I dagarna för 56 år sedan utropade David Ben Gurion staten Israel. Dock utan fastslagna gränser och trots att de arabiska grannländerna röstade nej till FNs delningsplan som föreslog en judisk stat på 55 procent av det historiska Palestina. Åren kring 1948 är en blodig tid i områdets historia. Direkt efter att delningsplanen hade antagits utbröt strider i området. Israeliska militanta grupper begick flera blodiga attacker mot civila palestinier, där massakern i byn Deir Yasin i april 1948 var en av de mest betydelsefulla. Attacken på Deir Yasin ingick i Plan Dalet, som syftade till att skapa bra etniska och geografiska förutsättningar för den judiska staten.

Den 15 maj angrep de arabiska grannarna den nybildade staten, som genom en sammanslagning av de olika militanta grupperna hade fått ihop en armé som var betydligt starkare än de arabiska styrkorna. Under den här tiden drev Israel systematiskt bort palestinierna i området och när det blev vapenstillestånd 1949 kontrollerade Israel 77 procent av det historiska Palestina och antalet palestinska flyktingar uppgick då till över 700 000.

Israel stiftade omedelbart två lagar som kommit att spela en stor roll för hur situationen har utvecklats sedan dess. Dels lagen om återvändande som ger alla världens judar rätt till medborgarskap i Israel. Sedan lagen om frånvaro som gjorde det möjligt att lagligt skriva över egendom som tillhörde palestinier som flytt eller som höll sig undan kriget. Det är en lag som Israel fortfarande använder när de stöter på juridiskt motstånd när de ska beslagta eller konfiskera palestinsk egendom.

I Abu Diis, som är en by nära Östra Jerusalem, träffade jag familjen Ayyad som i skrivande stund genomgår en rättegångsförhandling för att bevisa att de existerar. Ali Ayyad äger tillsammans med sin norska fru och sina palestinska bröder en bit mark bara hundra meter från sitt bostadshus. Marken har varit i familjens ägo i generationer och sedan 1960-talet har de ett hotell där. Cliff Hotel är känt för många svenska solidaritetsarbetare som bodde där på 80-talet. Nu är situationen den att Israels mur ska gå runt hotellet, varför Israel vill göra byggnaden till militärt högkvarter. De kontaktade först familjerna och bad att få köpa eller hyra marken och hotellet, men fick nej. När familjerna förklarade att de aldrig någonsin, för några pengar i världen, kommer att ge ifrån sig sin mark bestämde sig de israeliska myndigheterna för att använda lagen om frånvaro. Om familjerna skulle ändra sig och förklara sig villiga att hyra eller sälja sin mark, då skulle de räknas som närvarande igen.

Familjerna hyser inga större förhoppningar om att vinna det här, trots alla vittnesmål från svenskar, norskar och andra som bott på hotellet och trots att byggnaden är nyrenoverad och att ett hyresavtal mellan familjerna och universitetet i Jerusalem just hade undertecknats när detta hände. Soldaterna har redan byggnaden och omgivningen under kontroll. Muren drar tvärs igenom byn och hotellet kommer att hamna på Jerusalemsidan och familjernas bostäder på Västbankssidan. Eftersom Ali inte har något Jerusalem-ID, får han inte ens vistas i närheten av sitt eget hotell när muren är klar.