Solidarisk konst i klang med samtiden | Stockholms Fria

Recension


Konst
Konstfacks vårutställning 2017
Av: 195 studenter
Var: Konstfack vid Telefonplan
När: T o m 21 maj

  • Josefin Strid har samarbetat med indiska hantverkare i projektet Globalising local craft.
  • Siri Lamminen Hagerfors ifrågasätter begreppet svensk design och skapar en inkluderande estetik.
  • Elias Båth vill bryta den själsliga och estetiska monotonin på fängelser.
  • Röda fanor för samtiden av Markus Johnson.
  • Med fiskpinnar som utgångspunkt vill Lara Benevides uppmärksamma överfisket i världen.
  • Kyung-Jin Chos kontemplativa, vackert klingande installation.
Stockholms Fria

Solidarisk konst i klang med samtiden

Konstfacks vårutställning har växt och tar i år större utrymme i anspråk än någonsin. 195 studenter ställer ut, vilket är nytt rekord, på gott och ont. Det gör det förstås svårt att skapa sig en överblick och hitta trender. Men problemlösning och mer eller mindre lyckade innovationer finns det förstås gott om. Ofta handlar det om estetiska utmaningar, att förhålla sig till färg, form och material, till traditioner. Victor Alge har till exempel hittat ett udda material – han uppmärksammar att nästan hälften av vikten från älgslakt kasseras. Han har utforskat hur man kan använda hud, ben och hår och har gjort möbler av slaktavfallet. Det är makabert, men samtidigt har stolarna och borden en varm, vacker jordfärg. Och vad man än tycker om älgjakt är det ju bättre att avfallet används än att det ligger och ruttnar längs skogsvägar.

Förra året var det många av konstnärerna som förhöll sig till modern teknik, gränser som suddas ut mellan människa och maskin och vår allt mer uppkopplade vardag. I år ser jag en mer socialt inriktad och politisk konst. Många av verken utgår ifrån solidaritet, med en samhällstillvänd problemlösning i fokus. Här bjuds på en bukett av aktuella samhällsfrågor. Flyktingar, migration och nyanlända är ett tema som återkommer på flera håll. Isa Engström har praktiserat på Livstycket, ett kunskap- och designcenter i Tensta. Där kombineras konstnärlig verksamhet med språkinlärning, och Engström har tagit fram ett övningshäfte för språkinlärning som riktar sig till bildpedagoger som jobbar med integration i olika former. Hon har även målat av många av kvinnorna som kommer till centret.

Även Josefin Strid har ägnat sig åt socialt arbete genom att samarbeta med indiska hantverkare och försöka förbättra deras situation genom att stärka deras band till Ikeas designers. Hennes projekt heter Globalising local craft.

Elias Båth vill uppmärksamma monotonin och det själsdödande, inrutade livet på fängelser. För att skapa ett andrum har han riktat in sig på nya former för byggnader på rastgårdar. Med hjälp av ett formspråk som bryter av mot den annars ofta fyrkantiga arkitekturen på högsäkerhetsfängelser vill han skapa en oas som stimulerar sinnena.

Marina Turmo vill också skapa en oas, men för storstadsmänniskan. Influerad av Henry David Thoreau har hon ritad en vackert tecknad serienovell och även uppfört stommen till ett hus med tecknade blad och träd. Det är fantasieggande och sagoboksmysigt.

Siri Lamminen Hagerfors ger sig in i debatten om svenskhet och svenska värderingar genom att fokusera på svensk design. Vad är det egentligen? Hon gör revolt mot den rena, minimalistiska design som brukar kallas svensk eller skandinavisk. Genom att blanda influenser vill hon skapa en inkluderande estetik. Resultatet är brokigt och spännande.

En annan av studenterna som närmar sig politik genom estetik är Markus Johnson. Han har besökt Arbetarrörelsens arkiv i Flemingsberg och studerat fackföreningsrörelsernas röda fanor från 1800-talet. Med dem som utgångspunkt har han gjort fanor för vår samtid som en del i ett utforskande av hur en bättre framtid skulle kunna gestalta sig.

På så stora utställningar som denna är det lätt att det till slut flimrar för ögonen av alla intryck. Särskilt som det inte finns något övergripande, uttänkt tema. Man bombarderas av disparata former och idéer. Men jag lyckas hitta en lugn vrå. Kyung-Jin Cho har utifrån sin upplevelse av en jordbävning i Seoul gjort en installation med stora keramikkrukor. Från taket hänger pendlar som stöter till krukorna så att olika klanger uppstår. Vad det har med jordbävningar att göra förstår jag inte alls. Men Swing jam är ett otroligt vackert och kontemplativt verk som inbjuder till att blunda en stund och bara lyssna. Det hade förtjänat en annan inramning än denna. Som det är nu ger det ändå en välbehövlig vila för sinnena innan jag fortsätter att söka sig fram i vimlet av verk.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Stockholms Fria