EU måste bygga på solidaritet | Stockholms Fria
Jenny Nguyen

Inledare


EU:s asylpolitik

  • En av EU:s grundpelare var behovet av solidaritet mellan människor och länder, någonting som med tiden fått överskuggas av nationalism och passivitet gentemot människor på flykt, skriver Jenny Nguyen.
Fria Tidningen

EU måste bygga på solidaritet

EU-domstolen avslår Slovakien och Ungerns motvilja att ta emot flyktingar genom omfördelning, men ländernas yrkanden är ett symptom på ett större problem inom EU:s migrationspolitik, skriver Jenny Nguyen.

När grunden för EU lades vilade det bland annat på förhoppningar om ett europeiskt samarbete med fäste i behovet av solidaritet, tolerans och ömsesidig respekt mellan människor och länder. Rent konkret har detta bland annat formulerats i principen om solidaritet och delad ansvarsbörda. Att detta långt ifrån motsvarar verkligheten illustreras dock tydligt av vad som sker inom EU:s gemensamma asyl- och gränspolitik.

Under den senare delen av 2015 fattade exempelvis ministerrådet ett beslut om att en så kallad “asylfördelning” skulle ske. Med anledning av att Grekland och Italien tar emot majoriteten av de människor på flykt som anländer till EU, innebar beslutet att 120 000 skyddsbehövande personer skulle omplaceras inom övriga medlemsländer under en tidsram på två år. Beslutet var omdebatterat och såväl Slovakien som Ungern var bland de som röstade nej till det. Nämnda länder vände även sig till EU-domstolen med förhoppning om att domstolen bland annat skulle döma beslutet som stridande mot EU-rätten och därigenom stoppa beslutet.

Den 6 september 2017 meddelade EU-domstolen dock att de i sin helhet avslår samtliga av Slovakiens och Ungerns åberopade yrkanden. De splittrade reaktionerna till EU-domstolens avgörande har återigen visat på avsaknaden av konsensus i frågan om vilken asylpolitik som bör föras av och inom EU.

I kölvattnet av denna process synliggörs även hur systemets beståndsdelar tillsammans konstruerar en helomfattande ursäkt, färdig att användas av samtliga sidor. Nationalistiska rop växer sig mer högljudda i denna kontext. En gemensam asylpolitik utmålas som ett hot mot statssuveränitet och, i förlängningen, nationalstaternas säkerhet. Vissa medlemsländer gör därför aktivt motstånd genom att bygga juridiska och fysiska barriärer för att skärma av människor på flykt från deras rättigheter och värdighet.

Å andra sidan möjliggör systemet även för växande passivitet som respons. Där utgör Sverige ett målande exempel. Från att ha varit ett de mer ansvarstagande medlemsländerna, har vi nu nöjt oss med att befinna oss på EU:s minimiregler gällande vår asylpolitik. Motiveringen? Vi tänker att detta kan tvinga andra länder ska ta sitt ansvar och är därigenom redo att uppoffra människor på flykt under tiden vi väntar.

Att det inte finns en klar vinnare, men alltid en tydlig förlorare illustreras tydligt av följande: av det ursprungliga beslutet om att omplacera 120 000 personer har mindre än en fjärdedel faktiskt genomförts på grund av medlemsländernas uteblivna samarbetsförmåga. I relation till detta bör has i åtanke att EU består av en befolkning på 508 miljoner samt utgör världens andra största ekonomi. Utöver detta befinner sig 84 procent av världens människor på flykt i länder utanför EU, varav tio länder (samtliga ej heller med i Europa) tillsammans tar emot mer än hälften av alla som tvingats på flykt.

Vi måste ständigt komma ihåg att makten över problemformuleringen går hand i hand med förmånen att kunna visa på vad som anses vara lösningar. Om vi ska vara solidariska enbart mot de av EU:s medlemsländer som befinner sig i så kallade “frontlinjen”. Om “flyktingkrisen’” är ett ekonomiskt trauma för EU snarare än ett humanitärt för mänskligheten. Om hotet om ekonomiska sanktioner med ett möjligtvis högt politiskt pris ska vara det som driver igenom så kallad “solidaritet” inom EU. Då fortsätter vi bara att upprätthålla det som redan är. Och svaren kommer, i enlighet med rådande utveckling, att vara förstärkta gränser, inskränkta rättigheter och än fler repressalier mot de redan utsatta.

Därför måste vi förkasta det här systemets logik, eftersom logikens konsekvenser är ett rättfärdigande av förtryck i form av fysiska, juridiska och politiska barriärer. Vi måste vägra att låta solidaritet begränsas till att handla om EU:s inbördes relation. Vi måste skriva in solidaritetsbegreppet som en respons till våldets verklighet och därför i allra högsta grad innefattande de människor som främst drabbas av förtryck. För om solidaritet enbart förblir en villkorad dröm, förbehållet nationalstatsgränser och medlemskap i EU, kommer vi att förlora samma strider om och om igen.

Annons

© 2018 Stockholms Fria