Fågelmålaren som aldrig tröttnar på motivet | Stockholms Fria
  • Lars Jonsson tycker om att ha med sig tubkikare och måla det han ser i fält.
  • Lars Jonsson har en förkärlek för att måla vadarfåglar. På bilden två skärfläckor som tar en vilopaus.
  • Lars i sin ateljé på södra Gotland.
  • Ejdrar på en klippa vid havet.
  • En morkulla målad i år.
Stockholms Fria

Fågelmålaren som aldrig tröttnar på motivet

Han började måla när han var fyra år och ställde ut på Naturhistoriska riksmuseet som femtonåring. Just nu är han aktuell med en utställning på Millesgården. Vi har pratat med Lars Jonsson, en av Sveriges högst ansedda fågelmålare.

– Nej, jag har inte tid! Ring upp om en kvart, säger Lars Jonsson stressat och slänger på luren när jag får tag på honom i hans ateljé på Gotland.

En stund senare när jag gör ett nytt försök är han lugnare. Han berättar att han höll på att tvätta penslarna och hade glömt bort att vi gjort upp om tid för en intervju. Just nu målar han en grönlandsfalk till ett årligt fundraising-event i Yellowstone. Annars målar han mindre under somrarna då det händer mycket på Gotland, bland annat med besökare på Lars Jonsson-museet som drivs av Lars själv med familj. Museet ligger i Vamlingbo prästgård på sydligaste Gotland. Här återfinns också de fågellokaler som Lars Jonsson tycker bäst om, Hoburgen och Stockviken. Vår och höst, när fågelsträcken är som intensivast, är de perioder när han målar mest, gärna i fält.

Men måla har han gjort i över ett halvt sekel, och allt började i Stockholm, där Lars Jonsson växte upp i Hökarängen.

– Det var något som drabbade mig när jag var 3–4 år, jag målade fåglar när jag var fyra, intresset kom tidigt. Sedan när jag var fem år kom vi till Gotland på somrarna, på så sätt blev stranden och strandfåglarna viktiga.

Han har svårt att svara på exakt vad det var som fascinerade honom så mycket med just fåglar.

– Egentligen kan jag inte säga det, däremot vet jag att vi hade en granne som var äldre, hon var intresserad av fåglar och tog med oss ut i de närmaste skogarna kring radhusområdet. Det gjorde hon ganska tidigt, så det kan vara en viktig anledning. Det var lite ovanligt med en tjej på tio år som var fågelintresserad. Både min bror och jag var med henne ut.

Lars Jonsson började gå och cykla till Ågestasjön som ligger strax söder om Farsta. Han brukade ta med sig skissblock och pennor och som ung målade han ofta i tusch. När han blev lite äldre gick han delvis över till akvarell och tog sig längre bort från hemmet, till fågellokaler som Sandemar nära Dalarö och Landsort söder om Nynäshamn.

Genombrottet som målare kom i femtonårsåldern.

– Jag skolkade från någon prao i åttan och bad att få åka till Naturhistoriska riksmuseet och teckna fåglar, där blev jag upptäckt av en intendent och de bad mig komma och visa fler grejer. Jag fick också göra en helsida i Expressen. Det var ett litet genombrott kan man kalla det.

Vid utställningen kom han i kontakt med den legendariske naturmålaren Gunnar Brusewitz, som blev något av en mentor för Lars. Gunnar sa åt honom att han var tillräckligt duktig för att kunna leva på måleriet.

– Därefter gick det si och så med skolarbetet för jag hade det i bakhuvet att jag möjligen kunde göra det.

På 70-talet fick Lars Jonsson i uppdrag att göra en fälthandbok, Fåglar i naturen. Den första delen av fem kom ut 1976. Lars lärde sig mycket av det arbetet, men det är ändå inte den typ av måleri han gillar bäst.

– Jag tycker att det är roligast att måla fritt och framför allt att vara ute och måla det man ser i tubkikaren, då glömmer man bort allt annat. Jag tyckte att det var väldigt spännande med fälthandböcker också, men det är ett lite striktare format.

De flesta akvarellerna målar han i fält och oljemålningarna brukar vara baserade på skisser, men ibland tar han även fram kameran.

– Just nu målar jag en arktisk jaktfalk. Jag var vid Nordkalotten och då tittade jag på jaktfalkar. Det var minusgrader så det gick inte att måla, men jag var ute tidigt för att få det rätta ljuset och tog kort. Alla sätt är bra, jag har inga åsikter om hur man ska gå tillväga.

Vad tittar du efter i fält?

– Det beror lite på vad jag gör, om jag målar tittar jag med tubkikaren och så ser jag något som berör mig, ett uttryck, och då börjar jag skissa och känna in, så det går inte att säga att det är något speciellt. Men ofta är det ljuset i kombination med ställningen som har något inneboende uttryck som man blir berörd av. Man känner för det. Det kan vara två färgtoner eller ett ansiktsuttryck hos fågeln.

Tittar du på ett annat sätt när du skissar än när du bara fågelskådar?

– Jag har nästan alltid skissboken med mig. Som konstnär arbetar man med blicken och seendet, det är ens viktigaste instrument. När man målar av en fågel tvingar man sig att titta på alla detaljer. Om man inte tecknar utan bara tittar blir det ofta att man inte kommer ihåg allting. Det är lite som när man skrev ner glosor i skolan.

Trots att Lars Jonsson har målat fåglar i 60 år har han fortfarande inte tröttnat.

– Efter en utställning kan man få någon slags matthet, man blir lite tom inombords, men det är ett naturligt stadium efter intensivt arbete som kulminerar i utställningen. Då kan man känna att det är skönt att syssla med annat. Men man tröttnar egentligen inte på ett motiv utan man tröttnar på sig själv. Man kan använda fåglarna till att uttrycka vad som helst, begränsningen ligger sällan i motivet.

Vilka fåglar föredrar du att måla?

– Jag målar gärna vadare. Det var någon på museet som sa ”Varför hatar Lars svanar?”. För det fanns ingen litografi på svanar. Men egentligen är det väl så att knölsvan sällan är fågelskådarnas favorit, det känns lite som en parkfågel.

Utställningen på Millesgården pågår t o m 8 oktober. Den innehåller målningar från 2002 och framåt, framför allt målningar från 2015–2017.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Stockholms Fria