Nu skrivs 80-talets ockupanthistoria | Stockholms Fria
  • ”Vi hakade på kampanjen Burn Shell to hell som ägde rum i hela Europa. Vi ledde ett tag den europeiska ligan, saboterade mackarna så att de inte fungerade. Det var ett sätt att protestera, bolaget gav stöd åt Sydafrika, en rasistisk skitregim”. På bilden bränns en docka vid en anti-Shelldemonstration 1987.
  • Polisen gick hårt åt de ockuperande punkarna från 1986 och framåt. Här en demonstration mot polisvåld 1987.
  • Ockupation på Tavastgatan 1987, en av många punktockupationer som varade några timmar eller över en natt, tills polisen utrymde.
  • En av gängets sista ockupationer, Klevgränd vid Slussen 1988. Rymmer i dag övernattningslägenheter åt riksdagsledamöter.
  • Ungdomar från ockupationen av Skaraborgsgatan 1985.
  • ”Så här kunde Stockholm se ut på 80-talet. Det fanns fortfarande fallfärdiga och tomma hus”, säger Mandra Wabäck om bilden som hon tog 1987.
Stockholms Fria

Nu skrivs 80-talets ockupanthistoria

Punkpolitisk 1980-talshistoria skrivs i ny bok.

1980-talets utomparlamentariska Stockholm präglades av punk, aktivism och galna upptåg. Mycket kretsade kring bostäder och egna självförvaltade hus. Nu dokumenteras den tiden i boken ”Vårt 80-tal. Politisk kamp och punk i Stockholm 1985–1989”.

Mandra Wabäck, en av redaktörerna, bor i dag i Amsterdam och arbetar som curator och utställningsproducent. Hennes 15-åriga nuna är en av tre som pryder bokomslaget. Det andas ungdomlig glädje och vänskap i en politisk miljö präglad av tuppkammar och nitar.

– Det var ett sätt att leva, vi var aktivister, säger Mandra Wabäck. Vi ockuperade hus, saboterade Shellmackar i protest mot apartheid, ”uppvaktade” Nancy Reagan utanför amerikanska ambassaden vilket urartade i våldsamt upplopp, åkte till Barsebäck med höbalar och protesterade mot kärnkraft och slogs mot rasism vid Kalle dussin-statyn i Kungsan.

Men det är husockupationerna som står i fokus i boken. Vägen till bok gick via en utställning på S:t Paulsgatan år 2015, nära de hus på Skaraborgsgatan som gruppen ockuperade 30 år tidigare. Stadsmuseets förlag Stockholmia visade intresse av att ge ut boken som redan var i planeringsstadiet. Den kommer ut i veckan och rymmer 185 fotografier av 14 fotografer.

– Det handlar om historieskrivning, säger Mandra Wabäck. Vår historia har inte berättats tidigare, inte på det här sättet. Att skriva vår historia har varit min största motivation.

Mandra Wabäck har valt ut bilderna till boken och redan under arbetet med utställningen upptäckte hon en skev könsbalans.

– Då såg vi att det fanns lika många bra kvinnliga som manliga fotografer och bägge hade tagit bra bilder – men mest på killar. Boken behövde bli mer representativ.

Mandra Wabäck fick gå igenom alla bilder på nytt, leta fram tjejer som är aktiva och med på bild.

– Nu är det nog hälften tjejer som tagits ut.

Upptäckte du något annat när du gick igenom bilderna igen?

– Att de har hög fotografisk kvalitet, det är överlag väldigt bra bilder. Många pluggade estetiska ämnen och vi hade tillgång till bra utrustning.

Bilderna i boken kompletteras med texter som sätter ansikten och händelser i ett sammanhang.

– Utomstående fattar ju ingenting annars, ”vad gör de här jepparna vid den här Shellmacken?”, liksom. Så det har blivit en fotobok med mycket text: anekdoter och betraktelser över tiden och hur vi organiserade oss. Om Ultrahuset i Haninge, bokkaféet Svarta månen på Götgatan. Och en ganska lång kalejdoskopisk text av Ann Ighe, doktor i ekonomisk historia, om det politiska 80-talet.

Den första av ett flertal husockupationer ägde rum i september 1985 på Skaraborgsgatan. Husen hade stått tomma länge och skulle rivas. Aktivisterna fick medierna med sig och stöd från allmänheten. De bodde i huset under tre månader, och flyttade sedan ut mot löfte om att billiga bostäder skulle byggas. Så blev det inte.

Istället förändrades opinionen och polisen bytte till en mer offensiv strategi. 1986 försökte aktivisterna inta Borgerskapets Enkehus på Norrtullsgatan. Huset hade stått tomt länge. Mandra Wabäck får längtan i rösten, hon minns känslan när de gick in:

– Vi kände ”wow, här ska vi bo”! Det var ett fantastiskt hus med små rum, helt perfekt för oss. Vi hade med oss 50 kilo vitkål, vi skulle laga vitkålssoppa hela våren, säger Mandra och fyrar av ett gapskratt. Vi var inställda på att vi skulle bo där. Nästa morgon stod polisen utanför. ”Vill de komma in och prata?” tänkte vi. Vi blev helt tagna på sängen, de skulle ha ut oss till varje pris. Vi barrikaderade dörrar och fönster men efter några timmar av motstånd blev de övermäktiga.

Ni ser ofta väldigt oskuldsfulla ut på bilderna. Inga terrorister och våldsverkare, som ni sedan utmålades som i pressen, det handlar ju om unga i politisk kamp.

– Jag tycker också det, säger Mandra Wabäck. Men utrymningen av Luntmakargatan var verkligen en vändpunkt, en väldigt våldsam historia med en polisbrutalitet som vi inte var beredda på. Vi hade ettöressmällare och ruttna ägg, polisen kom med tårgasgevär, hjälmar och västar. Jag blev misshandlad och satt i handklovar – jag var 15 år och gick i nian fortfarande!

– Vi ville ha ett allaktivitetshus och en förändring av bostadspolitiken. Men det var kört i ett tidigt skede. Ingen var intresserad av dialog. Polischefen påstod att de var dåligt rustade för terrorattacker och fick skottsäkra västar och kravallutrustning. Det fanns inte så många terrorister på den här tiden, så vänsteraktivister blev deras försökskaniner.

Vad tycker du om husockupationer som politisk metod i dag? Och kommer vi se något liknande igen?

– Jag tycker fortfarande att husockupationer är ett fantastiskt sätt att låta tomma hus komma till liv. För varför står de tomma? Därför att ägaren i ren spekulation väntar på att marknadspriserna ska gå upp.

– Men vi lär inte se något sådant igen. Jag bor i Amsterdam sedan 1989 och här har det varit helt andra regler fram till nyligen. En progressiv bostadspolitik där vem som helst har fått bo i hus som stått tomma i över tre månader. Det har aldrig funnits i Sverige. Stockholmspolisen slöt ett avtal med bostadsbolagen om att de fick utrymma inom 24 timmar utan husägarens tillstånd. Så fort vi gick in någonstans åkte vi alltid ut dagen därpå, det blev praxis.

I en text i boken framgår det att era minnen skiljer sig åt. Äldre aktivister kommer ihåg hur slitigt allt var.

– Ja, skrattar Mandra Wabäck, de var ju ansvarsfulla och ordnade med ved och mat på bordet. Vi som var yngst var 14–15, de var mellan 20 och 40 och hade ofta jobb att gå till. Klart att det var skillnad.

Något allaktivitetshus blev det aldrig och tidigare rivningskåkar på Skaraborgsgatan blev dyra bostadsrätter. Men trots negativa erfarenheter av polisvåld, nazistiska skinnskallar och Säpo-övervakning minns Mandra Wabäck 80-talet med värme.

– Vi hade väldigt roligt. Jag kan sakna våra galna upptåg. En av höjdpunkterna var Vansinnesdemonstrationen 1 april varje år med paroller som ”vi begär rätten att pissa i olika färger”. Vi gick från Kungsan till City för att sedan upplösas. Det färgglada och explosiva var fantastiskt.

Vilken är din favoritbild i boken?

– En som är helt underbar är vid Mosebacke, vi sitter på en parkbänk med en piratflagga. Vi hängde där mycket, det var A-lagare och punkare. Det var en solig majdag, vi hade några påsar öl och planerade aktioner. Det är ett kärt minne och en fin bild. Staden var vår, Mosebacke var vårt. Faktiskt. Vi ägde Söder under några år.

Fakta: 

Ockupationer i Stockholm 1985–1988

• 1985: Skaraborgsgatan 8–12 skulle rivas, men natten mellan 5 och 6 september tog sig ett 30-tal ungdomar in i huset i syfte att protestera mot en bostadspolitik som ersatte gamla, genuina hus med lyxbostäder. I dag är de forna hyresrätterna bostadsrätter och säljs för flera miljoner.

• 1985: Drottninggatan 14. En punktockupation under en dag av ”det sista huset i Klara”. Huset från 1600-talet revs trots protesterna.

• 1986: Borgerskapets Enkehus, Norrtullsgatan 45. Ockuperades några timmar, men aktivisterna blev snart brutalt avhysta av en massiv polisstyrka. Huset från 1879 var tänkt att rivas men finns ännu kvar och rymmer bland annat konstnärsateljéer.

1986: Sundbyvägen 144. Fyra personer intog en tom villa i Bromsten som kommunen hade köpt i väntan på att en stor motorväg skulle byggas. Efter förhandlingar med Stockholms stad fick ungdomarna rivningskontrakt och fick stanna i huset i något år. Huset brann ner innan det skulle rivas.

1986: Luntmakargatan 61. Ockuperades men stormades redan morgonen därpå. Flera ockupanter blev svårt misshandlade av polisen. Huset står kvar än i dag.

1987: Tavastgatan 26. Ockupationen varade under en natt.

1988: Klevgränd 1. Ockuperades under några timmar efter en renovering av huset som bestod av smålägenheter. Rymmer i dag övernattningslägenheter för riksdagsledamöter.

• 1988: Ultrahuset, då rivningshotad kulturinstitution där alla från Ebba Grön och KSMB till Black Flag spelade. Ockuperades på sommaren men brann ner den 20 augusti, natten innan polisen skulle storma byggnaden.

• Stadsvandringar hålls 3/12 kl 13.00, 18/1 kl 11.30 och 31/1 kl 18, biljetter via Stadsmuseets hemsida.

Annons

Rekommenderade artiklar

Proggen befriade teatern

Fria Proteatern demokratiserade teatern, fick arbetarna till de fina salongerna och åskådliggjorde konflikten mellan arbete och kapital, skriver Kristian Borg.

© 2017 Stockholms Fria