Poetisk meditation om migration | Stockholms Fria

Recension


Dokumentärfilm
Shapeshifters
Regi: Sophie Vukovic
Premiär: 20 augusti

  • I Shapeshifters varvas gamla privata videoklipp och dokumentära inslag med iscensättningar med unga skådespelare.
  • Shapeshifters är Sophie Vukovic långfilmsdebut.
Stockholms Fria

Poetisk meditation om migration

”Shapeshifters är en essä eller poetisk betraktelse över vad det innebär att inte ha någon självklar nationell tillhörighet”, skriver Martin Holmström som är imponerad av Sophie Vukovics fina språk.

”Jag har befriat mig från min nationalitet”, säger Sophie Vuković mamma när de pratar om att sitta på tunnelbanan i Stockholm och att bli betraktad som invandrare i andras ögon. Hon känner sig helt och hållet som en individ och berörs inte av andras kategoriseringar. Sophie Vuković delar inte mammans upplevelse. Istället känner hon sig ifrågasatt och rotlös, som om hon befinner sig i ett mellanrum. Shapeshifters är en essä eller poetisk betraktelse över vad det innebär att inte ha någon självklar nationell tillhörighet. ”Vem blir du om du inte har en fast punkt att börja från?”, frågar sig en av regissörens barndomsvänner.

Manifestationen mot rasism i Kärrtorp 2013 bildar ram för den här dokumentärfilmen. Där får Sophie syn på en barndomsvän, minnen väcks till liv och hon börjar reflektera över sitt liv. Filmen skildrar vänskap, en samhörighet i utanförskapet bland tjejer som kommit till Sverige från andra länder, och berättar också Sophie Vukovićs och hennes familjs historia. Men framför allt är den en stämningsfull meditation över nationalitet, utanförskap och tillhörighet.

Kameran fokuserar ofta på natur, växter, rinnande vatten, zoomar in detaljer och försvinner ut i suddigt dis. Naturen ger en allmängiltig inramning, en känsla av att berättelsen lyfts ur det specifika sammanhanget. Det blir en tidlös bild som förstås är lättare att förstå för dem som själva flytt eller migrerat, men som ändå är enkel att ta till sig och hitta sin egen relation till. Mycket på grund av den poetiska tonen och bilderna, och med poetiskt menar jag inte svävande och drömskt. Sophie Vuković formuleringar är skarpa, med tydliga konturer. Hon skriver om de invandrade mödrarna: ”Jag ser deras besvikelse över att deras barn spottar ut det språk som de matat dem med.”. Och hon beskriver svenskhet som ”en slags självklarhet som kommer sig av en obruten kontinuitet i livet”. Själv känner hon sig splittrad: ”Jag har tänkt att jag är utspridd över för många ytor. Att hela jag är fången i ett mellanrum.”

Det går att ge många exempel på Sophie Vuković fina språk. Men filmen innehåller även flera gripande små berättelser, utsnitt. Sophie berättar om hur hon var fyra månader gammal när hennes familj flyttade till Australien. Senare får pappan jobb i Kina och Sophie hamnar i en internationell skola. När barnen ska berätta om sitt hemland pratar hon om Australien och visar en australiensisk vimpel. Efteråt frågar läraren om hon inte vill berätta om sitt riktiga hemland? På väg hem kastar Sophie vimpeln i en papperskorg och ljuger för föräldrarna att den kommit bort.

En annan bild som fastnar är när Sophie och hennes kompisar lämnar förorten för innerstadsskolor när de börjar gymnasiet. De möts av blonda leenden, bär på rädslan att alla ska titta på dem och tänka på höghusen och att läraren ska se efternamnen och sänka förväntningarna.

Shapeshifters är en ganska kort film, 75 minuter, men den är tät, komprimerad. Den skildrar en inre resa men mynnar även ut i en yttre. Mot slutet av filmen reser Sophie Vuković till Kroatien: ”Jag upplever en våg av värme när jag kommer fram. Lättnad. Rösterna och ansiktena rinner över mig som honung.”

Men ett samtal med fadern ger en annan bild av Balkan. Han beskriver området som en skärningspunkt mellan olika kulturer, en tusenårig oroshärd, ett gränsland där våld och konflikter mellan religioner och kulturer härjar, helt opåverkat av modernisering och utveckling.

Kanske är det som Sophie Vuković själv säger: ”Jag byggde upp en fantasi i mitt huvud om ett hemland som skulle omfamna mig. Men länder kanske aldrig var skapade för att omfamna, utan för att dela in och skära bort.”

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Stockholms Fria