Sjunkande arbetslöshet – till vilket pris? | Stockholms Fria
Elina Pahnke

Inledare


Ungdomsarbetslöshet

  • Arbetsförmedlingens senaste rapport visar att ungdomsarbetslösheten sjunker. Men rapporten säger ingenting om kvaliteten på arbetet för unga, skriver Elina Pahnke.
Fria Tidningen

Sjunkande arbetslöshet – till vilket pris?

Arbetsförmedlingen visar att ungdomsarbetslösheten sjunker, men deras siffror gömmer att det främst handlar om osäkra anställningar staplade på varandra som på lång sikt leder till ohälsa, skriver Elina Pahnke.

Under måndagen den 4 december släppte Arbetsförmedlingen en rapport som resulterade i glädjenyheter. Ungdomsarbetslösheten är nu den lägsta på tio år. Enligt Arbetsförmedlingens siffror är nu 55 000 ungdomar mellan 18 och 24 år inskrivna som arbetslösa, hälften så många som för fem år sedan.

Siffran kan visserligen vara till användning som ett argument mot högerns arbetsmarknadspolitik, då den är betydligt muntrare än den som presenterades under Alliansregeringens tid. Men läser vi Arbetsförmedlingens rapport inser vi att ungdomsarbetslösheten framför allt sjunkit för de redan privilegierade. Den säger inte heller särskilt mycket om vilken typ av arbete som räknas in i siffran, bara att fler personer nu har sysselsättning.

Den säger ingenting om hur ungdomar mår på arbetet, hur deras osäkra anställningar och ökade arbetsbörda visserligen ser bra ut i den här statistiken, men på sikt kommer göra dem sjuka. Och då är det svårt att få arbete. Siffrorna visar nämligen också ett växande gap mellan de vars kroppar anses fungera och de som har nedsatt förmåga. Mellan de som saknar gymnasial utbildning och de utbildade, De visar att det är svårare att få arbete som nyanländ än som infödd svensk.

Den statliga myndighetens rapport understryker det som aktivister har sagt ända sedan regeringen valde att förändra asyllagen så att permanenta uppehållstillstånd som norm ändrades till temporära. Arbetsförmedlingen skriver: ”Många har dessutom relativt korta vistelsetider i landet. Detta försvårar övergången till arbete, exempelvis genom bristande språkkunskaper och nätverk”. Att människor ska hinna etablera och försörja sig under tretton månader är helt enkelt inte rimligt. De nämner också etnisk diskriminering som en bidragande faktor till varför utlandsfödda ungdomar har svårare att få arbete.

Vetskapen om den minskade ungdomsarbetslösheten kommer alltså med ett budskap om att klassklyftor och diskriminering av utlandsfödda personer börjar redan i ungdomsåren. Men också att det krävs mer än en snabb översikt av ålder och arbete för att ta reda på vad det innebär att arbeta.

Det kan aldrig vara ett självändamål att sätta folk i arbete när det arbete som erbjuds allt oftare består av korta vikariat och sms-anställningar.

När en ungdom för trettio år sedan sa att den hade arbete var det med största sannolikhet en fast heltidstjänst. Idag staplas korta anställningar på varandra. Vi förväntas investera oss själva i arbetet, sälja oss själva som personliga varumärken och brinna för det vi håller på med.

Om trettio år till kan vi se konsekvenserna av den minskade ungdomsarbetslösheten. Det skulle inte förvåna mig om arbetsmarknadens ökade krav på produktivitet då kommer att resultera i dystra rapporter. Vissa av oss kanske har arbete nu, men kommer att vara utbrända när vi blir äldre. Andra kommer inte ens vara kvar i landet, då deras korta uppehållstillstånd gjorde att de aldrig hann hitta en arbetsplats. Möjligheten att få arbeta är en glädjenyhet för den som behöver betala sin hyra. Men för den som längtar efter ett mer demokratiskt samhälle kommer Arbetsförmedlingens rapport att vara en besvikelse.

Annons

© 2018 Stockholms Fria