MLDG blickar framåt i Full Speed Ahead | Stockholms Fria

Recension


Konst
Full Speed Ahead
Av: Marianne Lindberg De Geer
Var: färgfabriken
När: 6 maj – 26 november

  • Detroniserad kanin, ett nygjort verk som är det första man möts av i utställningshallen.
  • Marianne Lindberg De Geer framför en släkttavla med familjemedlemmarnas ålder vid olika årtal.
  • Replika av de omsusade bronsskulpturerna i Växjö.
  • Ett evighetsprojekt? Del av ett kollage som MLDG jobbat med i 25 år.
  • I mitten Marianne som man från 1993.
Stockholms Fria

MLDG blickar framåt i Full Speed Ahead

Även om Marianne Lindberg De Geer inte själv vill se sig som en provokatör, har många av hennes konstverk i offentlig miljö stulits, vandaliserats och väckt debatt. Centralt placerad i Färgfabrikens utställning är Jag tänker på mig själv – Stockholm. Det är en replika av två bronsskulpturer som står i Växjö sedan 2006. Skulpturerna föreställer en anorektisk och en överviktig kvinna, båda med konstnärens ansikte. De väckte stort rabalder i Växjö, debatterades flitigt i lokalpress och vandaliserades flera gånger. Förmodligen säger det mer om betraktarna än om Lindberg De Geers lust att provocera. Att placera kvinnokroppar som inte passar in i en idealmall i det offentliga rummet borde inte behöva väcka anstöt.

Men Full Speed Ahead är en retrospektiv utställning som rymmer så mycket mer än offentlig konst och sträcker sig ända in i framtiden. Här finns fotografier, installationer, ett stort urval måleri, ljudverk och videokonst.

Vid ingången är ett urverk av ljus projicerat på golvet. Visarna snurrar ömsom långsamt, ömsom snabbt. Och tiden är ett tema som genomsyrar Full speed ahead. Här ryms ålderdom och död, men kanske ännu mer barndom och fantasi. Det första verket man möts av i utställningen, Detroniserad kanin, är från i år. Det är en stor skulptur i granit som krossats. Kaninhuvudet ligger på marken och blickar upp mot besökaren med oskuldsfull, liksom frågande blick. Ett urverk och en kanin – det är lätt att se referensen till Alice i underlandet. Men kaniner är något som ständigt återkommit hos Lindberg De Geer, både i teckningar och skulpturer. Här har kaninen fallit i bitar. Är det konstnärens barnsliga upptäckarlusta och fantasi som till slut sinat? Det verkar inte så, utställningens titel syftar på att Lindberg De Geer vill hinna med så mycket som möjligt när livet börjar närma sig sitt slutskede.

Den största installationen består av människolika figurer inneslutna i platspåsar och filtar. Då och då rör de på sig – sprattlar fisklikt, ormar sig, en figur håller sig om knäna och vaggar fram och tillbaka i ångest. Det är ett verk som är både lite komiskt och obehagligt. Det är som att det därinne finns ofullbordade människor, olika jag som aldrig släppts ut, förverkligats. Liksom många andra verk ingår de i Lindberg De Geers pågående projekt Jag tänker på mig själv. Och jaget är centralt i Lindberg De Geers konstnärskap. Utforskandet av sig själv och prövandet av olika positioner, där hon iklär sig skepnader. Det märks både i måleriet, där hon till exempel målar sig själv som man, eller kollagen som upptar en hel vägg i konsthallen. Det är ett projekt som pågått under 25 år, där hon klipper in sina ögon i ansiktet på målningar och fotografier. Jag tänker på mig själv – Stockholm är en del i det ständiga utforskandet av roller. I samma del som kollageväggen står de två nygjutna kvinnorna. Förhoppningsvis slipper de bli avsågade vid fotknölarna.

Tiden gör sig påmind igen längst in i utställningshallen. På väggen hänger en tidslinje över Marianne Lindberg De Geer och hennes familjs liv. Här ser man deras ålder vid olika årtal. Innan de föds och efter deras död är det bara streck i kolumnen. Det är en dyster bild av livets flyktighet, och samtidigt står en gravsten med texten Full Speed Ahead framför väggtavlan. Bäst att skynda sig att göra det mesta av tiden.

Här, längst in i hallen, finns också det verk som drabbar mig starkast. I ljudverket Biktbås får man sätta sig i en liten hytt och lyssna till röster av barn som ropar efter mamma och pappa. De har en mängd olika tonlägen, betoningar, ger uttryck för ett brett register av känslor med bara två ord. Det är som att befinna sig i en tidskapsel, barndomsminnen sköljer över mig. Jag tycker mig höra mig själv i den där mångfalden av röster. För en kort stund kan jag känna den kontakt med barndomen som Marianne Lindberg De Geer lyckats hålla vid liv genom hela sitt konstnärskap.

Fakta: 

MLDG

Marianne Lindberg De Geer är inte bara konstnär, utan även dramatiker, teaterregissör och kulturskribent. Hon har varit ledamot av Kulturrådet och var konstchef på Kulturhuset Stadsteatern 2013–2016. Hon lämnade sin post i protest mot att Makode Linde var tvungen att byta namn på sin utställning, som ursprungligen skulle ha hetat Negerkungens återkomst.

I augusti debuterar hon som romanförfattare med boken På drift.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Stockholms Fria