Litteratur | Deltagänget
Sannolikt kommer ingen att lyckas. Åtminstone inte på ett övertygande sätt eller med hedern i behåll. För Salka Sandén tecknar inte en bild av sig själv som stark. Hennes litterära alter ego framstår framför allt som ytterst mänsklig. Och som beredd att kämpa för rätten att få fortsätta vara det.
Deltagänget handlar om författarens autonoma 1990-tal. Om Göteborg, om hur högerextrema krafter växer sig starka, och om hur motståndet mot detta formeras.

Mycket kretsar kring Antifascistisk aktion, det nätverk som mer än något annat kommit att associeras med den flitigt utnyttjade schablonbilden av maskerade stenkastare.
Salka Sandén var med då det började, och i något så ovanligt som en trovärdig modern utvecklingsroman skildrar hon nätverket som en del av sitt liv och omedelbara omgivning.
Det är osminkat, subjektivt och uppriktigt. De tafatta skämt som håller rädslan borta inför en aktion känns lika ärliga som den onyanserade glädjen efter att resultat har uppnåtts.

Deltagänget är skriven i andrapersonsperspektiv, författaren duar sitt alterego. När ögonen väl har vant sig visar sig greppet ha en del fördelar. Den litterära huvudpersonen placerar sig någonstans mellan subjekt och objekt, och framstår som lika driven av medvetna val som av omvärldens tvång eller incitament. På så vis frigörs ett oväntat handlingsutrymme. Huvudpersonen måste inte definiera sig själv. Hon måste inte vara enbart offer eller förövare, enbart god eller ond. Det är övertygande.
Samtidigt kunde Deltagänget i vissa avseenden ha tuktats hårdare av förlagets redaktör. Som när två veckors vistelse på kriminalvårdsanstalt tillåts utveckla sig till en längre sociologisk studie över livet bakom galler. Det är inte ointressant, och många iakttagelser känns träffande. Men det sänker romanens tempo och flyttar fokus från det som är dess behållning – författarens egen historia.
En historia som rymmer såväl stolthet som desillusionering. Över att med livet som insats ha gjort sitt yttersta, och över att ha stångat pannan blodig mot ett system som inte visat minsta tecken på att ge vika.

Det är segerrus och bittra förluster om vartannat. Men som resonansbotten – vilket är det som ger romanen liv och ett läsvärde långt bortom anekdoterna om aktiviströrelsen – ligger alltid vardagen. En vardag där samhället vill göra den enskilde till en kugge i det större maskineriet som föder eliten. En vardag där älskande, kämpande människor, för att tala med Salka Sandén, reduceras till mat.
En vardag där upproret är livsluft, och där erfarenheterna har lärt individen att det enda anständiga alternativet är motstånd.

Mellan romanens rader tycks en obesvarad fråga vänta på att bli läst. Om det finns en sandstrand gömd under gatstenen, måste vi inte då vara beredda att riva upp gatorna för att nå dit?