”En farlig pjäs” | Stockholms Fria
  • Alexander Charlamov
  • Ensemblen, bestående av Emelie Karlstedt, Lasse Qvarnström, Margareta Hallqvist, Arvid von Heland, Niklas Ejnar, Sofia Bekken, Lennart B Sandelin och Johan L Heinstedt, repeterar Isbrytaren. Foto: Scen Demon

”En farlig pjäs”

Jerker Jansson har träffat Alexander Charlamov som sätter upp Isbrytaren, en egen pjäs om en teatergrupp som arbetar med en fingerad pjäs: ”En modern patriot” som en gång varit bannlyst, ungefär som när Life of Brian inte fick visas på vissa tevekanaler i England. Pjäsen har premiär 10 november på Olympiateatern i Stockholm.

– Jag tänkte att jag skulle skriva om teater, om när teatern inte är så där underbar, säger Alexander. Man är beroende av krafter man inte riktigt kan påverka, för att kunna göra en uppsättning, för att göra det man vill göra.

I grunden behövs också en grupp skådespelare som kan samarbeta, menar Alexander. Det är också nödvändigt för att göra något bra att veta varför man sätter upp det man gör, man spelar inte bara Hamlet bara för att spela Hamlet, utan det behövs en tanke om vad Hamlet står för.

– Jag skrev en pjäs där man inte har något av det där. Det är en dålig dynamik. Det är väldigt svårt för dem att komma ut med sin konst och de har ingen aning om vad pjäsen de ska sätta upp handlar om.
Teatergruppen i pjäsen tycker att det är coolt att spela en pjäs som har varit förbjuden men har inte funderat på vad det är i pjäsen som gör att den förtjänar att spelas igen och varför den skulle vara aktuell nu.

– Publiken får landa i den situationen och så småningom går det upp för dem att pjäsen inte utspelar sig 2018 och i det samhälle vi har här i dag. Det är en annan tid och andra premisser och så småningom börjar de förstå att pjäsen faktiskt är farlig.

Pjäsen är placerad i en alternativ verklighet, men kommenterar den utveckling vi ser i vårt samhälle i dag. Alexander inspirerades av en annan teatergrupp i Stockholm som fick sin föreställning nedstängd. De skulle spela Rent och skulle sätta upp den i en kyrka, men en nyanställd kyrkoherde fick för sig att stoppa den.

– Vi frågar oss också vilka de vanliga människorna är i ett så här dystopiskt samhälle. Det är lätt att se makten som sitter på sin tron, att skildra maktspelet och olika revolutionära och underjordiska rörelser. Men lagren av vanliga människor däremellan har funnits i alla tider och i alla samhällen. De vanliga människorna hamnar i kläm mellan krafter de inte har valt.

Det är inne med normkritik och platta organisationer, att riva ner hierarkier inom teatern, vilket är viktigt och bra. Samtidigt kan Alexander undra ibland varför det ofta bara är regissören till en pjäs man hör talas om. Man utplånar inte ett hierarkiskt tänkande hur lätt som helst.

Alexander gick ut från Kalle Flygare 2015 och hade till en början ambitionen att arbeta som skådespelare. Men det är en stenhård bransch med extremt hård konkurrens.

– Det är ett ovanligt jobbigt träsk att simma i. Så jag tänkte att jag skulle vända på steken och börjar göra grejer som jag själv skulle vilja se, grejer som jag ville göra. Och då är det inte så svårt att hitta skådespelare.

Kulturpolitiken har mest handlat om nedskärningar de senaste åren. Unga, nyutbildade regissörer och andra konstnärer kommer ut i en värld som är helt olik den för bara ett par decennier sen. Kulturinstitutioner har fått allt sämre förutsättningar.

Det finns massor av pengar i samhället. Vi lever med en högkonjunktur samtidigt som vi tutas i att det minsann är kris. Många teaterarbetare lever på företagsgig, uppdrag på konferenser, fester och liknande på beställning från näringslivet. Det finns pengar till kultur, men dels når den bara ett fåtal, dels lever den på marknadens villkor.

– Det är nästan som om folk är inriktade på att sitta hemma och vara rädda, säger Alexander. De börjar nästan samla vatten i bunkar inför katastrofen. Så det behövs en teater som säger något om tiden vi lever i och jag tror att intresset för sån teater kommer att öka. I det folkliga medvetandet är inte längre frågan om apokalypsen kommer eller inte utan om när. Insikten om att vi måste göra något väldigt snart är väl spridd.

Teatern är speciell i och med att den har överlevt alla tekniska revolutioner. Vi har en uppfattningen om att vår värld har blivit större med internet, samtidigt umgås vi inte med så mycket fler människor till vardags och en teaterpublik på kanske femtio personer är liten nog att kännas som en gemenskap. Det finns en slags mänsklig dynamik i upplevelsen som är lockande.

– Jag tycker att det där är det som är så härligt med teatern och som ingen teknik kan ta ifrån den. Bara det att det är tillfälligt. Det är över när det är över och i praktiken spelar man inte samma pjäs varje kväll Det finns inget fast att förhålla sig till.

En film är samma sak varje föreställning oavsett publiken som sitter i lokalen. Teater och livemusik skiljer sig från stora delar av kulturvärlden i det att de är beroende av dem som är i rummet. Publiken blir medskapande.

– All konst är på något sätt politisk även om den inte är det explicit, säger Alexander. Den insikten har lett till att det är vanligt att man försöker sälja pjäser med argumentet att de är politiska när man snarare borde fokusera på berättelsen, göra bra teater.

Att tvingas på en analys eller en åsikt är betydligt mindre intressant än att låta mig som publik själv börja nysta i undertexten eller dra ideologiska slutsatser. Plakatteater kanske paradoxalt nog snarare alienerar människor än medvetandegör dem.

Ekonomiskt är det trångt. Anslagen från samhället har minskat och många är hänvisade till att få privata bidrag och stipendier och teatergruppen har fått en summa pengar från en privat finansiär som råkar gilla att se privata teatergrupper och som gillade Alexanders grupps engagemang. Annars får många grupper chansa på att det hela går ihop sig. Hoppas att biljettintäkterna täcker kostnaderna, vilket kan påverka den konstnärliga processen.

Teater är svårt att få lönsamhet i även om man fyller lokalen. Precis som med musiker tar instuderandet ofta mycket längre tid än själva framträdandena. Det kan vara svårt att få förståelse för att också den osynliga tiden ska finansieras.

Självklart kan inte alla som vill bli skådespelare stiga ut i världen och förvänta sig att få fasta jobb eller börja tjäna pengar på en filansverksamhet direkt. Det är så konst fungerar.

Ska du försörja dig på den kan det ta lång tid innan belöningen kommer och det är rätt sällan som den kommer i form av pengar. Framför allt behöver du ha något att säga. Teatern behöver alltså sådana som Alexander och hans teatergrupp, Scen Demon. Som växer och mognar in i teaterlivet samtidigt som de förnyar och föryngrar scenkonsten. Men å andra sidan är det omöjligt att tänka sig en levande teater utan en aktiv kulturpolitik från samhället.

Samhället behöver konst som ställer till det i huvudet på folk. Att se ett gäng trötta skådisar och komiker halvskrikande springa runt och slå i dörrar i en illa skriven fars på någon privatteater är inte ens underhållande för stunden.

Rekommenderade artiklar

Halloween med Jerker

Det är snart skräckens högtid. Oavsett vad man kallar den, halloween, allhelgonaafton, alla själars dag eller nåt annat så är det i praktiken samma sak, menar Jerker Jansson, som tycker att det är mer tryck i halloween än i vår utspädda kristna mesighet.

Polyamoröst manifest

”The ethical slut” är en sexualpolitisk klassiker trots att den bara har ett par decennier på nacken. Dess betydelse för spridningen av det som nu för tiden kallas polyamorositet går inte att underskatta, menar Jerker Jansson som har läst den nyutkomna svenska översättningen.

Kölnkonserten ett kulturellt faktum

Kölnkonserten av Keith Jarrett är att betrakta som ett kulturellt faktum. På en undermålig flygel plockar han upp jazzklanger, poprytmer, folkmusikmelodier och klassisk musik och knådar dem om och om igen.

© 2018 Stockholms Fria