Jag ser ner på folk som skriver illa | Stockholms Fria

Synpunkten


Mattias Alkberg
Fria.Nu

Jag ser ner på folk som skriver illa

Jag tycker om människor som utrycker sig väl i skrift. Det spelar mindre roll vad de säger än hur, har jag märkt. Detta gäller endast privat, jag vill poängtera det, Skriver Mattias Alkberg.

Jag bedömer inte litteratur eller annat utifrån detta kriterium. Inte enbart i alla fall. Även om det spelar in även där.
Jag menar nu i största tänkbara allmänhet. Flera av de jag nuförtiden räknar till mina bästa vänner har jag stött på enbart för att de uttryckt sig väl.
Såhär: Jag spelar med The Bear Quartet. Vi har som alla en hemsida. Vi har inget med den att göra. Där återfinns lite länkar och texter och sån skit. Den stora förtjänsten är dock dess gästbok. Här förs stundom livliga diskussioner om allt möjligt.
Jag förstår så klart att de som skriver där regelbundet och gjort så en längre tid sökt sig dit för att de gillar BQ, och att jag, eftersom jag också skriver där ibland, har ett visst övertag (ett slags outtalat veto som jag aktar mig noga för att åberopa), men då jag inte har med sidan i övrigt att göra så anser jag mig ändå kommentera på den på ungefär samma villkor som andra.
Och förresten är det inte så många ens i den där gästboken som gillar BQ längre. När vi släppte vår senaste skiva, Eternity Now, tyckte rätt många av gästboksskribenterna att vi typ krupit in i våra egna arslen en gång för mycket. Alla får tycka vad de vill om det, även om jag förståss vet att de som inte gillar den har fel. Men det var inte skivan jag skulle prata om.

Av någon anledning har vi fått fäste i vissa statsvetar- och juristkretsar. Och nu menar jag mikroskopiska kretsar, men ändå. Fler än några i varje skrå är det. Det är heller inte så konstigt. Hela 90-talet spelade vi på nationerna i universitetsstäderna. Det har säkert satt sina spår bland somliga av landets akademiker, de som är i vår egen ålder i alla fall. Poängen är att de säkert varit intresserade av språk. Eller i alla fall upptäckt att de genom att behärska det kan vinna poänger i samtal med andra, framförallt med främlingar. Som jag var en gång i tiden, och de för mig. Flera av mina bästa vänner har jag träffat via denna gästbok. Och möjligen har de sökt sig dit för att de ser upp till mig, men de har aldrig tvekat att kritisera mig, inte ens offentligt, när jag gjort något, i deras ögon, undermåligt.
Jag jobbar med några som knappt kan skriva sms så man förstår vad de menar. Än mindre mail och annat. De stavar illa och ironiskt och det är smileys och gemener överallt. Jag tycker om dessa människor men jag ser ner på dem. Inte särskilt snyggt av mig, men ändå. Så är det.
Andra tycker illa om mig av skäl som jag inte alltid begriper, och ytterligare andra tycker jag illa om på grund av deras dåliga smak eller sjuka åsikter. Ändå ser jag inte ner på dem.
Donnie Donut, han som har den här Kinky Afro-bloggen, tycker tillexempel illa om mig fast jag aldrig gjort honom något, vad jag vet. Fredrik Strage skriver böcker om fans och svensk hip hop, han gillar typ Marilyn Manson och annan goth. Det är obegripligt. Båda två är drogliberaler. Jag är inte det. Ändå gillar jag dem, respekterar och typ beundrar dem, gör jag. För att de uttrycker sig väl i skrift. Det tyder på någon slags medvetenhet. Att det någonstans är viktigt för dem att göra sig förstådda, eller kanske snarare att det är viktigt att inte bli missförstådda. Att de är tydliga i sina uppsåt.
Att inte uttrycka sig väl i skrift är att inte respektera de man meddelar sig med.
Och än en gång, det här är privat. Jag pratar inte om litteratur här. Eller om dyslexi.
Jag vill att folk anstränger sig lite, oavsett om de är dumma i huvet eller inte.
Jag gör det i alla fall, anstränger mig. Det är det minsta man kan begära.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Framtiden

Jag minns det som igår. När det var fel att män var män och kvinnor körde bättre än höns. Jag var 11, 15 och till och med 20 och det hela framstod som lika obegripligt som nu. Det hela, jag menar livet och omständigheterna. Hur man pratade och betedde sig. Man sa en sak men menade en annan. Precis som nu. Man sa en sak men man gjorde en annan.

Fria.Nu
Synpunkten
:

Vår inre Ulrike

Ulrike Meinhof, lysrören i cellen de första åren, avskild från allt och alla, bara ljuset som aldrig släcktes. Jularna med barnen hon missade, åren som aldrig kom. Dedikationen märkligt obändig trots omständigheterna, trots hur hon behandlades av de andra. Men framförallt ensamheten. Älskad av ingen Känd av alla men älskad av ingen. Holger Meins var arg in i det sista och dessutom man, det spelade helt säkert in, vad än revolutionen hade att säga om det, och de andra hade varandra men Ulrike hade inget och ingen.

Fria.Nu
Synpunkten
:

Internet schminternet

I serien Matti Alkberg Hatar har vi precis avklarat höstkrönikor om varm choklad och hur mysigt det är att krypa upp i soffan med en deckare när vinden river i knutarna. Nu är det dags för Nätgemenskap.

Fria.Nu

© 2021 Stockholms Fria