Upp till kamp för bostadsrättsproletariatet | Stockholms Fria
Per Björklund

Debatt


Bostad

  • Även vänstern bor i högt belånade bostadsrätter idag, påpekar Per Björklund och efterlyser en bostadspolitik även för dem.
Stockholms Fria

Upp till kamp för bostadsrättsproletariatet

En utmaning för vänstern att hitta en bostadspolitik för såväl hyresgäster som skuldsatta bostadsrättsägare, menar Per Björklund.

Inför valet 2018 har bostadspolitiken äntligen blivit en fråga som partierna inte kan ignorera. Bostadsbristen förvärras och byggboomen erbjuder klen tröst för de som inte har råd med hyran i en nyproducerad hyresrätt eller vill eller kan låna till en dyr bostadsrätt. Särskilt allvarlig är situationen i Stockholm, där hyrorna i nyproducerade lägenheter ökat med 40 procent de senaste tio åren, samtidigt som trångboddheten ökar i eftersatta stadsdelar.

Bland partierna i Riksdagen framstår Vänsterpartiet som det enda med en antydan till proaktiv byggpolitik. Partiet har varit pådrivande för det investeringsstöd till billiga hyresrätter som regeringen infört, och vill se ett fler stimulansåtgärder från staten för att öka byggandet av hyresrätter. I Stockholms stad har man drivit på för de så kallade Stockholmshusen, som är en satsning på att snabbt och kostnadseffektivt bygga tusentals nya hyresrätter.

Bostadspolitiken borde med andra ord kunna bli en riktig vinnarfråga för vänstern. Men trots att partiet har en bra politik i grunden lämnar dess inställning till bostadsfrågan ibland en del att önska. Jag har länge funderat på vad det är som skaver. Det var först häromdagen, under ett panelsamtal med Stockholms bostadsborgarråd Ann-Margarethe Livh, som jag äntligen lyckades sätta fingret på vad det är: partiföreträdares synbara brist på förståelse för att dess potentiella målgrupp inte bara bor i hyresrätter, utan i växande utsträckning också i högt belånade bostadsrätter, med små marginaler att klara framtida räntehöjningar eller prisfall.

Vänsterpartister talar gärna om orättvisor mellan det hyrda och det ägda boendet. Till stora delar har man fog för det. Hyresrätten är skattemässigt missgynnad jämfört med det ägda boendet. Bostadsägare får miljarder i räntesubventioner och ROT-avdrag och de rikaste villaägarna har tjänat stora summor på den sänkta fastighetsskatten. Samtidigt har en stor grupp framförallt äldre bostadsägare blivit rika på de senaste årens kraftiga prisuppgång.

Men det finns också en snabbt växande grupp människor som osynliggörs av den förenklade motsättning mellan hyrt och ägt boende: alla de som ofrivilligt tvingats belåna sig upp över öronen för att köpa en bostad de senaste åren. Inte för att de hoppas tjäna pengar på sitt boende, utan för att de helt enkelt saknar alternativ.

I Stockholms stad bor ungefär 35 procent av befolkningen i hyresrätt. Motsvarande siffra för hela länet är 25 procent. Det säger sig självt att en vänster som vill bygga en majoritet för radikal samhällsförändring måste ha ambitionen att locka fler än så med sin bostadspolitik. Då duger det inte att bunta ihop alla bostadsägare till en homogen grupp och låta den representeras av villaägaren i Bromma eller lägenhetsmiljonären i Stockholms innerstad, eller att beskriva bostadsägare som privilegierade jämfört med de som hyr i allmänhet.

I mitt eget grannskap i förorten Bagarmossen bor helt vanliga människor – sjuksköterskor, lärare, barnskötare – i bostadsrätter. Oftast rör det sig om hyresrätter som ombildades på 2000-talet och vars tidigare ägare för sedan länge sålt med vinst och gått vidare i “bostadskarriären”. Men de som flyttat in de senaste åren har inga förhoppningar om att kunna göra samma sak. Många ser istället med fasa på vad som kommer att hända med deras ekonomi den dag räntorna börjar stiga, eller om bostadspriserna rasar. Och många hade nog gärna bott i en hyresrätt istället för att tvingas ta miljonlån av banken.

Med dagens låga räntor är det visserligen betydligt billigare att bo i en bostadsrätt än i en nyproducerad hyresrätt i Stockholm, vilket inte minst Hyresgästföreningen gärna påpekar. Men går räntan upp några procentenheter blir förhållandet snabbt det omvända. Och många hushåll har förskräckande små marginaler. I SBAB:s undersökning “Bo och Låna 2016” uppger 3 procent av låntagarna att de skulle tvingas flytta om räntan gick upp med bara tre procentenheter. Det är en liten andel, men i absoluta tal rör det sig om tiotusentals hushåll. De senaste åren har allt fler hushåll med låga inkomster också tvingats ta dyra blancolån för att ha råd med kontaninsatsen till en bostad – vilket kan ge kraftigt ökade kostnader om räntorna går upp.

90-talets nyliberala systemskifte innebar att bostadsfrågan avpolitiserades. ”Bostadskarriären” blev vägen till en god levnadsstandard, snarare än att ställa krav på ansvariga politiker. Att allt fler bor i ägda bostäder – och därmed upplever sig ha en ”investering” att slå vakt om – har utan tvekan bidragit till individualismens utbredning. För överbelånade bostadsrättsägare kan ett ökat byggande av billiga hyresrätter rentav framstå som ett hot, eftersom det kan sänka värdet på den egna bostaden. Samtidigt har det blivit allt lättare för högern att utmåla hyresgäströrelsen som ett ”särintresse” i takt med att den representerar en krympande andel av befolkningen.

Den här splittringen är reell och medvetet skapad av högern – utmaningen för vänstern är att överbrygga den. Det kommer inte bli lätt att hitta en agenda som kan förena så vitt skilda grupper som hyresgäster som hotas av ”renovräkningar”, bostadslösa ungdomar som hoppar runt mellan andrahandskontrakt och högt skuldsatta bostadsrättsägare. Men någonstans där tror jag att vi måste börja, om vi verkligen ska hitta lösningar på den tilltagande bostadskrisen.

Fakta: 

Per Björklund är frilansjournalist, aktuell med boken Kasinolandet – bostadsbubblan och den nya svenska modellen.

Rekommenderade artiklar

© 2017 Stockholms Fria