Bostäder är inte schampo | Stockholms Fria
Per Björklund

Inledare


Bostadsmarknaden

  • Bostäder är inte vara jämförbar med andra produkter på marknaden och kan därför inte distribueras enligt marknadens logik, skriver Per Björklund.
Fria Tidningen

Bostäder är inte schampo

Att utsätta bostäder för samma slags marknadsprinciper som andra produkter är kontraproduktivt och leder till att bostäderna inte når de som behöver dem, skriver Per Björklund.

Inte sedan miljonprogrammets dagar har det byggts så många bostäder i Sverige som i dag. Byggtakten närmar sig rentav vad som krävs enligt Boverket för att täcka behovet av drygt 600 000 nya bostäder fram till 2025. Det rekordhöga byggandet borde vara goda nyheter för alla. Men i själva verket är det en klen tröst för många av de hundratusentals unga som bor ofrivilligt hemma eller under otrygga förhållanden på andrahandsmarknaden. De nya bostäder som byggs är i många fall helt enkelt för dyra.

Än mer nedslående är att den bostadspolitiska debatten ofta förs utan koppling till hur bostadsmarknaden i praktiken fungerar i dag. På den ena sidan står en nöjd bostadsminister och tar åt sig äran för det omfattande bostadsbyggandet, utan att låtsas om att vanliga hushåll betalar priset genom att dra på sig miljonskulder. Stigande räntor eller fallande bostadspriser kan försätta hundratusentals svenskar i en mycket svår ekonomisk situation.

På den andra sidan står marknadsliberaler som skyller alla problem på statliga regleringar. ”Varför är det brist på bostäder men inte kläder, mat eller schampo?” frågade Moderata ungdomsförbundet nyligen retoriskt på Facebook. Svaret illustrerades med en bild: shampo, mat och kläder säljs på en ”fri marknad”, medan bostadsmarknaden är reglerad.

Det finns dock ett stort problem med marknadsliberalernas mantra om den ”reglerade marknaden”. Mycket av deras politik har ju i själva verket redan genomförts. De senaste 30 åren har de statliga subventionerna till bostadsbyggande minskat dramatiskt, regelverken kring byggandet successivt förenklats, begränsningar i till exempel möjligheten att fritt hyra ut en bostad luckrats upp och hyressättningen i nyproducerade hyreshus är i dag i praktiken inte långt från marknadshyror.

Men trots att marknadskrafterna getts allt friare spelrum så har bostadsbristen undan för undan förvärrats. År 1998 hade 200 av landets 290 kommuner ett överskott på bostäder. År 2012 var det istället 135 kommuner som hade bostadsbrist, och i år är antalet uppe i 255. Långt efter att bristen blivit akut levererar marknaden äntligen – och då i form av ett hejdlöst byggande som främst riktar sig till de rikaste hushållen, ofta har spekulativa inslag och drivs på av skenande skuldsättning och rekordstora vinster i byggbranschen.

De senaste årens utveckling i Sverige och resten av världen visar tydligt varför det är korkat att jämföra bostäder med schampo eller hamburgare. Bostadsbyggande tar tid och kräver omfattande investeringar. Därför tenderar det också att variera i cykler med konjunkturen och bidra till att förstärka dess svängningar. Västvärldens bostadsmarknader har de senaste decennierna präglats av återkommande bubblor och krascher. När orsakade en bubbla på marknaden för hårvårdsprodukter senast en finanskris av globala proportioner?

Att se till att bostadsbyggandet inte pendlar allt för kraftigt åt det ena eller andra hållet och istället håller sig på en långsiktigt hållbar nivå är en central anledning till att statliga ingripanden på marknaden behövs. Men en aktiv bostadspolitik handlar också om moral och principer. Få utanför de borgerliga ungdomsförbunden skulle nog hålla med om att bostäder bör fördelas enligt samma principer som vilken vara som helst. Rika föräldrar eller ett högavlönat jobb ska inte vara en förutsättning för att ha någonstans att bo, eller leva under anständiga förhållanden.

Ändå är det just där vi hamnat i dag, utan att det väcker några större protester. En av nyliberalismens allra största triumfer är det sätt på vilket bostadsförsörjningen under lång tid avfördes från den politiska dagordningen. Under många år fanns inte ens någon bostadsminister. Med begreppet ”bostadskarriär” likställdes jakten på en bostad med yrkeslivet och ansvaret för framgång lades på individen. Vem som helst kan bli ”rik på att bo” – det gäller bara att vara smart.

För progressiva krafter är utmaningen i dag inte bara att föra fram riktiga lösningar på de enorma problem som 30 års nyliberalt experimenterande skapat. Minst lika viktigt är att förändra hur vi pratar om boende och bostadsbyggande. Tak över huvudet och ett tryggt hem är ett grundläggande behov och en rättighet – inte en vara och ett spekulationsobjekt. Bostäder är inte schampo.

© 2018 Stockholms Fria