Tvångsdeporteringar måste stoppas | Stockholms Fria
Jenny Nguyen

Inledare


Tvångsutvisningar

  • Med hjälp av aktivister stoppades många av de planerade tvångsutvisningarna till Afghanistan den 10 oktober. Det är vår medmänskliga skyldighet att göra motstånd mot ett omänskligt system, skriver Jenny Nguyen.
Fria Tidningen

Tvångsdeporteringar måste stoppas

Afghanistans två flyktingministrar har själva uttryckt att utvisningar till Afghanistan måste upphöra eftersom landet saknar kapacitet att ta emot återvändare. Ändå fortsätter vi med tvångsdeportationerna, skriver Jenny Nguyen.

Den 10 oktober kunde de hundratals demonstranterna närvarande utanför förvaret i Kållered höra en moders förtvivlade gråt. Av de 17 personerna som mot sin vilja skulle utvisas till Afghanistan befann sig kvinnans yngste son. Smärtan måste ha förvärrats flerfaldigt av att hon på plats även nekades möjligheten att besöka sin son för att ta farväl. Hur mycket vi än försöker att vrida och vända på det så kvarstår ändå kärnan: vår tids politik slår sönder många människors liv. Inte minst är detta fallet när det gäller personer som tvingas lämna allt för att fly. Vi lever i ett samhällsklimat där de juridiska och fysiska gränserna ständigt förstärks, familjer splittras och människors värdighet förnekas. Däremot är det varken ett nödvändigt ont eller en oundviklig konsekvens skriven i naturlagarna.

För ungefär ett år sedan undertecknades exempelvis en överenskommelse vid namn ”Joint Way Forward on migration issues between Afghanistan and the EU”. Innebörden av detta samarbete är att Afghanistan åtar sig att ta tillbaka sina medborgare, även när dessa tvingas återvända via tvångsutvisningar. Värt att notera är undertecknandet av nämnda överenskommelse skedde under en konferens där Afghanistan även utlovades ett bistånd på 5 miljarder euro. Ekonomiska medel tycks alltid vara selektivt begränsade på detta symtomatiska vis, det vill säga outtömliga när det gäller repressalier mot människor på flykt, men i princip obefintliga när det gäller insatser för att tillgodose utsatta gruppers grundläggande rättigheter.

Sedan undertecknandet av samarbetet har tvångsutvisningarna till Afghanistan kontinuerligt mötts av hård kritik ur juridiska, politiska och humanitära perspektiv. Afghanistans två flyktingministrar har själva tydligt uttryckt att EU bör upphöra med utvisningarna eftersom Afghanistan saknar kapacitet att ta emot återvändande. Bara några dagar innan den planerade grupputvisningen från Kållered rapporterade Amnesty om hur många av de som utvisas tillbaka till Afghanistan från Europa som har mist sina liv i våldet, skadats i bombdåd eller tvingas leva i konstant skräck. Med ett instabilt säkerhetsläge och utslagna samhälleliga institutioner, riskerar många personer i Afghanistan att hamna i enorma faror. Att Sverige är bland de länder som fortfarande utvisar personer till Afghanistan är därför ett svek på alldeles för många nivåer.

I slutändan blev hälften av de planerade utvisningarna från Kållered stoppade – i mångt och mycket resultatet av en samordnad och ihärdig insats från involverade aktivister samt jurister. För de personer som är kvar i Sverige väntas nu ytterligare prövningar och beslut, med utgångspunkt från ny information. Detta visar på juridikens komplexitet, och särskilt så när det involverar bedömningar av människors skyddsbehov. Ändå har exempelvis Migrationsverkets egen internutredning visat på allvarliga brister i mer än hälften av de granskade besluten. Med tanke på vad som tidigare sagts om situationen i Afghanistan, kan det inte nog poängteras att det inte får finnas utrymme för sådan godtycklighet i asylprocessens skyddsbedömningar.

Men händelserna kring förvaret i Kållered den 10 oktober är också den ständiga påminnelsen om att det krävs aktivt arbete för större förändringar. För så länge det finns förtryck, så måste det även finnas motstånd. Så länge människor fråntas möjligheten att leva ett drägligt liv, så måste vi på alla fronter kämpa för att se till att skapa sådana förutsättningar. Vare sig det handlar om att synliggöra brister med rättssäkerheten i asylprocessen, ifrågasätta Migrationsverkets högst tveksamma bedömningar av säkerhetsläget i Afghanistan, eller att solidariskt låta våra kroppar utgöra fysiska barriärer.

Det är att fortsätta göra revolt på grund av det rent outhärdliga. Det är att synliggöra systemets konsekvenser och sedan vägra acceptera dem. Det är att alltid kämpa med målet att bygga en annan värld.

© 2018 Stockholms Fria