Glaskonstnären Rakel Grünewalds lustfyllda teckenfigurer får mig att tänka på Tove Janssons Muminfigurer och underfundiga bildvärld. Och visst finns också en samhörighet i de underliggande alarmerande budskapen.

Rakel är uppväxt i en konstnärsmiljö, det konstnärliga ligger i släkten. Hennes farfar Isaac Grünewald och hans fru konstnärinnan Sigrid Hjertén blev tillsammans de banbrytande konstnärerna för modernismen i Sverige och Rakels föräldrar, Iván Grünewald och Maud Comstedt, var också konstnärer.

– Isaacs dekorativa, teatraliska drag och Sigrids dramatik och kolorit har naturligtvis inspirerat mig. Och mina föräldrar var båda aktiva konstnärer med stor integritet. Jag har alltid beundrat deras hängivenhet och arbetsglädje, säger Rakel Grünewald.

En stor del av året bor Rakel i den gamla prästgården på Visingsö i Vättern, där hon har en glasverkstad, liksom även i Stockholm. I botten är hon musikpedagog. Det var 2005, efter många år som lärare i musikteoretiska ämnen hon började med glas som uttrycksmedel och har fördjupat sig genom ett ihärdigt experimenterande på egen hand. Grundtekniken kallas fusing och innebär färgat plant glas i en sluten ugn med en temperatur på upp till 830 grader. Det tycks som om musiken delvis satt sin prägel på de teckentalande glasfigurerna.

– Nu ägnar jag mest tid åt att tampas med min glaskonst. Men jag och några öbor träffas varje vecka och spelar egna och andras låtar på ett opretentiöst sätt. Då är jag dragspelare på amatörnivå, säger hon.

Hon är fortfarande engagerad i sommarjazzkurserna hon var med och startade på Visingsö 1981. Där står lyhördheten och lekfullheten i fokus under en intensiv veckas ”vuxenkollo”.

Rakel bär också med sig arvet av det ständiga hotet som Isaac levde under för sitt judiska påbrå.

Det var på 1910-talet han attackerades för den nya ”osvenska” och Parisinspirerade konsten, som ansågs vara ett hot mot den svenska kulturen och nationalromantiken.

I karikatyrer i den svenska pressen framställdes han med antisemitiska förtecken som en profithungrig massproducent av imitationer, och förlöjligades för sin ”omanliga dandystil”.

På 1930- och 1940-talen reducerades judekarikatyrerna till nazistpressen, men efter hans död återkom tongångarna igen och han förminskades i jämförelse med Sigrid Hjertén, trots att det var klart att de främjade varandras framgångar.

För Rakel har engagemanget mot de nationalistiska strömningarna blivit i form av hennes insamlingar av kläder som hon delar ut under sina kvällsvandringar på gatorna i Stockholmskvarteret där hon bor. Vid det här laget har hon lärt känna många av uteliggarna. Romer men, även svenskar, som saknar tak över huvudet.

Vad bekymrar dig mest?

- Att det är så svårt att inte ha fördomar om andra människor, och så lätt att generalisera. Om män och om kvinnor. Om judar, om tiggarna på gatorna. Men samtidigt som det kan kännas tröstlöst med så mycket information om eländet i världen kan alla faktiskt dra sitt strå till stacken. Man kan alltid bemöta varje enskild människa, utan undantag, med respekt, säger Rakel och fortsätter.

– Man kan också förhöra sig om deras behov. Och sedan brukar jag fråga mina vänner och grannar vad de kan avvara. Det är ofta barnkläder, skor och schampo som står högt på önskelistan. Ibland mat eller en huvudvärkstablett. Att förmedla förnödenheter på detta sätt är mitt okomplicerade bidrag till omvärlden.

Hur ska man bemöta och behandla Sverigedemokraterna?

– Vi lever i en demokrati. Jag anser dock inte att de är demokratiska i och med att de inte erkänner alla människors lika värde vilket tydligt framgår i deras partiprogram i avsnittet om den ”mänskliga essensen”. Om man röstar på SD i tron att muslimer är på väg att ta över landet och avskaffa midsommarfirandet har man inte förstått vad de egentligen står för. Att skapa rädsla för det främmande är ett effektivt och beklagligt sätt att värva röster på.