anders Behring Breivik i Norge och Rakhmat Akilov i Sverige visar sig främst i hur Breivik beskrevs som ensam och psykiskt sjuk medan Akilovs handlingar får konsekvenser för alla asylsökande i Sverige, skriver Hanna Höie.
Fria Tidningen

Att kvävas i ett hav av blommor

I Oslo drunknade kritiker av den fascism Anders Behring Breivik står för i blommor medan Rahmat Akilovs dåd i Stockholm ledde till förslag om fotboja för vissa papperslösa. Skillnaden i debatten ligger i gärningsmannens ursprung, skriver Hanna Höie.

Fem och ett halvt år är lång tid, men jag förflyttades genast så långt tillbaka i tiden den där fredagseftermiddagen i början av april. Skulle precis ta mig hem från jobbet då jag hörde ett samtal i hissen – någon har kört en lastbil in i en folkmängd i Stockholm. Sedan förlöpte resten av dagen med att kolla av vad som verkligen hände och om mina nära i Stockholm var ok. Ännu en eftermiddag med gråten i halsen och telefonen i handen. En till eftermiddag då terrorismen kom så oerhört nära.

Mycket har sedan dess skrivits om terrorattentatet på Drottninggatan, än mer om dagen då Anders Behring Breivik tog 77 människoliv i Oslo och på Utøya i Norge. Trots att det gått lång tid mellan, trots olika gärningsmän drivna av olika ideologiska övertygelser är narrativen i berättelsen om hur människor hanterar terrorn förvånande lik. Hur en brokig skara människor reste sig upp och agerade. Behovet av att hitta hjältar när det krisar. Behovet av att visa upp hur vanliga människor inte viker sig för terror utan i stället samlas kring det öppna samhället. Hur vi här bemöter våld med kärlek, bomber med att bjuda folk på fika. Jag skulle så gärna önska att berättelsen vore sann.

För det finns också skillnader i berättelserna. Massmördaren i Oslo heter Anders, han var en av ”oss”, en som det inte gick att utdefiniera. Den norska historien om att bemöta våld med kärlek, bomber med blommor, blev också ett sätt att undvika att ta diskussionen. Att undvika att ta in över oss att det finns människor bland oss som hatar så mycket att de är beredda att mörda ett helt sommarläger fyllt av barn. I Oslo kramades kritiken av fascismen ihjäl i ett hav av blommor och en retorik som handlade om förlåtelse.

Istället för att se Anders Behring Breivik som den övertygade fascist han är utmålades han under rättegången som psykiskt sjuk. I stället för att föra en diskussion om hans åsikter och hur de existerar och manifesteras i vårt samhälle fördes en diskussion om huruvida han var tillräckligt frisk för att veta vad han gjorde.

Fem och ett halvt år senare sitter Fremskrittspartiet i den norska regeringen. Partiet Breivik själv var medlem av som ung. Partiet som tidigt varit med att forma hans världsbild.

Nu, när mannen som attackerade oss inte är en del av det som i Sverige kan definieras som ett vi, är berättelsen en annan. Här talas det om hårdare tag mot papperslösa, fotbojor och ökad kontroll. Vi är för naiva sägs det. För snälla. Visst skall vi kämpa för och försvara det öppna samhället, visst skall vi bjuda varandra på fika, men vi skall se till att det är ett exkluderande ”vi” som får vara med på kalaset.

De som försökte kritisera Fremskrittspartiet i Norge efter terrordåden 2011 fick snabbt höra hur smaklöst det var att försöka vinna politiska poäng på en sådan tragedi. Blodet hade knappt hunnit städas bort från Drottninggatan innan en majoritet av riksdagspartierna började tävla om vem som kunde visa störst handlingskraft. Vem som kunde komma med visioner om hårdast tag mot några av de allra mest utsatta människorna i vårt samhälle – de som vistas här utan papper.

Samma politiker som tillsammans med tusentals andra samlades på Serges Torg för att delta i en kärleksmanifestation två dagar efter dådet. Samma politiker vars kärlek inte räcker till för att ens vilja diskutera frågan om flyktingamnesti för ensamkommande barn.

Missförstå mig inte. Jag tror verkligen kärlek är rätta vägen. Kärlek för alla, kärlek till alla. Men inte den sortens kärlek som aldrig kräver något. Inte den sortens kärlek som riskerar kväva de som inkluderas och som brutalt så utesluter så många. För kärlek är en tom floskel utan solidaritet. Solidaritet med alla, också alla de som just nu inte får vara med i den kärleksbubbla som är ”vi”. Solidaritet också med de som möts av det öppna samhällets stängda dörrar och ökade kontroll.

© 2018 Stockholms Fria