Välkommen till antisamhället | Stockholms Fria

Debatt


Lars Mikael Raattamaa
  • Lars Mikael Raattamaa
Stockholms Fria

Välkommen till antisamhället

En man med vitt skägg sitter vid en motorcykel framför ett gult litet trähus. Solen lyser in i kameran. Han säger lugnt men dramatiskt: ”Då försvinner hela samhället.”

En långhårig blond kvinna går med en barnvagn på södra sidan av Hammarbykanalen, nära platsen där man hittade journalisten Cats Falck och Lena Gräns döda i sin bil i vattnet: ”Det skulle vara en sämre värld utan såna här människor.”

Solen lyser in genom simhallens stora fönster. De gula banmarkeringarna ligger i vattnet. På startpallen sitter en kvinna med ett orange band runt halsen. Hon säger: ”För då skulle inte vi utvecklas.”

En man i mörkgrön regnrock promenerar framför en gles lövskog. Solen lyser lågt rakt mot kameran så att det gröna i lövverket glider över i gult: ”Vi skulle aldrig ha en chans att lösa de stora problemen.”

De heter Björn, Ann-Sofie, Anna och Albin. De är föräldrar och vänner till grundarna av Swedish Algae Factory, Mixed Grill Banjul och Uniti Sweden och är alla med i Swedbanks nya reklamfilm ”Hur skulle världen se ut om det inte fanns entreprenörer?”.

Ja, hur skulle det se ut om hela samhället försvann, det vill vi ju inte, eller?

Det vore synd att säga att diskussionens vågor gick höga efter Emmanuel Macrons och hans nyskapade partis seger i franska valet. Några viktiga kritiska röster sjönk snart undan för den kollektiva lättnadssucken över att Marine Le Pen inte vann. Nu var väl ändå den högerextrema vågen, med USA:s Donald Trump högst upp på kammen, bruten?

Men vad är egentligen Donald Trump? Person efter person, arbetslösa kolgruvearbetare och försäkringsagenter på södra Manhattan, svarade att de ville ha en man som skötte samhället som ett företag. En entreprenör.

Reklam flyttar aldrig några gränser, den skapar ingenting nytt, det vore mot reklamens natur. Reklam är till för att bekräfta det som finns, vi ska känna igen oss, om också i en dröm om något åtråvärt. Swedbankreklamen träffar väldigt rätt i tiden.

Men behöver vi inte människor som hittar på saker, som matkassar direkt hem till dörren? Naturligtvis, men frågan är fel ställd. Det entreprenöriella (för att använda den mest vedervärdiga av nyspråkskonstruktioner) är frågan om varför vi gör saker. Varför hittar vi på saker? Varför är vi spontana? Vem sorterar i friheten?

Entreprenörssvaret är att vi gör något för att vi kan tjäna pengar. Allt är kanske fritt, men det är det bästa priset, det som ger det största penningvärdet, som kommer att väljas ut. Och så småningom blir det institution och norm.

Men det finns ju andra sätt att bygga. Ett, möjligen apokryfiskt, Margaret Thatcher-citat berättar en annan historia. Hon lär ha sagt: ”Kulturarbetare är ett underligt folk, man ger dem lite pengar och de gör något, man ger dem inga pengar och de gör samma sak.”

För inte så länge sedan var det norm att gemensamt göra samhället bättre. Ackumulerad vinst var inte det högsta goda. Inte för att nostalgiskt skönmåla svunna tider, men för att påminna sig att det ”entreprenöriella” inte är den enda möjliga organiseringen av frihet. Och fortfarande behöver vinstintressena försvaras med argument som att det nog sipprar ner i sinom tid.

Konst och vetenskap är andra sätt att göra saker, att skapa samhället nytt. Även om i synnerhet konsten, men också samhällsvetenskapen och humanioran, nu är djupt insjunkna i den ”entreprenöriella” dvalan.

Men samhället då? Ett annat Thatcher-citat, alldeles säkert belagt den här gången, är när hon i en intervju i tidskriften Woman’s Own 1987 säger de kända orden: ”And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families.”

Thatchers, Swedbanks, Macrons och Trumps samhälle är antisamhället, en teknokratisk antipolitik, där samhället i bästa fall uppstår av en slump mellan nedsipprande värden, om bara den rådande moralen upprätthålls.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Stockholms Fria