Det ofrånkomliga sambandet med jorden | Stockholms Fria
Sara Falkstad

Inledare


Klimatet

  • Mänsklighetens klimatavtryck har lett till att jorden har förändrats permanent. Det är lönlöst att försöka distansera oss från klimatpåverkan nationsvis, vi måste förändra tillsammans, skriver Sara Falkstad.
Fria Tidningen

Det ofrånkomliga sambandet med jorden

Vi kan inte ta vår tillflykt till naturen för att komma undan vårt ansvar för klimatet. Inte heller kan vi som nation endast sopa framför vår egen dörr, utan vi måste alla hjälpas åt för att rädda planeten, skriver Sara Falkstad.

Vi har passerat punkten då vi kunde välja att göra skillnad eller inte. Att inte inse skalan av vårt globala gemensamma ansvar är att blunda för det historiska faktum att vi lever i ett nytt tidevarv där samhälle och natur är ofrånkomligen sammankopplade, något som måste förstås både politiskt och personligt.

Nyheten kommer upp på telefonen av misstag. Jag är ute och vandrar, har försökt stänga av telefonen, informationsflödet. Ibland lyckas det. Den här gången gick det inte riktigt. Och nu vill jag kolla kartan, lite snabbt. Vilken grusväg det är jag ser.

Då dyker det upp, bland de där oombedda nyheterna som visas tillsammans med klockan och vädret. Ett enormt isberg, dubbelt så stort som Gotland, har slitit sig loss från västra Antarktis. Min första reaktion är att svepa bort nyheten, som en oönskad app-dejt. Jag vill inte. Jag vill vara ifred, är här för att skärma av mig. För när sommaren kommer är jag, liksom många, ofta på gränsen till utmattning. Det är inte bara lönearbetet som min trötta hjärna inte orkar med, utan nästan allt som över huvud taget rör sig i de gemensamma angelägenheternas sfär. Att vara tvungen att ta ställning, när en egentligen bara vill hänga med tranorna, garnlaven och orkidéerna. Prioritera de långsamma tankarna framför de snabba.

I den allra första krönikan jag skrev för Fria Tidningen, resonerade jag kring möjligheterna att just skärma av sig från samhället. Självhushållets villkor. Då, för några år sedan, kom jag fram till att jag inte ville lösgöra mig. Jag ville vara del av ett samhälle där vi tar hand om varandra. Nu vet jag att frågan är irrelevant, omöjlig.

I Sverker Sörlins Antropocen - en essä om människans tidsålder vrider och vänder författaren på begreppet antropocen, det föreslagna namnet på en ny geologisk epok, i vilken människan har utgjort en betydande faktor för geologi och klimat. Tiden som vi lever i, då människan har tagit över formandet av jorden. Förbluffande fakta: mängden grus och sand som människor förflyttar varje år uppgår till 57 000 miljoner ton, mer än vad jorden själv, med floder och vindar, flyttar. Människor, vår boskap och våra husdjur utgör 90 procent av de landlevande ryggradsdjurens totala massa. Jordytan, haven och livet på vår planet är permanent förändrade av människors aktivitet. Eller, som vissa hävdar, av vissa människors aktivitet. Av storkapitalet och de som är slavar under det.

Detta tänker jag på, när jag motvilligt ser nyheten om att 5 800 kvadratkilometer is lossnat från Antarktis. Isberget har i sin tur hållit emot en jätteglaciär som kan påverka havsnivåerna. Jag tänker också på det när jag, nästa gång jag slår på mobilen, råkar få upp en nyhet om att den pågående massutrotningen av arter är värre än forskarna tidigare trott. Tre fjärdedelar av alla arter kan försvinna under de kommande århundradena.

Vi är delar av den här jorden, i varje rörelse. Det är själva anledningen till att jag är här ute. Men mina försök att stänga ute det större perspektiven verkar löjliga när jag går över myrarna, uppför bergen. Genom mängder av olika sorters människogjord natur: granplanteringar, sätervallar. Löjligt att inte förstå mina egna och mänsklighetens förutsättningar.

Det nya klimatpolitiska ramverk som röstats igenom av Sveriges riksdag är ambitiöst, men bär samtidigt ett spår av samma löje som mitt swipande på telefonen. Politiken speglar inte komplexiteten av de globala sambanden, inte isbergets skala. Att det är vår konsumtion som leder till höjda havsnivåer, extremt väder, hotad livsmedelsförsörjning och ökade orättvisor. Även om Sverige inte har några nettoutsläpp av växthusgaser 2045.

Det är inte längre meningsfullt att skilja på samhälle, ekonomi, politik och natur. Ingen av dem är självklara eller oföränderliga. Forskare har förstått det här, men inte politiker. Detta läge måste mötas med ansvar och handlingskraft. Vi kan inte frikoppla oss från varandra, trots försök till att stänga gränser och sopa framför sin egen dörr.

Ibland kanske det ansvaret till och med får innebära att korta stunder stänga av rapporterna om isbergen, för att lyssna på lavskrikan och lukta på myren. Fast det är löjeväckande. För att jag ändå inte kan vända jorden ryggen. För att hinna känna efter. För att ansvaret ska kunna sätta sig i kroppen.

© 2018 Stockholms Fria