Aktivism är mer än att bara prata | Stockholms Fria

Inledare


Aktivism

  • Aktivism måste syfta till handling med ett mål. I det kan nätaktivism spela en viktig roll, Ung i Sverige har exempelvis använt nätet för att mobilisera mot sitt mål att stoppa utvisningarna till Afghanistan, skriver Vian Tahir.
Fria Tidningen

Aktivism är mer än att bara prata

I och med sociala medier har nätaktivism blivit ett etablerat begrepp inom opinionsbildning. Men aktivism handlar om mer än att bara lyfta ett problem. Det måste också sträva mot ett mål, skriver Vian Tahir.

Nätaktivism är en viktig del i det politiska landskapet, ett verktyg som kan göra stor skillnad i samhällsdebatten. På senare år har många protester, kampanjer och till och med lagändringar fått fart från nätaktivism. Fördelen med sociala medier är att det ger en möjlighet för snabb och stor mobilisering. Men ju mer jag läser de orden ekar de allt mer tomma. På senare tid har jag börjat fundera över om det som kallas nätaktivism ens kan kallas för aktivism, eller om det snarare är pr, personligt varumärkesbyggande eller en kamp mot väderkvarnar.

För några år sedan startades stafett-konton i olika sociala medier. Konton där en person under en begränsad tid fick berätta om sin upplevelse av sexism, rasism, homofobi, transfobi, funkofobi och så vidare. Särskilt stor uppmärksamhet fick konton som belyste rasism eller sexism. Och det behövdes då.

Många var yrvakna inför den diskriminering och det hat människor fortfarande utsattes för. Att person efter person delade samma erfarenheter av att vara en minoritet i Sverige skapade en oerhört stor bevisbank. Med den mängden berättelser gick det inte att avfärda rasism och sexism som enskilda otrevliga personer, det blev tydligt att det var systematiskt. Men vad gjorde man med dessa samlade berättelser? Vilka krav ställdes?

Senare började människor, ofta kvinnor, använda sina kroppar för att göra en politisk poäng. Att visa upp en kropp som på något sätt är normbrytande har börjat kallas aktivism.

Genom sin blotta existens, att synas och ta plats menar de här grupperna att man bidrar till en samhällsförändring. Och kanske är det sant, att visa fler normbrytande kroppar kan bredda normen en aning. Men det krossar inte patriarkatet att fler kvinnokroppar anses som åtråvärda.

Något som också ökat är kritik mot företag för deras brist på representation, rasistiska reklamer eller hetsande smalhetsideal. Även om alla självklart ska stå till svars för sina handlingar är det inte företag som bygger bättre samhällen. Deras intresse ligger i försäljningsiffror, inte i jämlikhet. Kampanjer emot enskilda företag ger inte alla människor lika värde, de går ut på allas rätt att vara lika mycket konsumenter. Kampen för allas rätt att vara konsumenter kan därmed också användas som ett marknadsföringsknep. Rättvisekamper blir till reklamfilmer och rättvisekämpar blir märkesambassadörer. Aktivister ses som så kallade influencers och blir inbjudna till mingel och pressvisningar, erbjudna gratisprover för att marknadsföra produkter. Blir du tillräckligt känd som aktivist kan du eventuellt börja tjäna pengar på att marknadsföra produkter.

Så, kan något av detta ens klassas som aktivism? Att berätta om utsatthet är visserligen att presentera ett problem, att lägga en grund. Men det kan inte stanna vid berättelsen för en sådan berättelse stannar också i medlidande om man inte uppmanas till handling. Att hjälpa företag att förbättra sina reklamkampanjer är snarare varumärkesbyggande än politisk kamp. Och en apolitisk uppvisning av normbrytande kroppar kommer inte montera ner systemet bakom normerna, bara som bäst förändra normen i sig.

I år har vi haft flera exempel som visar på värdet av nätet som ett verktyg för mobilisering. Skillnaden på dem och varumärkesbyggande, i stil med att endast synas och höras med sin egen personliga berättelse, är att de alla hade ett tydligt syfte och större mål. En del i de här exemplen var att berätta, att bilda opinion och få stöd för frågan. Men man hade en fråga, ville också åstadkomma något. I Göteborg var målet tydligt – inga nazister på våra gator. I Stockholm ville Ung i Sveriges sittstrejk stoppa utvisningarna till Afghanistan. I Sollefteå ville BB-ockupanterna stoppa stängningen av förlossningsavdelningen.

Aktivism måste vara mer än att lyfta, berätta, ta plats och belysa. Det kan inte bara vara en uppvisning. Aktivism måste syfta till något, ha ett mål, vara som ordet i sig antyder aktivt. Allt kan inte handla om att visa upp sig eller berätta samma berättelser om och om igen. Nu när vi har berättat våra historier så många gånger är det dags att kräva, dags att göra.

Annons

© 2018 Stockholms Fria