Vad vet du om Sveriges östra grannland? Tillhör du genomsnittet är svaret sannolikt: inte så mycket. Kunskaperna om Finland och finländarna är små, visar färska undersökningar.

Nedslående, känner jag som sverigefinne, både med tanke på att Sverige och Finland under flera hundra år – fram till 1809, då Ryssland tog makten över östra rikshalvan – var ett och samma land, och även med tanke på att vi är hela 700 000 personer här i landet som har finska rötter. De flesta av oss har far- eller morföräldrar, mammor eller pappor som kom hit på 50-, 60- eller 70-talet, då Finland ännu led av Vinter- och Fortsättningskrigets konsekvenser. I Sverige hoppades de på ett bättre liv för sig själva och sina barn. Och här fanns jobb – ofta med bättre lön och villkor än i det forna hemlandet – men också ekonomisk och social utsatthet och ofrihet, och språkligt förtryck.

Aktuell ras- och vithetsforskning (se exempelvis Ras och vithet red. Tobias Hübinette, och Käraste Herman – Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman) visar också att den omvittnade diskrimineringen mot finnar inte enbart har varit kopplad till klass- och språktillhörighet, utan även till en ordning som har rangordnat finnar som lägre stående, på basis av rasbiologi. Arvet från en tid då antropologi, språkvetenskap, folkloristik, utvecklingsteorier och klimatläror beskrev finsktalande som en sämre sorts vita än den svenska, germanska typen har lämnat stoff åt rasistiska krafter ända in i modern tid.

När integrationsfrågor diskuteras ska vi minnas detta. Den framgångsrika integrationen av finnar, som många i dag talar om – till exempel Sydsvenskans och HD:s politiska chefredaktör Heidi Avellan, i en artikel med titeln Äntligen inne att vara finne publicerad den 13 oktober i år – var en process som ledde till familjesplittring på grund av kultur- och språkförlust, för tidig död till följd av förslitningsskador och missbruk, och skuld- och skamkänslor som än i dag förhindrar personer i den sverigefinska minoriteten att realisera sin fulla potential.

Som majoritetssvensk har en ett ansvar att informera sig om minoritets- och invandrargruppers erfarenheter och kunskaper, och undersöka vad en kan göra för att vara en allierad i kampen mot det som genom historien har orsakat så många så mycket lidande. Sverigefinnarna, i sin tur, bör samla sig som grupp och undersöka vilka allianser som kan ingås för att såväl flytta fram de egna positionerna som för att stärka nya grupper i Sverige, som i dag står nedanför sverigefinnarna i samhällshierarkin.

Vi bör ställa hårdare krav på besluts fattare att skapa ekonomiska incitament för levande och synliga minoritetskulturer. Vi bör även ta itu med den glömska som tycks ha drabbat delar av vår community, som bland annat lett till att finskklingande namn inte är ovanliga i grupper som ”står upp för” olika frågor med rasistiska förtecken i sociala medier.

Sverigefinnarna har en viktig roll att spela i den antirasistiska kamp som ännu inte har nått sitt mål: alla människors lika värde, allas chans att leva ett fullvärdigt liv. Hurra för hundra år av frihet! Men ingen är fri förrän alla är fria.