Rojin Pertow

Inledare


Internationella flyktingdagen

  • Den 20 juni var det internationella flyktingdagen. Enligt FN-organet UNHCR var 2016 ett rekordår för antalet människor på flykt, då befann sig 63,5 miljoner människor på flykt.
Fria Tidningen

Avhumanisera fascister istället

Människor som flyr har inget val, och de få alternativen till säkerhet i andra delar av världen tas successivt ifrån dem. Rojin Pertow skriver om avhumaniserandet av flyktingar.

I tisdags var det internationella flyktingdagen. Den kom och gick utan att göra något större väsen av sig. Jag själv visste knappt att det var då, inte förrän några dagar innan. Intressant hur det kan förhålla sig, att miljontals människor drabbas av ett fenomen, lever det dagligen, men för andra existerar det endast i periferin. Det är en sanning med modifikation förstås, det finns många som engagerar sig för människor på flykt. Som drar upp dem ur vattnet vid Lesbos, står för färdmedel genom Europa och skyddar dem i sina hem när de enligt stat och regering ska skickas tillbaka samma väg de kom. Men denna gång på flygplan och inte i gummibåt, dör de på vägen hem är det tydligen Europas ansvar men inte när de dör på vägen hit.

Men vad ska man säga när allt är sagt och gjort? Beslutsfattare med flyktingarnas liv i sina händer består främst av två läger: de som inte vill erkänna att de inte vill ha hit dem men ser till så att de i praktiken inte kan komma hit eller stanna här. Och de som är öppna med att de inte vill ha hit dem. Det är lätt att bli modstulen när ungdomar hellre tar sitt eget liv än återvänder till den plats de flytt ifrån. Men att det inte ändrar på någon lag eller förordning i realiteten, det är mer än vad man mäktar med. Lösningen är hela tiden precis inom räckhåll, om vi bara lättar på regelverket. Om vi bara organiserar om på arbetsmarknaden. Om vi slutar med skenande utförsäljning av allmännyttan så har vi råd. Vi kan ta in fler. Den där tonåringen med trulig uppsyn, farbrorn som tappat två tänder, tanten med de sorgsna ögonen. De kan komma hit om vi bara vill.

Inte för att människor ska räknas i kronor och ören, vilka vi har råd med och vilka som kan arbeta. Det går stick i stäv med vad vi kallar för människovärde. Men man blir desperat. Jag tänker på Oskar Schindler, som fastnade i den tankemässiga vansinnesrundgången ”tänk om jag bara hade”. Naturligtvis är den ideologiskt överordnade principen att människor ska få leva och vad vi har råd med är sekundärt. Men man går på knäna, man tar vad som helst. Släpp bara in folk, låt dem inte förgås i havet mellan civilisationerna. Ge dem en chans.

Västvärlden har abstraherat sig från människorna på flykt så till den grad att de inte längre anses sörjbara. Fascisterna och rasisterna som vinner mark i parlament runt om i Europa kan inte ens unna sig att sörja dem och deras minne. Erkänna det fruktansvärda, onämnbara som griper tag i ungdomarna som avslutar sitt eget liv efter helvetesfärden till ett Europa som förskjuter dem. I Facebook-grupper och olika kommentarsfält är de istället där och hejar på. Det är obegripligt. De döda ungdomarna ska ju inte stanna och ”parasitera” på systemet längre. Det minsta man kan göra om man har en droppe empati i kroppen är att erkänna att det är en fasansfull tragedi.

Flyktingar benämns ofta i volymer och siffror. Som ett naturfenomen skriver man om de som kämpar och flyr till strömmar och vågor. Som om strömmen inte flyter där den själv behagar. Det är avhumaniserande, det här är människor och vi ska prata om dem som människor. De har inte gjort ett dyft för att förtjäna denna behandling. Är det dock några som aktivt jobbar med att avhumanisera sig själva är det rasisterna och fascisterna. Som aktivt stänger av sin empati och medmänsklighet, som kan se in i ett par härjade ögon och säga ”vi har inte råd med dig”. Som prioriterar sin egen bekvämlighet över andras liv. Egoistiska, småsinta och snåla. Det är de som till sist slutar vara människor.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria