Teater som känns i hjärtat | Stockholms Fria
  • Mosaikteatern gör också en egen tidning. Mir Serrander är en av de medverkande.
  • Malin Nord och Pablo de Acha hänger i köket.
  • Alla skådepelare har sitt porträtt uppsatt vid entrén.
  • Övning i nivåer. På en given signaler intar skådepelarna positionen ”låg”.
  • Tre vise män i överläggning och tankar. Josefin Jacobsson, Joakim Fernström och Jonas Yohannes.
  • Bred dina vida vingar. Hannes Gradén är Nattens ängel i Mosaikspelet.
  • Nicole Gamboa sveper med fanan framför Anna Bäcks Isdrottning.
Stockholms Fria

Teater som känns i hjärtat

Det har varit en intensiv höst på Mosaikteatern. Facit: Tre produktioner, inklusive det traditionsenliga julspelet, på bara några månader.

– Vise män, kan ni ta på er era hattar? Änglar, glöm inte vingarna!

Det är dagen innan föreställning och regissör Daniel Rudholm kör ett genomdrag med skådespelarna. Årets julspel, Mosaikspelet, framförs i Högalidskyrkan, och det är lite ovant att finna positionerna utanför den vanliga repetitionsstudion. Det är en föreställning som tar fasta på det kristna jultemat, men där också andra ikoniska figurer har smugit sig in. Här finns inte bara Maria, utan också Isdrottningen, och Nattens ängel som vaktar porten till ljuset.

Mosaikteatern har existerat i tio år och är en så kallad daglig verksamhet enligt LSS, och är till för personer som har en kognitiv funktionsnedsättning. För alla inblandade är det dock först och främst en teater. Joakim Fernström har en roll i julspelet som en av de tre vise männen. Kostymen består av ett särkliknande plagg, en gyllene huvudbonad och en stilig käpp. Han har jobbat på Mosaikteatern sedan 2010.

– Då ringde de till mig om att jag ska jobba som skådespelare, berättar han. Jag blev glad för det. Jag älskar att spela teater!

Joakim har varit med i flera föreställningar, och favoritrollen är från Dickens En julsaga, där han spelade Mr Scrooge.

– För mig är det roligt att spela elak, jag älskar att spela elak, säger han med eftertryck.

Jenny Persson började arbeta på verksamheten för fem år sedan. Hon är socionom med teatererfarenhet, och det var den kombinationen som gjorde att hon sökte sig till Mosaikteatern.

– Det är ganska mycket socialt arbete, men med ett väldigt stort fokus på teater. Det är alltid bara skådespelarna själva som är med på scenen, aldrig någon av oss handledare. Det är mer fysisk teater än prat. Och mycket dansträning och rörelse.

Således jobbar de sällan efter traditionella manus, utan utifrån en grundidé som det improviseras kring. En av höstens föreställningar, Speglingar, var ett samarbete med en mimare. Det var en dans- och rörelseteater med musik som innehöll en del situationskomik och funderingar kring människors samexistens. Det finns dock undantag, en annan föreställning som spelades under hösten byggde på ett delvis självbiografiskt manus från en av skådepelarna, och de har också satt upp det antika dramat Orfeus och Eurydike.

– Vi gjorde Orfeus och Eurydike som pilotprojekt när Mosaik drog igång, berättar Daniel Rudholm, som också är Mosaikteaterns konstnärlige ledare. Eftersom det är tioårsjubileum satte vi upp den på nytt, men med tanken om att den får bli väldigt annorlunda. Då fanns det ju framför allt en färdig historia som vi byggde runt, men hur man väljer att gestalta det kan ta sig väldigt många olika uttryck. Det må vara en tragedi, men med element av komik och tokigheter.

Mosaikteaterns ljusa och rymliga lokaler är belägna precis bakom Konstfack vid Telefonplan. Två rader med porträtt av alla skådespelare hänger mittemot entrén, och intill dörren står ett antal nummer av det egna ”diktagasinet” uppställda. När Stockholms fria hälsar på ska eftermiddagspasset just börja. Ett tiotal skådespelare har samlats i den stora studion, som rymmer ljud- och ljusutrustning och gradänger. Nu när året snart är slut repar de inte någon föreställning, utan varvar snarare ner efter den intensiva hösten. Under ledning av Therese Persson Näsberg görs ett antal övningar i nivåer – skådespelarna rör sig till en trumtakt och när den tystnar gäller det frysa till en staty, i den position de blivit tilldelade, låg, mellan eller hög. I nästa steg ska de bilda en staty i grupper.

– Övningen var kul, tycker Hannes Gradén. Han uppskattar att hitta på nya saker och jobba med uttryck och tempon.

Vad lär ni er när ni tränar?

– Vi har roligt hela tiden, jag får lära mig nya saker när jag testar och improviserar, som att prova olika känslor på scenen.

Varför tycker du om att spela teater?  

– Det är roligt att vara med kompisar och vänner på scenen, att spela teater är roligt. På föreställningar känns det i hjärtat, det känns underbart och magiskt att spela för folk jag känner, till exempel min flickvän.

Efter övningen blir det en stunds paus. Pablo de Acha står i köket och förbereder en kopp te. Han har varit hos Mosaikteatern sedan starten.

– Imorgon ska jag på möte, konstaterar han och verksamhetsledare Leia Lette förklarar att han är skådespelarnas representant i styrelsen.

Alla som arbetar med verksamheten understryker att det handlar om att göra kvalitativ teater i första hand.

– Om någon frågar säger jag först att jag jobbar på en teater, säger Leia Lette. Sedan kanske jag nämner målgruppen.

Daniel Rudholm minns när de gjorde en produktion på Stockholm Fringe Festival för några år sedan.

– Det är väldigt ofta så att man hamnar i något gebit att vi gör teater med funktionsnedsatta. Här ansökte vi till festivalen som en grupp som hade något att visa upp. Sådana möten blir väldigt spännande, både för våra skådespelare, men också för andra skådespelare.

Härnäst väntar ett samarbete med Moomsteatern i Malmö. Det är tv-klassikern Tårtan som ska bli en dansföreställning och spelas på fyra olika orter. Huvudrollerna innehas av Mooms skådespelare, men alla de övriga rollerna spelas av personer från dagliga verksamheter på varje ort.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2018 Stockholms Fria