Meritokrati är inte mer rättvist än aristokrati | Stockholms Fria

Inledare


Makt

  • Kring en miljon ungdomar får sina skolbetyg under den här tiden på året, ett sätt att upprätthålla och reproducera bilden av Sverige som en rättvis meritokrati, skriver Nathan Hamelberg.
Fria Tidningen

Meritokrati är inte mer rättvist än aristokrati

I Sverige har bilden av att meritokrati är den ultimata rättvisan segrat, men skrapar man på ytan visar det sig att meritokratin också är genomsyrad av nepotism och svågerpolitik, skriver Nathan Hamelberg.

Nu slutar runt en miljon elever skolan för sommaren, och hundratusentals av dem får betyg. Betygsinflation på skolor som vill locka nya kunder åsido så är betyg både ett mått på hur enskilda elever klarar kunskapsmål och ett mått på hur väl vårt skolsystem lyckas förbereda ungdomar med kunskap för livet. Samt: en urvalsgrund för vilka positioner vi ska ha senare i samhället. Med ett finare ord, betyg ska möjliggöra meritokrati. Att ”bäste man vinner”. Det ska ge ”rätt man på rätt plats” och så vidare. Tanken om att konkurrens ger kvalitet som utfall ligger inte bara till grund för marknadsekonomi, idén om meritokrati legitimerar även makt.

På ett plan är ärvda titlar meritokratins motsats. Det var ju den ordningen som började störtas i och med stormningen av Bastiljen. Och i alla de gamla dynastier som sveptes bort i och med första världskrigets slut fick människor sina maktpositioner främst av gammal hävd och av lojalitet med överordnade.

Är det verkligen annorlunda i dagens Sverige? Och oavsett det: finns det en baksida med meritokrati? Ja, flera.

Tävlan kan inte alltid lösa allt eller frambringa kvalitet. Tävling säger i sig ingenting om vad vinnarna bör ges, än mindre vad som tillkommer förlorarna. Snarare är idén om att positioner vunnits genom tävlan en efterhandskonstruktion för att motivera absurda privilegier, som de vansinniga skillnaderna mellan direktörers och arbetares löner. Vid slutet av depressionen på 1930-talet lanserades spelet Monopol i USA med en tanke om att det skulle visa hur ohämmad konkurrens leder till monopolbildning och inte alls till välfärd för det stora flertalet utan snarare utslagning. Det har inte hindrat generationer att vilja tävla i spelet, men det gör inte spelets mekanismer mer lämpade för att organisera ett samhälles hushållning med resurser.

En rad strider i offentligheten idag hämtar sin näring ur föreställningen om att Sverige är ett meritokratiskt samhälle. Såväl debatten om mångfald på SVT som kontroversen om en eventuell professur i litteraturvetenskap på Stockholms universitet till författaren Johan Lundberg.

Både föreningen Rättviseförmedlingen, med det oerhört lovvärda målet att bekämpa diskriminering vid tillsättningar – och deras mest högljudda kritiker som exempelvis Timbro – utgår från att de företräder det meritokratiska.

De senare menar att meriter åsidosätts om man rekommenderar folk med given kompetens om man främst lyfter folk på grund av deras kön, ursprung eller sexualitet.

De förra menar snarare att nätverksrekryteringar, homogenitet, diskriminering med mera åsidosätter meritokratin. Ju fler upphöjda positioner vi har i samhället – en del av dem dessutom offentligt finansierade tjänster och formellt demokratiskt tillsatta – så blir desto fler av positionerna dynamos för konflikt om vilka som skall vara upphöjda.

Den som någon gång läst republikanska föreningens texter om det medeltida med en statschef som får sin titel i arv kan det grundläggande argumentet för meritokrati utantill. Men det är inte nödvändigtvis att någon förbereds för en position sedan tidig ålder som är problemet, problemet är att positionen ger makt.

Så är det ju på fler områden: ta ett till synes trivialt exempel som programledare på radio eller tv. Den utslagsgivande meriten vid tillsättning lär ju vara tidigare erfarenhet. Det blir ett självreproducerande system, ungefär som att kändisar i dag kan vara kända för att de är kända. Att hävda att dominansen av vita, infödda svenskar i rutan beror på större skicklighet känns löjligt: det är en strid om identifikation. Jag tror inte alltid att det är helt väsensskilt från hur folk ges makt i styrelser, utnämns till chefer et cetera. Folk ges makt för att de redan har makt, väljs in i styrelser för att de blivit styrelseproffs genom kontakter och så vidare.

Långt innan debatten om vad som förde Trump till makten beskrev den amerikanske sociologen Immanuel Wallerstein avigsidorna med de meritokratiska föreställningarna om samhället. I ett samhälle där kulturen i motsats till det meritokratiska bekräftar vissa och skapar ett ”sense of entitlement” kopplat till kön och hudfärg finns en motor för sexism och rasism; om den som invaggats i tanken om sig själv som ”bäste man” inte vinner kommer många av dem som är rädda för att tappa status dra rasistiska och sexistiska slutsatser. Sanningen är ju att vi sedan franska revolutionens dagar egentligen inte helt gjort oss av med aristokrati. Vi har bara skapat ett ramverk för hur aristokratins privilegier ska förstås som förtjänta. När ett samhälles vinnare – må de vara chefredaktörer, industrimagnater, finansmän, spekulanter, professorer, chefsläkare eller politiker – vill ge sken av att deras positioner är vunna i ädel tävlan, säger de indirekt att även samhällets förlorare förtjänat sina positioner. Vi behöver ett samhälle där det inte är så mångas lott att vara förlorare.

Annons

© 2017 Stockholms Fria