Ställ de svåra frågorna om barnomsorgen | Stockholms Fria
Kristian Borg

Debatt


Kristian Borg
  • Antalet inskrivna barn på förskolan har skjutit i höjden sedan 1995.
Stockholms Fria

Ställ de svåra frågorna om barnomsorgen

Lyft fram förskolepersonalens villkor i valdebatten, skriver Kristian Borg.

Nu rustar landets redaktioner för kommande valår. Mycket kommer som vanligt att kretsa kring jobbfrågor och den egna plånboken.

Tänk om vi skulle göra tvärtom. Börja ställa frågor kring konsumtion, ekologi, arbete, verkligt viktiga saker: våra, andras och kommande generationers levnadsförhållanden.

Varför inte börja från grunden, där själva livet och samhällets fostran tar fart: i förskolan. Idag är det vanligast med i genomsnitt fem barn per pedagog. Är det optimalt? Om inte, varför godtar vi det? Och om vi tycker att det är viktigt att äldre får kontinuitet i vård och hemtjänst och inte möter för många nya ansikten, varför ska vi acceptera att små barn får göra det varje dag? Hur ser vi på det ur ett barnrättsperspektiv? Ständigt nya vikarier upplever jag som ett generellt problem i Stockholms förskolor.

Att ifrågasätta hur barnomsorgen fungerar är inte nödvändigtvis tecken på en feministisk backlash, en del av en konservativ rörelse som vill sätta kvinnan och barnet i hemmet igen. Men det fick förstås Nina Björk höra i den så kallade dagisdebatten som rasade 2005. Björk ifrågasatte i en krönika i DN det rimliga i att ettåringar är mer med andra än med sina föräldrar och fick mothugg från flera feministiska profiler, men omfamnades av kristdemokrater.

Det är dags att ställa liknande frågor igen, tycker jag nog för att jag själv är berörd och har ett litet barn, precis som Björk när hon skrev sin text. Men det finns andra aspekter i debatten. Det handlar inte om för eller mot förskola för små barn, som det då kom att kretsa kring, utan om hur vi får den bästa förskolan för barnen, föräldrarna – och, verkligen – personalen. Frågor som ändå berör vilka vi är och vill vara. Om hur mycket vi jobbar och varför. Om framtidens samhälle.

Det är inte lätt, jag har mina motsägelsefulla behov som insats. Jag behöver en hyfsat barnfri vardag för att kunna skriva, arbeta och dra in pengar. Men att ha sitt barn i en helt vanlig kommunal förskola, där personal ständigt slutar och/eller är sjuka, känns som att sätta sina behov före sitt barns dito.

Sedan Nina Björk skrev sin krönika 2005 har utvecklingen gått i rakt motsatt riktning mot vad hon kanske hade velat. Antalet barn i förskolan har ökat under en tioårsperiod med cirka 115 000 barn.

Antalet småbarnsavdelningar (1–3 år) i förskolan har fördubblats sedan 2003. I början av 90-talet var personaltätheten 4,4 barn per personal, år 2015 var den 5,2 barn per personal. (Barngrupperna har däremot blivit mindre, enligt Skolverket.) Med sådana utmaningar är det konstigt att vi inte pratar om detta varje dag.

Min snart treårige son utvecklas enormt på alla plan. Han är glad och pigg och har många vänner. Han verkar trivas i förskolan (hämtningar och lämningar undantaget). Men med stora personalförändringar, många vikarier och utarbetade pedagoger och barnskötare upplever vi en ständig stress över att han kanske inte har det så bra.

Barngruppernas storlek är väl det man oftast pratar om när man tar upp problem i förskolan. Men precis som i alla kvinnodominerade omsorgsyrken tenderar vi att glömma arbetsförhållandena.

Det finns en stor brist på förskollärare enligt Arbetsförmedlingen, det gäller även de kommande tio åren. En av fyra som arbetar i förskolan saknar dessutom idag helt utbildning för att arbeta med barn. Och stressrelaterade sjukdomar som ångest och utbrändhet är mycket vanliga bland förskollärare och fritidspedagoger.

Om förskolepersonalen mår bra och trivs med sina jobb så tycker barnen om att vara där. Rätt grundläggande.

Den rödgrönrosa majoriteten i stadshuset har gjort det till en rättighet att ha heltid på förskolan även för syskon. Men hur har det påverkat personalen?

Tänk om valet kunde handla om pedagogers och barnskötares villkor. Tyvärr känns det nästan dumt att bara ställa frågan: vart har den fantastiska kampen för utbyggd barnomsorg tagit oss, och hur vill vi ha det imorgon?

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Stockholms Fria