Kriget mellan kulturer – finns det? | Stockholms Fria

Krönika


Jerker Jansson

Kriget mellan kulturer – finns det?

Det är lätt att få för sig att det pågår något sorts krig mellan kulturer både ute i världen och här hemma. Mångkultur ställs mot enhetsskultur. Minoritetskultur mot majoritetens. Människors tillhörighet till olika kulturer anses bestämma deras identitet på ett grundläggande sätt. Tillhörigheten till en grupp sägs ge unika erfarenheter som ingen annan egentligen kan förstå. Kulturer ses som slutna, oföränderliga och primordiala, djupt ursprungliga.

Det är bara det att kulturer inte riktigt fungerar som konsekventa system av idéer, de är snarare ett enda virrvarr av inte sällan motstridiga värden. Det finns inget ursprungligt, bara en föreställning av något ursprungligt. Dessutom använder man sig av en förenklad, eller till och med felaktig bild av vad kultur är. Den högt uppskruvade debatten om mångkulturen i Sverige är ett tydligt exempel på det. Man famlar förgäves efter den där svenska kulturen i vecken på flaggan, men hittar den inte. Och det är inte så konstigt. Föremål bär inte på kultur. Människor bär den. Kollektivt.

Diskussionen förvirras av att vi på svenska använder ordet kultur på många olika sätt. Om vi bortser från den biologiska betydelsen, bakteriekulturer och liknande, så finns det tre huvudtyper av förståelse av ordet. Den vanligaste, och antagligen äldsta, betydelsen är intellektuell verksamhet, till exempel konst, musik, litteratur och vetenskap och produkterna av denna verksamhet. Tavlor, sånger, teorier.

Nästa innefattar allt från människorna i sig och deras idéer till byggnader och andra mänskliga produkter.  En mänsklig kultur är allt en grupp människor sysslar med och själva människorna. En användning som vunnit mark med ökande främlingsfientlighet eftersom den innehåller en biologisk komponent, som man visserligen försöker dölja. Vilket i sig är omöjligt. Tar man bort föreställningen om kulturen som en essens som finns hos individen så faller hela idén. Eller förvandlas till nästa.

Inom antropologin fokuserar man på idéer när man talar om kultur. Kulturer är som kollektiva medvetanden, system av idéer som finns spridda hos en grupp människor. Idémoln som knyter ihop människor i en konstant föränderlig process. Det finns ingen ursprunglighet, bara idéer om ursprunglighet. Och antropologer har kunnat visa om och om igen hur kulturer kan skapas och omskapas mycket snabbt. Människor har olika identiteter i relation till olika människor.

Kulturbegreppet i sig är alltså kulturellt betingat. Den som vill se samhället som en strid mellan skarpt avskurna kulturer och inkluderar människorna väljer en tolkning. Jag, som vill se hur idéer verkar på oss människor och hur vi använder dem, väljer en annan.

Eftersom kulturer är beständiga och flyktiga på samma gång är deras kärna rätt ointressant. Kristna och muslimska föreställningar är egentligen bara varianter på samma sak. Ungefär samma profeter, ungefär samma moral. Konflikterna uppstår inte mellan dessa värderingar. De uppstår i gränslandet mellan kulturer. Eller snarare när människor från olika kulturer möts. Vi blir svenskar när vi träffar någon som inte är det. Ju mer annorlunda miljön är desto mer aktualiseras vår egna kultur.

Japaner som leds runt i flock kan kännas lustiga, men de är i ett helt annat kulturellt universum än sitt eget. De kan inte språket, inte ens alfabetet, de har ingen koll på kulturella koder, kan inte veta om de kränker någon eller gör den glad om de närmar sig dem. Ett slags ofarlig kulturchock.

Men kulturchock kan vara ett rätt allvarligt tillstånd. En av de mest perverterade varianterna är den slakt på urbefolkning som kolonialmakterna genomförde. Tillräckligt annorlunda kulturer kan lätt avhumaniseras i ögonen på den som tror sig ha rätten, moralen och sanningen på sin sida. I synnerhet om man bär på idén om en kulturell essens. Om människor är sin kultur i en djupare mening så går det bara att köra iväg dem eller ha ihjäl dem. De kan inte förändras. De är inte annorlunda, de är av en annan sort. De kommer alltid att vara illojala.

Kultur är ett mångbottnat och komplicerat begrepp. Det finns ingen användning som är sann. Snarare handlar det om att vi väljer vilket sätt vi använder det utifrån andra åsikter vi har. Rasisten kan naturligtvis inte tänka sig att kulturer bara finns i huvudet på folk, bara är idéer. En frihetlig människa vill inte gå med på tanken på biologiskt bestämd kultur. Det gör att vi kommunicerar över ett bråddjup. Vi pratar inte om samma sak. Oftast omedvetet. Det antifascisten försvarar är rätten till sina tankar och ultranationalisten försvarar sig själv och sitt folk. Förenklat.

Ur mitt perspektiv rasar inget krig mellan kulturer. Kulturer kan inte kriga. De kan uppmana till krig möjligtvis. Det finns djupa konflikter mellan grupper med olika sociala och ekonomiska förutsättningar som många av dem tolkar kulturellt. Det är egentligen inget förvånande. En viktig och traditionell, om än sorglig, användning av kulturer är att utnyttja dem till att piska upp hat mot andra grupper. Man använder ofta kulturella utryck som religion, musik och hänvisningar till förfäder, till tradition och moral i den inbillade striden.

Förenklat. Övergrepp begås av människor och vi är ansvariga för alla våra handlingar oavsett vad en kultur säger oss.

Rekommenderade artiklar

Kriget mellan kulturer – finns det?

Det är lätt att få för sig att det pågår något sorts krig mellan kulturer både ute i världen och här hemma när mångkultur ställs mot enhetsskultur. Kulturer ses som slutna och oföränderliga. Jerker Jansson kommenterar.

Det räcker nu!

Det går inte en dag utan att vi hör rapporter om övergrepp i nationens namn.

Jerker Jansson om nazisternas framfart.

© 2018 Stockholms Fria