Tandlöst avtal skrämmer trollen | Stockholms Fria

Inledare


Valdemar Möller

Tandlöst avtal skrämmer trollen

”Stoppa Sveriges påskrift av FN:s avtal att illegal invandring ska bli en mänsklig rättighet den 11 december” står det i en namninsamling som i skrivande stund har fått drygt 12 200 underskrifter. Vad som menas med ”illegal” förtydligas inte – nästan all flyktinginvandring är ju i någon mening illegal eftersom det är svårt att på lagliga vägar ta sig till Sverige.

På olika högerextrema sajter sprids också rykten om att Sverige kommer ”öppna gränserna”, att medier kommer beläggas med munkavle och inte få skriva om invandring på ett negativt sätt eller att flyktingar kommer få en positiv särbehandling.

Att Sverige kommer att öppna gränserna och ge asyl åt alla som kommer hit är givetvis nonsens. Det finns ingenting i FN:s migrationsramverk Global compact for safe, orderly and regular migration, som ryktena handlar om, som säger något om nivån på flyktingmottagandet. Tvärtom talas det om att ländernas suveränitet och lagar ska respekteras och att man ska utveckla teknik för att lättare kunna kontrollera flyktingar.

Att medierna inte skulle få skriva negativt om invandring är också en grov överdrift. Vad som står är att man bör stoppa statliga medel till medier som ”systematiskt förespråkar intolerans, rasism, xenofobi och andra former av diskriminering mot migranter, samtidigt som pressfriheten respekteras”. Det här kan förstås problematiseras. Var ska vi till exempel sätta gränsen för intolerans? Och vad händer om vi accepterar politisk särbehandling av medier? Men det är inte samma sak som att inte få skriva negativt om invandring.

Hur är det då med den positiva särbehandlingen? I dokumentet står att migranter ska ”få hjälp med lån, sänkta avgifter för överföring av pengar till hemlandet, särskilt utbildad vårdpersonal och att straffen för brott mot migranter ska höjas”. Men det beror bara på att det är problem med just detta i stora delar av världen. Till exempel är det många länder där flyktingar knappt får någon vård alls och där straffen för brott mot flyktingar är väldigt låga. En kan förstås kalla den föreslagna hjälpen för positiv särbehandling, men då ska en också vara medveten om den positiva särbehandling som medborgare i västvärlden ges dagligen.

Så vad handlar då det här ramverket, som världens länder ska diskutera och förhoppningsvis enas kring i Marocko den 10–11 december, om? Framför allt handlar det om migranters mänskliga rättigheter – ramverket är uppdelat i 23 delmål som på olika sätt går ut på att stärka flyktingars, arbetskraftsinvandrares och traffickingoffers rätt till en trygg och säker behandling. Rättigheterna för dessa grupper är ofta dåligt reglerade, så att de flesta länder nu träffas för att komma överens om målsättningar är ett bra första steg.

Tyvärr talar det mesta för att det inte kommer att bli särskilt effektivt. För det första har viktiga länder som USA, Australien, Österrike och Ungern redan meddelat att de inte tänker skriva under avtalet och även Danmark, Polen och Tjeckien har uttryckt tveksamheter. För det andra är avtalet dels ganska tandlöst dels inte juridiskt bindande.

Det är många fina ord om vad som bör göras, men inte så mycket konkret om hur det ska göras. Förmodligen är detta också meningen. Liksom med andra stora gränsöverskridande avtal, som till exempel Parisavtalet, är syftet att länderna ska enas om mål och sedan verka för dem utifrån sina individuella förutsättningar. Risken är dock alltid att det stannar vid fina ord, så länge det inte är juridiskt bindande kan många länder ställa sig bakom men de facto fortsätta behandla migranter ungefär som tidigare.

Att några väldigt främlingsfientliga länder inte vill skriva under bör därför kanske ändå ses som något positivt – det finns trots allt något i avtalet som de finner besvärande. Även om mycket av det som står antingen borde vara självklart eller är rent snömos finns det definitivt delar som en kan ana att många länder tycker det är svårt att ställa sig bakom. Till exempel att humanitär hjälp till migranter inte ska betraktas som olaglig – det kan tolkas på olika sätt, men kan i praktiken innebära att det inte blir olagligt att ge hjälp till papperslösa (som det är i vissa länder) eller att hjälpa flyktingar i nöd att ta sig till ett annat land. Det står även att förvarsplacering ska användas ytterst restriktivt och att man ska arbeta för rätten till familjeåterföreningar.

Lite grann önskar jag att de främlingsfientliga sajterna hade haft rätt och att FN verkligen förespråkade öppna gränser och fri rörlighet över hela världen. Men i vår extremt nationalistiska och främlingsfientliga samtid är detta nog så radikalt som ett FN-avtal kan bli. Låt oss därför hoppas att de flesta länder undertecknar avtalet och att de, när de ses igen om fyra år, kan komma överens, inte bara om vad som måste göras utan också om hur det ska genomföras.

© 2018 Stockholms Fria