Jag versus Er | Stockholms Fria

Synpunkten


Mattias Alkberg
Fria.Nu

Jag versus Er

Det kan ha med ålder att göra, men troligare är att det har att göra med att jag bor i skogen. Man är i Stockholm. Alla bara pratar och skrattar. Snackar skit. Mitt i allt säger någon något allvarligt och så går det mig helt förbi. För jag var inte beredd. Och så framstår jag istället som okänslig.

När jag var bara ett par år yngre hängde jag med. Eller försökte i alla fall och trodde väl att jag gjorde det. Men jag vet förstås inte. Kanske skrattade alla åt mig så fort jag inte såg. Inte för att det gör mig något, det jag inte ens vet om kan jag knappast ta ställning till.
Om man spelar musik, hänger med andra som gör det, är det viktigt att man är ungdomlig. Att man kan dricka tjugo öl och kanske bli misshandlad av (riktiga) ungdomar emellanåt. Att man står ut med att sitta i en van på väg till Eskilstuna eller Skellefteå morgonen efter. Att man kan vara elak på ett hjärtligt sätt. Driva med andra och påstå att Teddybears är skitdåliga men jävligt schyssta. Oh my god.
Den världen, det umgänget och det sättet att leva är visserligen verkligt men knappast viktigt. Inte för mig i alla fall, inte längre. För jag bor inte i Stockholm, jag bor i skogen. Och numera försöker jag leva upp till det och inget annat. Jag ids fan inte ens vara snygg i håret längre. Ids inte köpa kläder eller sno. Beter man sig så i Stockholm (eller i Göteborg, eller Malmö) har man valt väg. Valt sida. I mina kretsar, bland de människor jag hänger med i Stockholm, är detta liktydigt med att reclaima gatorna, röka hasch och gilla Promoe och Timbuktu för att de har:
A) texter som faktiskt säger nåt.
B) En skön stil.
Tro mig, inget ter sig mer främmande för mig. Ni gapar för döva öron i mitt fall, det är bara det.

Ändå förstår jag det här positionerandet. I större städer är det säkert helt nödvändigt för att markera att man över huvud taget existerar. Människor, framför allt yngre, definierar sig nästan undantagslöst så. Man är emot och på så sätt får man inträde i en grupp. Man är emot reklamfilm och hårvårdsprodukter. Man väljer något mer naturligt. Som skånsk hip hop. Eller vice versa, man väljer Teddybears.
Eller väljer, valde är väl rättare, jag talar ju i egen person nu och så såg valen ut senast jag kollade, för kanske fem år sedan. Och jag var gammal redan då, jag var det redan som barn. Nu är man tydligen helt störd om man inte citerar antingen Jadakiss eller Wolf Eyes (det finns olika skolor, och jag vet inte ens om Wolf Eyes har texter och jag bryr mig inte heller). Principen är dock densamma. Man är emot och därför för. Man ironiserar och är livrädd för att ertappas med fel playlist i sin iPod. Att hamna utanför utanförskapet. Precis som det alltid har varit.
Jag säger nu inte att de som inte gör som jag gör sig skyldiga till något. Jag orkar bara inte ha åsikter om meningslösa saker längre. Eller orkar och orkar - jag har inte tid. Har för mycket att faktiskt göra, låtar och texter och böcker och skivor och grejer. För att inte tala om den verkligaste verkligheten: dagis, skola, föräldramöten, hyra, blöjor, läggdags och läxor och det där.
Så jag hoppar av nu. Ni kan dra åt helvete allihopa. Jag är inte bitter, det är inte det. Jag gör det jag gör av anledningar som ni inte begriper. Fortsätt ni och pip om hur DN På stan har blivit sämre. Debattera era städers undermåliga klubbliv. Rök gräs. Spy Bar. Kokain. Antirock.
Jag vill börja eller sluta gråta. Jag kan inte förklara det för er men det är det jag tänker på här i skogen, och det är det som är min drivkraft numera. Skratta åt mig om ni vill. Jag pissar på er. Fast liksom glatt och frånvarande.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Framtiden

Jag minns det som igår. När det var fel att män var män och kvinnor körde bättre än höns. Jag var 11, 15 och till och med 20 och det hela framstod som lika obegripligt som nu. Det hela, jag menar livet och omständigheterna. Hur man pratade och betedde sig. Man sa en sak men menade en annan. Precis som nu. Man sa en sak men man gjorde en annan.

Fria.Nu
Synpunkten
:

Vår inre Ulrike

Ulrike Meinhof, lysrören i cellen de första åren, avskild från allt och alla, bara ljuset som aldrig släcktes. Jularna med barnen hon missade, åren som aldrig kom. Dedikationen märkligt obändig trots omständigheterna, trots hur hon behandlades av de andra. Men framförallt ensamheten. Älskad av ingen Känd av alla men älskad av ingen. Holger Meins var arg in i det sista och dessutom man, det spelade helt säkert in, vad än revolutionen hade att säga om det, och de andra hade varandra men Ulrike hade inget och ingen.

Fria.Nu
Synpunkten
:

Internet schminternet

I serien Matti Alkberg Hatar har vi precis avklarat höstkrönikor om varm choklad och hur mysigt det är att krypa upp i soffan med en deckare när vinden river i knutarna. Nu är det dags för Nätgemenskap.

Fria.Nu

© 2021 Stockholms Fria