Vägval vänster visar vägen | Stockholms Fria
Lennart Fernström

Inledare


Lennart Fernström
  • Partipiskan har en central placering hos alla partier. Just nu viner den hos v. Det vore bättra om partierna placerade piskan på historiens soptipp oc
Fria.Nu

Vägval vänster visar vägen

Det är många som återigen har börjat hoppas på en vänsterpartistisk splittring. Vägval vänster (vvv) ses av optimistiska borgerliga debattörer som beviset på att vänstern håller på att falla sönder, eller åtminstone delas i två. Det är inte första gången som en borgerlig hejaklack försöker tolka fram en sådan utveckling. Sannolikt har de lika mycket fel nu som de haft under de senaste årtiondena.

Det enda som egentligen tyder på splittring är partiledningens agerande. Kalle Larsson, Ulla Hoffman och Pernilla Zaethreus har alla gjort uttalanden om fraktionsbildning och mer eller mindre öppet hotat med uteslutning. En anställd på partiets rikskansli har till och med hotats med avsked för att hon ska skriva krönikor om fotboll och musik (!) på Vägval vänsters hemsida. Det är ett lika förutsägbart som trist beteende.

Skulle vänsterpartiets partiledning vara så dum att de inom vvv verkligen utesluts har ledningen förstås öppnat för ett nytt vänsterparti. Just därför lär de akta sig noga för den utvecklingen. Här handlar det i stället om att piska in så många som möjligt i leden så hårt det bara går men utan att någon del faller ifrån. Piskan är knappast heller avsedd för Lönnroth och Smith utan för att skrämma fler medlemmar från att ansluta sig till vvv.

Lönnroth och Smith verkar mycket medvetna om detta och har därför startat en så oklanderlig organisation som möjligt. Organisationens målsättning är enligt stadgarna att 'främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att berika dess humankapital'. Något program eller paroller finns inte men vvv väljer att lyfta fram ordförande Lönnroths program för en frihetlig vänster i verksamheten. Dock med en tydlig markering att det är hans privata förslag. Mycket mer försiktigt går det inte att tassa.

Längre kan inte heller den som vill bli kvar i vänsterpartiet gå. Redan denna helt oförargliga förening är illojal, enligt många i det auktoritära vänsterpartiet. Det är synd, för vänsterpartiet hade kunnat bli ett betydligt mer spännande och attraktivt parti om de på allvar öppnade sig för den breda vänstern. Inte bara i retoriken, utan också i praktiken. Om de gav plats och utrymme för olika inriktningar att verka inom vänstern skulle de attrahera betydligt fler än hårdförda kommunister. Det skulle inte bara vitalisera partiet utan hela partisystemet. Inte minst skulle det vara ett lyft om den frihetliga inriktningen fick utrymme inom v. Men i dagens vänsterparti verkar det bara finnas plats för raka led och enfald.

Många utanför partiledningen kopplar ihop detta med gammelvänsterns mörka historia av raka led och utrensningar. (En historia som v egentligen aldrig har lagt bakom sig, det var ju till exempel inte länge sedan de uteslöt en medlem som deltagit i en porrfilm.) Den historiska kopplingen har förstås viss relevans, men den är knappast den huvudsakliga förklaringen till ledningens agerande. Sanningen är snarare att v lutar sig på en trist svensk partitradition som sträcker sig hela vägen från vänster till höger. Knappast något riksdagsparti skulle tillåta en organisation motsvarande vvv att profilera sig och agera politiskt. Frågan är hur många som ens skulle tillåta det lilla som vvv gjort.

Intresset för partierna krymper, medlemmarna blir färre, liksom de röstande. Detta handlar inte om att folk är mindre samhällsengagerade. I stället handlar det om att allt färre är beredda att köpa färdiga paket. Allt färre kan tänka sig att rätta in sig i leden. Det är ett sundhetstecken som alla engagerande och fritt tänkande individer borde uppskatta.

Det parti som först ger utrymme för mångfald och frtt tänkande individer har därför sannolikt mycket att vinna. Men trots det fortsätter partierna sina enhetslinjer. Därmed missar man också den vitalisering som partiväsendet så väl behöver. Kvar i partierna blir, med några få undantag, nickedockor som är beredda att svälja det mesta för att passa in. Det mår inte politken bra av.

Det är något ytterst märkligt över att medlemmar inom de politiska partierna bara får organisera sig efter kön, ålder och religion. Med en sådan grupp som bas är det okej att driva avvikande åsikter. Men att organisera sig efter politisk samhörighet är något så förskräckligt som fraktionsbildning. Till och med att bilda ett diskussionsforum som partiledningen inte har kontroll över är illojalt.

Vägval vänster är ett friskhetstecken om det får blomma. Utvecklingen av vvv kommer därför att bli ett mycket bra mått på vänsterpartiets hälsa. Detta oavsett vad man tycker om det som initiativtagarna står för.

Den frihetliga vänstern behöver tveklöst ett forum, inte minst sedan SAC blivit allt mer av sossekramare. Mycket av Lönnroths skrivningar om individen och demokrati nerifrån gör att vvv framstår som betydligt mer sympatiskt än partiledningen. Samtidigt går det inte blunda för att i praktisk politik vill många inom denna gruppering både lägga sig närmare sossarna och bejaka EU. Om vvv även politiskt blir något att hänga i granen återstår därför att se.

Men som fenomen är vvv utan tvekan en frisk fläkt som flera borde ta efter och det även utanför vänstern. Varför inte ett Vägval liberal som alternativ till Leijonborgpopulismen? Eller ett Vägval grön som alternativ till miljösossarna, för en frihetlig och radikal grön politik. Och så vidare. Eller än bättre, flera vägval vänster, en massa vägval grön och en hel hög av vägval liberal. Då och först då kan vi få ett levande partisystem. Som han sa den där auktoritära vänstergubben, låt tusen blommor blomma.

© 2019 Stockholms Fria