Könet sitter mellan benen | Stockholms Fria

Synpunkten


Maud LIndström
Fria.Nu

Könet sitter mellan benen

I omvälvande tider kan det vara bekvämt att förlita sig på naturliga förklaringar på komplicerade sociala förhållanden för att upprätthålla ordning och meningsfullhet i tillvaron. Sådana tillhandahåller Annica Dahlström, professor i histologi och neurobiologi, rikssärartsfeminist och aktuell som författare till boken Könet sitter i hjärnan.

Dahlström forskar om biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Hon har funnit att olikheter i hjärnstrukturen, innerörat och ögonbottnarna i hög grad styr mäns och kvinnors olika sociala beteende, och är oroad över den onaturliga jämställdhetsutvecklingen i samhället. Naturen har inordnat det så praktiskt att vi ska komplettera varandra. Kvinnor är exempelvis lämpade att ta hand om barn, medan män är direkt olämpliga, menar hon, och om vi bara accepterar dessa olikheter, uppmuntrar dem och likställer värdet på kvinnors och mäns skilda biologiska förmågor kommer vi bland annat att förstå varandra bättre, lättare kunna undvika skilsmässor och ge våra barn en tryggare uppväxt.

Som vanligt när det är särartsfeminister i farten börjar det genast lukta unket av gammal förlegad syn på naturvetenskapen som objektiv, konservativa familjevärderingar och förvanskning av sociala problematiker. För vissa kvinnor är det säkert skönt att få vetenskaplig bekräftelse på att de gjort rätt när de prioriterat omvårdnad av barn och (frisk?) man framför karriär och egna intressen, och för vissa män säkert lika skönt att veta att de valde rätt när de använde sin påtvingade onaturliga del av föräldraförsäkringen till att gå på älgjakt eller titta på VM i fotboll. Men alla vi andra står fullständigt förbluffade över hur Annica Dahlström tar sig tolkningsrätten att definiera vilka vi är och hur vi ska leva våra liv utifrån biologisk determinism.
Begreppet genus, som Annica Dahlström för övrigt verkar obekant med, har använts i årtionden av forskare och feminister för att förklara den sociala aspekten av det biologiska könet och de eventuella skillnader man kan hitta mellan kvinnor och män. Det som i vardagligt tal brukar kallas 'kvinnligt och manligt', och som Dahlström menar bestäms av det biologiska könet, är i själva verket beteenden och egenskaper vi lärt oss förknippa med de olika könen.
Detta kan bevisas exempelvis av att normerna för vad som anses vara kvinnligt respektive manligt har förändrats över tid och sett olika ut i olika samhällen och kulturer. Genus är således föränderligt; biologi är det inte. Och om det nu skulle vara så att människor med snopp är sämre än människor med snippa på att ta hand om barn är åtminstone jag mer benägen att tro att det beror på normer för maskulinitet och femininitet, uppfostran och vanlig hederlig oträning än på biologiska tillkortakommanden, och alltså går att ändra på.

Jag kan för mitt liv inte förstå varför det så ofta hänvisas till naturen när det gäller hur kvinnor och män ska vara, men inte i andra fall. Vem skulle ifrågasätta demokratins onaturlighet? Eller hävda att människor med en viss hudfärg skulle vara biologiskt lämpade för vissa sysslor men inte andra? I ett civiliserat och rättvist samhälle råder ingen djungelns lag rättfärdigad av biologistiska förklaringsmodeller, och jag är ledsen, Annica Dahlström, men jag tror att det är ditåt vi är på väg.
För mig är det för övrigt helt okej om könet sitter mellan benen, precis där det satt sist jag såg efter. Insikten om allas rätt att få vara människor och leva det liv de vill oavsett kön sitter däremot i hjärnan.

ANNONS
ANNONS

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Med fittan i ansiktet

'Kul! Skitbra!' Eftersom jag inte har någon tjusig merchendiseperson från skivbolaget med mig, står jag själv och försöker kränga plattor och t-shirts till en snål och småpackad men entusiastisk Stockholmspublik efter min och komikerparet Nour & Cissis Riksteaternproducerade och rätt provokativa feministiska humorföreställning Almost Like Boys på Kägelbanan. Följaktligen är det också jag som får ta emot både ris och ros från åskådarna medan de andra varvar ner med varsitt glas vin i logen. Så nu står han här, en kille i 25-årsåldern, och vill lätta sitt hjärta. Jag märker direkt vart han vill komma. 'Kul! Skitbra! Men.. ehh.. ja, jag tänkte på det här med din låt om att man inte ska lita på män, och det där med att skoja om att killar inte får upp den... alltså, killar har det ju inte så lätt heller, med alla krav och så...' 'Det är vi fullt medvetna om', svarar jag med pedagogisk ton, 'men just den här föreställningen handlar inte om det. Men du kan ju skriva en låt om de frågorna.' 'Nej, alltså, jag menar inte så! Det var verkligen jättebra! Min tjej tyckte att ni var jätteroliga! Du... vad kostar skivan?'

Fria.Nu
Synpunkten
:

Mansförtryck och kvinnovälde?

'Glöm inte bort den tjocke killen i 4B!' Meningen står nedklottrad med min egen handstil i ett av anteckningsblocken från när jag läste genusvetenskap vid Karlstads universitet, som en liten påminnelse till mig själv: män som grupp må vara överordnade kvinnor som grupp, men det gäller inte alla individuella män och kvinnor i alla situationer alltid. Den tjocke killen skulle symbolisera alla de män som inte upplever sig ha någon makt, varken över kvinnor eller andra, och som straffas därför att de avviker från normen för manlighet. Men när jag såg Pär Ström, antifeminist och författare till Mansförtryck och kvinnovälde, debattera jämställdhetspolitik i tv för ett par veckor sedan blev det smärtsamt uppenbart att både jag och den feministiska rörelsen drabbats av oroande kraftig minnesförlust.

Fria.Nu
Synpunkten
:

Support your local artist

Det finns en seglivad myt om att kulturarbete är så kul att man inte behöver någon ersättning för det. Kulturen är fri, menar förespråkarna, och visst är den det. Samtidigt finns i det resonemanget en mörk baksida, som varenda kulturarbetare känner till allt för väl. Om ingen vill betala; vem ska då ha råd att skapa?

Fria.Nu

© 2022 Stockholms Fria