Recension


Bok
PassagenAv: Simon StålenhagFörlag: Fria Ligan

  • Sönderskjutna seriefigurer i kolossalt format längs vägen där Michelle och roboten Skip stannar till på sin resa mot havet.
  • En människa uppslukad av fjärrhjälmens fantasivärld.
Fria Tidningen

Språkliga bilder starkast i lågmäld dystopi

Simon Stålenhags Passagen är en hudnära dystopi där de vackraste bilderna återfinns i språket.

Bok

Katastroffilmer har varit populära ända sedan 1970-talet, även om hoten i viss mån ändrat karaktär. I dag formas våra farhågor ofta till stormar och naturkatastrofer, tornados med enorma cgi-muskler tornar upp sig på duken.

Medan katastroffilmerna är tydliga speglingar av våra rädslor, har filmer som tar sin början redan efter att världen rasat samman ganska ofta en annan karaktär. Lite långsammare, mer eftertänksamma. Något söks i dammet, bland raserade byggnader, i sprickorna i asfalten. En återvunnen mänsklighet, ett nytt samhället, en inre rening, Gud? Vad det än är brukar man ana spår av bibeln till och med i de mest vapenfixerade postapokalyptiska skildringarna.

Att utgå från filmer känns naturligt i en recension av Simon Stålenhags crowdfoundade Passagen. Boken är en korsning mellan konst och litteratur, men de tydligaste influenserna kommer från dystopiska filmer och dataspel.

Huvudpersonen, tonåringen Michelle, är på resa genom ett USA som för tankarna till den 50-talsoptimistiska estetiken i spelserien Fallout. Längs vägen ligger vrak efter stridsskepp, drönare och robotar, bemålade med färgglada seriefigurer. Här och var ett människolik, ansiktena dolda i märkliga, strutformade hjälmar. Året är 1997, men i ett parallellt universum, eller en förfluten framtid.

Vad är det som har hänt, och vart är Michelle och roboten på väg? Svaren kommer i jämnt utportionerade pusselbitar. Simon Stålenhag kan konsten att dra ut på spänningen och bygga en solid historia. Dessutom är han skicklig på att beröra med några få meningar, scener från Michelles uppväxt som bränner till. Genom återblickar berättas om morfadern och fosterfamiljen, den första kärleken, tonårsupproret. Det är kondenserade utsnitt som ibland känns som fröet till en hel roman på en sida. Det är så fint skrivet, med sådan lyster, att det förflutna ibland tycks verkligare än det dystra nuet.

Michelle och roboten färdas mot kusten i en stulen bil, genom förbjudna zoner. I vissa områden tycks livet fortgå normalt, medan civilisationen helt rämnat i andra. Man får veta att människan blivit alltmer upptagen med att leva sina liv i så kallade fjärrhjälmar, och det krig som man ser spåren av har utkämpats med robotar, styrda av människor i den virtuella världen.

Stridskeppen som ligger som strandade valar i landskapet får en ny innebörd när man förstår att striderna utspelat sig på näthinnan, i människans inre. Det är som om drömmar tagit materiell form. För mig blir de barnsliga serieteckningarna på fartygsskroven begripliga, de blir en bild för att kriget inte riktigt är verkligt, bara nästan. Det som tagit livet av den mänskliga civilisationen hos Stålenhag är fantasin, vilket känns som en spännande tanke i en uppkörd genre. Kreativiteten och leken, förmågan till föreställningar, allt det som byggt världen är också det som fått den att rämna.

Men i slutändan är det ändå i det lilla som Stålenhag imponerar mest. I det som berör snarare än det som väcker filosofiska tankar. De flesta av bilderna jag bär med mig efter att ha läst boken är inte tecknade utan gömmer sig i språket. Ömheten i hur morfar bäddar Michelles säng, omständligt och omsorgsfullt. Och den enögda hunden Cody som de tar hand om, hur den står i deras trampbåt vid en camping och skäller på karpar som blivit feta av att matas med våfflor. Det är sånt som dröjer kvar, ögonblick som inte ingår i det dramaturgiska pusslet eller är specifika för en avlägsen framtid. Bara lågmälda bilder som är sig själva nog.

Simon Stålenhag har skrivit Hollywoodkontrakt för Passagen. Jag hoppas att det där hudnära och nedtonade inte trixas bort när filmproducenter börjar fingra på manuset.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria