Vad är värt mindre än en missbrukare? | Stockholms Fria

Fördjupning


Ivar Andersen
  • *** Local Caption *** @bildtext: I dag ser vardagen annorlunda ut. SjŠlv menar han att substitutionsbehandling var den avgšrande skillnaden.
Fria.Nu

Vad är värt mindre än en missbrukare?

Inne på Stockholms brukarförenings lokaler vid Slakthusområdet är det liv och rörelse. Och trångt. Ett tiotal medarbetare delar på ungefär hälften så många skrivbord. Utanför entrén ligger en jättelik S:t Bernardshund.

- Han väger 90 kilo. Vi funderar på att lösa ekonomin genom att ta betalt för att låta folk rida på honom, säger vice ordförande Kicki Paulsrud när hon går ut för att ta en cigarett i solskenet.
Det är ett skämt med en allvarlig underton. Den borgerliga majoriteten i landstinget har nekat föreningen bidrag, och den verksamhet som många av Stockholms substitutionspatienter lovordar är nu hotad.

Stockholms brukarförening är en patientorganisation för narkotikaberoende som har eller vill ha substitutionsbehandling. Det vill säga behandling med någon av ersättningssubstanserna metadon eller subutex för att komma till rätta med heroinberoende.
Föreningen har funnits i strax över fyra år. Kicki Paulsrud har varit med sedan början av 2006. Som många andra blev hon medlem efter att ha ansökt om substitutionsbehandling, och fått stöd av brukarföreningen i kontakten med myndigheterna.
– Det var så krångligt ansökningsförfarande, säger hon. Jag är oerhört tacksam för hjälpen jag fick av brukarföreningen. Det finns ingen annan som hjälper till på det sättet.
Sedan slutet av sommaren är hon föreningens vice ordförande och ansvarar i dag för den praktiska verksamheten.
– Jag har mellan 50 och 70 pågående supportärenden. Det kan handla om allt från att jag hjälper till att överklaga beslut om tvångsutskrivning till att vi sitter med under kontakter med socialen. Du vet, handläggarna säger inte alls samma saker när vi är med.
Brukarföreningen menar själv att den arbetar mer verklighetsorienterat än den etablerade missbruksvården. Kraven är färre, och patientens bästa är i fokus.
– Man kan komma hit vilket skick man än befinner sig i, vi ställer inga villkor, säger Kicki Paulsrud. Ska man söka hjälp hos socialen får man inte vara påverkad. Men om man är missbrukare så är man ju nästan alltid påtänd, det ligger i sakens natur.
Som patientorganisation har brukarföreningen dessutom färre föreskrifter att förhålla sig till. Vilket ger större möjligheter till okonventionella lösningar.
Nyligen hjälpte Kicki Paulsrud en kvinna att få behandling. Under tiden kvinnan var inskriven passade Kicki och brukarföreningen hennes hund. Ett jävla jobb, eftersom hunden var både orolig och bråkig. Men samtidigt ganska typiskt för hur organisationen arbetar.
– Vi gör vad som krävs istället för enbart vad reglerna säger, vi är pragmatiker, säger Kicki Paulsrud.

Brukarföreningens arbetsmetoder har varit framgångsrika. I dag har organisationen ett etablerat samarbete med Beroendecentrum, som ansvarar för den specialiserade missbruksvården inom Stockholms läns landsting.
Fler människor med missbruksproblematik kommer i kontakt med vården, och 30 procent färre skrivs ut ofrivilligt. På Beroendecentrums kliniker i staden har brukarråd inrättats. Som ett forum för dialog mellan vårdgivarna och vårdens mottagare, där problem kan lösas i ett tidigt skede och olyckliga utvecklingar vändas.

Men samarbetet är i fara sedan landstinget har nekat Stockholms brukarförening bidrag för 2007. Föreningen ansökte ursprungligen om 500 000 kronor i stöd. Tjänstemän på landstinget tyckte att detta var i överkant och rekommenderade istället att föreningen skulle beviljas 50 000 kronor.
– Det är vad vi skulle ha fått för tredje året i följd, och redan det tyckte vi var provocerande med tanke på det arbete vi faktiskt gör åt landstinget, säger Johan Stenbäck, ordförande i Stockholms brukarförening.
Men istället för ett blygsamt stöd uteblev landstingsbidraget helt. Brukarföreningen får fortfarande bidrag av Stockholms stad, om 350 000 kronor per år, men avbräcket innebär att verksamheten inte har någon finansiering under årets sista månader. För en organisation som redan i dag till stor del drivs genom ideella insatser är det ett hårt slag.
– Någon gång i höst tar pengarna slut. Jag hoppas verkligen att vi inte kommer att behöva stänga, säger Kicki Paulsrud och ser osäker ut. Som att hon skulle vilja försäkra att det inte kommer bli av, men inte riktigt kan.
Stockholms brukarförening menar att det är sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg som ligger bakom det indragna stödet. Organisationen och landstingspolitikern har sedan tidigare en minst sagt frostig relation. För ett år sedan begärde Birgitta Rydberg, då i opposition, att bidragen till brukarföreningen skulle omprövas. Detta då Svenska brukarföreningen, Stockholms brukarförenings moderorganisation, var medlem i det narkotikapolitiska nätverket Encod. Vissa av nätverkets medlemsorganisationer förespråkade legalisering av lättare droger som cannabis. Birgitta Rydberg menade att brukarföreningens medlemskap antydde att de inte stod bakom Sveriges nollvision mot narkotika.

Berne Stålenkrantz, ordförande i Svenska brukarföreningen, skakar på huvudet åt resonemanget. Och påpekar att Stockholms brukarförening enbart arbetar med att stödja personer i behandling och inte hade något med medlemskapet att göra.
– Vi gick med i Encod för att vi ville vara med och diskutera frågor som rör våra liv, säger han. Birgitta Rydbergs eget parti är med i liberala internationalen där det finns okända legaliseringsförespråkare. Om hon vore konsekvent skulle hon dra in stödet till sig själv.
– Birgitta Rydberg vill att vi tydligt ska ta avstånd från alla former av droganvändning. Men eftersom vi i stort sett bara består av människor som får substitutionsbehandling är det lite svårt för oss att göra det. Vi vill ju inte att det ska uppfattas som att vi tar avstånd från våra egna, tillägger Kicki Paulsrud.

Den gången blev stödet temporärt fruset, men drogs aldrig in. Något brukarföreningen menar att Birgitta Rydberg nu kompenserat för. Det dementeras av sjukvårdslandstingsrådet själv. Istället menar hon att landstingets hälso- och sjukvårdsnämnd fördelat sina bidragspengar till de föreningar som bedriver sjukvårdsnära verksamhet.
– Uppdraget när man ska fördela de här pengarna är att det ska vara ett komplement till sjukvården. Alla får inte bidrag. Vi måste göra en bedömning.
Att brukarföreningens numera avslutade medlemskap i Encod skulle ha haft betydelse vid bedömningen förnekar hon.
– För ett år sedan var den frågan aktuell. Då var de medlemmar i Encod och hade länkar på sin sida och till sidor som visade hur man odlar sin egen narkotika.
Argumentet att brukarföreningens verksamhet inte skulle vara sjukvårdsnära underkänns emellertid av vänsterpartistiska oppositionslandstingsrådet Birgitta Sevefjord.
– Vad brukarföreningen gör är att de möter män och kvinnor som har ett väldigt svårt missbruk, och möter dem på gatan. Vården har kontakt med dem först när de lämnar gatan.

Genom att fungera som en länk mellan missbrukare och missbruksvård menar hon att brukarföreningen gör en konkret insats för att minska mänskligt lidande. Men också att det från samhällets sida är ekonomiskt rationellt att betala för denna insats. Att brukarföreningen till en liten kostnad sparar den landstingsfinansierade vården stora resurser.
– Ja, självklart är det så. De där 50 000 kronorna får samhället tillbaka mångdubbelt. Om bara brukarföreningen kan få en person att resa sig ur sitt missbruk så har ju landstinget sparat in de där resurserna flera gånger om.
Men om bidrag till Stockholms brukarförening är så kostnadseffektivt kan man givetvis fråga sig varför den förra majoriteten, som Birgitta Sevefjord ingick i, inte heller beviljade organisationen mer än just 50 000.
– Jag antar att det är lite lättare att vara spendersam i opposition, att vara alla goda gåvors givare när man inte själv måste ta ansvar för att få budgeten att gå ihop, kommenterar Birgitta Rydberg kritiken från vänster.
Den exakta samhällsekonomiska nyttan av brukarföreningens verksamhet är svår att beräkna. Siffror på hur mycket en aktiv heroinist kostar är svåra att få fram.
– Sådana här siffror är notoriskt opålitliga, säger Henrik Tham, professor i kriminologi vid Stockholms universitet. Ska man exempelvis räkna in kostnaden för att ha en narkotikapolis eller kostnaden för att spärra in alla som dömts för narkotikabrott?
Också kostnaden för substitutionsbehandling är svår att kvantifiera.
– Det är ofta en livslång behandling, och kostnaden skiljer sig mycket åt mellan år ett och år tjugo, säger Nadja Eriksson, överläkare och chef för Beroendecentrums metadonprogram.
– Men om man ska försöka ge en siffra kostar det mellan 8 000 och 15 000 i månaden.

För några år sedan lämnade Pasi Tiikkaja ett långt heroinmissbruk. I dag får han metadon. Och han hyser ingen tvekan om när han var dyrast i drift.
– Jag gick på heroin i tio år. Jag var tvungen att dra ihop 3 000 kronor varje dag för att ha råd med heroinet. Det betyder att jag var tvungen att stjäla för 10 000 varje dag eftersom man alltid får mindre när man säljer stöldgodset.
I dag ser vardagen annorlunda ut. Pasi Tiikkaja börjar sina dagar med att åka till Beroendecentrum för att få sin medicinering. Resten av tiden tillbringar han med sin flickvän och sin son, två och ett halvt år gammal.
– Jag är så glad vareviga morgon. Jag åker till teamet och tar min dos, och jag har ingen kontakt med polisen. Det har jag inte haft nu på flera år.
Att ständigt slippa stjäla är skönt. Liksom att slippa det dåliga samvetet. Men för Pasi Tiikkaja var brottsligheten aldrig en fråga om moral. Att leva utanför lagen var aldrig ett val, det var ett krav som drogen ställde.
– Man blir desperat och gör saker mot sina principer. Och det drabbar vanliga människor. Jag har stulit för hundratusentals kronor, för att inte tala om alla som blivit lidande, säger han. Man tappar sympati, och den kommer inte tillbaka förrän man blir frisk.
Pasi Tiikkajja tvekar inte när han får frågan vad som möjliggjorde en brytning med det gamla livet. Det var substitutionsbehandlingen. Och om då brukarföreningen genom sitt arbete kan få in fler aktiva missbrukare i behandling ser han det som enbart enfaldigt att dra ner det ekonomiska stödet.
– Det är skillnad på att missbruka heroin och att bruka ett substitut. Vi tjänar alla på stödet.

Samma uppfattning har Stockholms brukarförening. Men nu är stödet indraget, och Kicki Paulsrud konstaterar att det finns en viss skevhet i den officiella synen på människor med beroendeproblematik. De är dyra, men samtidigt inte värda så mycket. Framför allt inte en egen röst i debatten.
– Någonting mindre värt än narkoman kan du inte vara i dag, och de har ju inget annat språkrör än oss.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Den gamla världsordningen på kollisionskurs med internet

Telekompaketet, Ipred, datalagringsdirektivet och domen mot The pirate bay. Kampen om internet hårdnar, och handlar om betydligt mer än upphovsrätt. I den ena ringhörnan står det etablerade samhällets institutioner i form av stater och mäktiga privatekonomiska intressen. I den andra, i en svärm av ettor och nollor, står något som ännu inte helt låter sig kategoriseras men som har historien på sin sida. Antalet ronder är inte bestämt. Matchen slutar först vid knock out. FRIA ger dig förutsättningarna inför det stundande paradigmskiftet.

Fria.Nu

”Vi fick två nätverk som inte hade som mål att stoppa matchen”

Reaktionerna efter förra helgens demonstrationer har varit förutsägbara. Från borgerligt håll har arrangörerna anklagats för att legitimera de autonomas konfrontativa taktik och partivänstern har stämplats som antisemitisk. Samtidigt pågår inom de två nätverk som deltog i protesterna en både infekterad och självrannsakande diskussion. Matchen stoppades aldrig, och många menar att detta är en konsekvens av de radikala rörelsernas oförmåga att enas kring gemensamma mål.

Fria.Nu

Ett år av massavlyssning och bävande storfinanser

2008 var året då den personliga integriteten kom att bli den hetaste inrikespolitiska frågan, och samtidigt året då Sveriges folkvalda visade att de hellre avlyssnar än lyssnar på sina väljare. 2008 var också året då finanskrisen fick de marknadsliberaler som vanligtvis föraktar statlig inblandning i ekonomin att högljutt kräva både stöd och förstatliganden, och året då svarta rubriker om varsel blev ett stående inslag i svenska medier. I USA svarade väljarna att det visst är möjligt för en svart man att inta Vita huset, och i Sverige tog en pånyttfödd ockupantrörelse en hel rad hus utan att fråga någon om lov. Nazister anlade flera grova mordbränder, och upprorets eldar brann i både Grekland och Rosengård.

Fria.Nu

Vad kostar de rabatterade tjänsterna?

Har de papperslösa arbetarna blivit en institution vi inte har råd att avveckla? Fastighetsanställdas förbund räknar med att 20 000 papperslösa arbetar inom LO:s avtalsområde. Vad som skulle hända om de plötsligt slutade arbeta är svårt att mäta, men priset på vissa tjänster skulle stiga.

– Papperslösa håller kostnaderna nere, säger Samuel Engbom, jurist på TCO.

Fria.Nu

Papperslösa på väg in i arbetarrörelsen

I kvarteren kring Norra Bantorget, den svenska arbetarrörelsens hjärta, ligger sedan knappt två månader Fackligt center för papperslösa. Här samlas varje måndag fackliga ombudsmän, jurister och papperslösa för att hantera konkreta problem och leta efter framtidens lösningar.

Fria.Nu

© 2021 Stockholms Fria