Håller miljöargumenten mot köttindustrin? | Stockholms Fria

Fördjupning


Erik Marcus
Stockholms Fria

Håller miljöargumenten mot köttindustrin?

Köttindustrins negativa miljöeffekter är välkända och väl använda av den vegetariska rörelsen. Men hur illa är det egentligen? Här publicerar vi ett kapitel ur Erik Marcus senaste bok <EM>Meat Market</EM>, där han granskar några av de vanligaste argumenten mot köttet. Erik Marcus, som är författare och driver sajten vegan.com, menar att vetenskapliga fakta som talar till rörelsens fördel måste genomgå samma hårda kritik som köttindustrins egna fakta.

Argument | Djurrätt och miljö

Många aktivister verkar tro att det finns starka miljöargument mot alla former av köttproduktion. I nästan allt material som argumenterar för vegetarianism kan man läsa att den som fortfarande äter kött definitivt inte kan kalla sig för miljövän.
Miljöargumentet för vegetarianism vilar i första hand på påståendet att köttproduktionen innebär ett slöseri med både mark- och vattenresurser, och att den orsakar stora mängder utsläpp. Det är visserligen sant, men när man tittar närmare på den skada som djurhållningen gör, så är den inte ens i närheten av vad den först ger intryck av. Faktum är att en icke-vegetarisk diet, med undantag av nötkött och fisk, inte behöver kräva nämnvärt mycket mer resurser än en vegetarisk. Det finns mycket att säga om varför nötköttsproduktion, fiskefartyg och fiskodlingar är genuint farliga för miljön, men här ska vi istället titta närmare på de påfallande svagheterna i några av de vanligaste miljöargumenten mot köttätande.

Djuren som proteinfabriker

Det råder inget tvivel om att man slösar bort mat genom att först ge den till djur. Den vegetariska rörelsen fokuserar ofta på nötköttsproduktionen i sina miljöargument, eftersom kor är ökänt ineffektiva omvandlare av protein. Det går åt ungefär tretton kilo spannmål eller majs för att producera ett enda kilo nötkött.
Det ligger något obscent i att utfodra köttdjur med allt detta spannmål och få så lite kött i gengäld, speciellt när människor i resten av världen svälter. Problemet är bara att det här proteinomvandlingsargumentet är alldeles för förenklat. Nötdjur är verkligen fruktansvärt dåliga på att omvandla sitt foder till kött, men andra djur i lantbruket klarar det mycket bättre. Det gäller speciellt kycklingar, som bara kräver ungefär tre gånger så mycket foder för varje kilo kött. Grisar är också långt mer effektiva än nötdjur. De kräver sex kilo foder per kilo kött.
Det är alltså ett faktum att vegankosten är mer resurssnål än blandkosten. Men det är vilseledande att använda sig av nötköttsproduktionens dåliga proteinkvot för att hävda att gris- och kycklingproduktionen är lika ineffektiv. Förutom i fallet med nötkött, räcker inte resursslöseriet vid animalieproduktion som övertygande argument för vegetarianismen. Det är möjligt att det kräver mer resurser för att producera kött än spannmål, men det gäller ju också för frukt och grönsaker. Trots det får man aldrig höra vegetarianer argumentera för att vi ska avstå från äpplen och morötter av miljöskäl.

Vattenförbrukning

Det mest problematiska av alla den vegetariska rörelsens argument mot kreatursuppfödning är det som handlar om vattenslöseriet. Det är sant att mycket av den veganska matproduktionen kräver mindre vatten än köttproduktionen. Men skillnaden är knappast stor nog för att det ska hålla som ett av rörelsens främsta argument.
Ändå hittar man referensen till vattenförbrukningen i alla rörelsens pamfletter och böcker. Om och om igen hävdar man att det krävs 43 000 liter vatten för att producera ett enda kilo kött. Om det vore sant skulle det verkligen förtjäna att användas som ett av huvudargumenten mot köttproduktion. Men en genomgång av fakta visar att siffran inte vilar på stadig vetenskaplig grund.

Siffran på 43 000 liter dök först upp 1978 i den numera nedlagda tidskriften Soil and Water. Med tanke på hur flitigt citerad den här artikeln är i den vegetariska litteraturen, var jag ivrig att få se hur författarna kom fram till sitt resultat. Problemet var bara att endast ett fåtal bibliotek i landet håller Soil and Water i sina arkiv. När jag till slut fick tag på en kopia av artikeln, blev jag förvånad över hur ett så dåligt utfört arbete över huvud taget kunde bli accepterat för publicering, och jag blev förbluffad att någon kunde ta dess resultat på tillräckligt stort allvar för att citera det.
Artikeln består i grunden av två sidor med tabeller som visar hur mycket vatten olika mat kräver för att produceras. Till detta kommer ett par sidor med förklarande text. Det finns i denna artikel ingenting som visar hur författarna kom fram till det de hävdar, nämligen att det krävs 43 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött. Artikeln innehåller heller inte några som helst referenser till andra studier som kan verifiera resultaten som redovisas. Denna artikel är den absoluta källan till den siffra som den vegetariska rörelsen använder, och det finns ingenting i dess analys som ger trovärdigt stöd för resultatet.
Det är störande att se den vegetariska rörelsen använda 43 000-literssiffran som en absolut sanning. Kanske beror det på att Soil and Water är så svår att få tag på att ingen någonsin har orkat leta fram en kopia av originalartikeln. Men den vegetariska rörelsen har använt andra uppgifter om vattenförbrukning också. John Robbins citerar två av dessa i sin bok The food revolution från 2001. Robbins är en pionjär inom veganrörelsen och hans författarskap har räddat oräkneliga djur från fångenskap och slakt. Men när det gäller hans påståenden om vattenförbrukning menar jag att hans bevisföring inte är tillräckligt övertygande.

I The food revolution för Robbins en argumentation som får National Cattlemen"s Beef Associations siffror att se helt orealistiska ut. Robbins presenterar en tabell som börjar med Cattlemen"s påstående att produktionen av ett kilo kött kräver 3 700 liter vatten. Han ställer denna siffra mot andra data som pekar mot 21 000 respektive 20 500 liter. Robbins avslutar tabellen genom ställa upp det föga trovärdiga 43 000 liter, och han gör det utan ett uns av källkritik.
Givet de siffror som Robbins presenterar i sin tabell, framstår det naturligtvis som om Cattlemen"s drömmer när de påstår att det räcker med 3 700 liter för produktionen av ett kilo kött. Men det visar sig att de andra siffrorna knappast är mer trovärdiga än påståendet om 43 000 liter. Låt oss titta närmare på båda dessa påståenden.
21 000-literssiffran kommer från professor Georg Borgstrom, som var verksam vid institutionen Food Science and Human Nutrion vid Michigan State University. Givet hans ställning är det naturligtvis intressant att se vilket stöd han kan visa för sin uppskattning. Problemet är bara att Borgstrom aldrig skrev någon sådan artikel! Robbins fotnot syftar inte alls på en vetenskapligt granskad artikel, utan på en föreläsning som Borgstrom gav 1981. Ingenting från denna föreläsning publicerades, så vi vet ingenting om vilka data Borgstrom baserade sitt resultat på. För att hans uppskattning ska kunna betraktas som trovärdig måste den bygga på en väl utförd insamling av data. Eftersom Borgstrom uppenbarligen aldrig publicerade några sådana data förtjänar hans påstående inte att behandlas som något annat än en gissning.

Siffran 20 500 är en annan historia. Det är den enda referens Robbins hänvisar till (förutom den för Cattlemen"s) som vilar på verkliga data. Siffran kommer från en bok från 1991 av Marcia Kreith, som publicerades av Water Education Foundation. I boken beskriver Kreith hur hon kom fram till sitt resultat. Men redan innan vi granskar Kreiths metod hittar vi ett stort problem. Hon begränsar nämligen sin analys till köttproduktionen i Kalifornien, och att föda upp boskap här kräver mer vatten än i de främsta köttproducerande delstaterna i USA. Eftersom bara två procent av Amerikas köttdjur föds upp i Kalifornien, och eftersom många av dessa djur skickas på bete i andra delstater, kan man helt ifrågasätta värdet av statistik som kommer från den kaliforniska köttproduktionen.
Kaliforniens ogästvänliga miljö är bara ett av skälen till att Kreiths uppskattning är så mycket högre än den som Cattlemen gör. Den främsta orsaken till skillnaden är att Kreith baserar sin uppskattning på ett antal ogrundade antaganden.

Kreiths uppskattning inkluderar en stor del vatten som rimligtvis inte kan räknas in. Det mesta av vattnet i Kreiths 20 500 liter är regn som faller över betesmarker och tas upp av växter som sedan betas av boskap. Detta är inte vatten som skulle kunna användas för några mänskliga syften ens om köttindustrin inte fanns. Eftersom vattnet i fråga inte kan användas till att fylla simbassänger, spola toaletter eller bevattna grödor är det vilseledande att räkna det som om det vore förlorat för mänsklig användning. Det enda sättet som det här vattnet egentligen kan användas på, förutom för bete, är om betesmarker skulle användas som sädesfält. Men inte ens det scenariot är speciellt troligt eftersom de flesta betesmarker är för torra, för avlägsna och har för dålig jordmån för att användas till odling.
Det är visserligen sant att köttindustrin utnyttjar regnvattnet som faller över betesmarkerna, men hela poängen är ju att vi vill veta hur mycket vatten boskapsuppfödarna tar från annan mänsklig verksamhet.
Regnvattnet som betesmarkernas växter tar upp kan inte ledas bort och användas till annat. Det spelar ingen roll om lantbrukare tillåts hålla sin boskap där. Snarare är ju betet det enda sätt som detta vatten kan komma till nytta för människan på. Därför är det fullständigt orimligt att räkna detta vatten som om det vore förlorat till industriproduktion.

Kreiths analys innehåller ännu ett misstag som ytterligare ökar hennes siffror. Hennes uppskattning av antalet bevattnade betesmarker är långt ifrån rimliga. Det råder inga tvivel om att bevattningen av betesmarkerna innebär ett oändligt resursslöseri, men bevattning är inte alls så vanligt som Kreith menar. Hon hävdar att en tredjedel av Kaliforniens boskap betar på bevattnad mark, när det i själva verket rör sig om mindre än tio procent. Dessutom gör hon uppskattningen att djuren betar på dessa marker i sex månader, vilket är ännu en överskattning.
Trots sina brister är ändå Kreiths arbete ett ärligt försök att analysera hur mycket vatten det går åt att producera nötkött i Kalifornien. Dessvärre har hon baserat sitt arbete på felaktiga antaganden, vilket i sin tur leder till helt felaktiga resultat.

En grundlig analys av vattenförbrukning

Sanningen om vattenförbrukningen talar tyvärr till köttindustrins fördel. 1993 publicerade två forskare vid University of Californa i Davis en studie av hur mycket vatten det krävs för att producera ett kilo kött. De gjorde en noggrann analys av de olika vattenkällor som behövs vid köttproduktion. När jag kontrollerade de metoder de använt sig av för att räkna fram sina siffror, blev jag imponerad av att någon kunde ge sig in i ett så krävande arbete. De måste ta fram data på hur stor nederbörden är på majsfälten i varje delstat, hur mycket varje djur dricker i medeltal och den genomsnittliga bevattningen i produktionen av fodermajs.
Sammantaget uppvisar studien en fantastisk vetenskaplig noggrannhet och resultatet blir att ett kilo amerikanskt kött kräver just 3 700 liter vatten.
I The food revolution tar Robbins upp siffran 3 700 liter och jämför den med de långt högre uppskattningarna som vi just tittade på. Det är inte enda gången Robbins har tagit upp studien från UC Davis. Ett år innan The food revolution publicerades, under våren 2000, skrev han artikeln '2 500 gallons all wet?'. I artikeln försvarar Robbins sin ståndpunkt att det går åt 21 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött. Trots att han nämner Davisstudien gör han ingen ansats att gå igenom dess data eller kritisera dess analys. Istället påstår han att en av studiens författare är partisk eftersom man kan se att han bär cowboyhatt på sitt officiella universitetsporträtt. Samtidigt beskrivs George Borgstrom, som lade fram siffran 21 000 liter, som en 'respekterad forskare'.

Jag tror att en forskare blir erkänd genom att utföra väl genomtänkta studier med tillförlitliga data. Dessvärre, när vi talar om vattenåtgången för nötköttsproduktionen, är det bara forskarna på UC Davis som har visat sig kapabla att ge oss trovärdiga siffror, uppbackade av realistiska data och omsorgsfull analys. Ända tills någon kan komma med en detaljerad kritik, som visar svagheter i data eller analys i Davisstudien, bör vi acceptera siffran 3 700 liter som den mest trovärdiga uppskattningen av hur mycket vatten det behövs för att producera ett kilo nötkött.
Eftersom 3 700 liter tycks vara en relativt korrekt siffra, gör den vegetariska rörelsen klokast i att undvika statistik om vattenslöseri. När man tänker på hur mycket vatten det går åt att odla ett kilo broccoli (350 liter) eller ett kilo tomater (230 liter), verkar inte vattenmängden som behövs för köttproduktion inte så extrem längre. Om man dessutom tar hänsyn till matens kaloriinnehåll istället för vikt, blir skillnaden obetydlig. Då framgår det att hundra liter vatten ger 78 kalorier från kött och 89 kalorier från tomater.

Slutligen kan vi konstatera att den mängd vatten som behövs för att producera kyckling- och griskött inte verkar skilja sig speciellt mycket från den mängd som går åt till nötköttsproduktion. Siffrorna för kyckling och fläsk är inte lika pålitliga som uppskattningen för nötkött, men det finns inga skäl att tro att de skulle vara helt orimliga. När vi vet detta, måste vi som förespråkare för vegetarianismen tänka efter både en och två gånger innan vi tar upp frågan om vattenåtgång vid köttproduktion. Vi måste behålla vår trovärdighet till varje pris, och om vi fortsätter använda tvivelaktiga argument kommer vi att stämplas som lögnare.

Vattenföroreningar

Det andra vattenmiljöargumentet mot köttproduktion har att göra med föroreningar. Mängden gödsel som produceras i Amerikas animalieindustri är förbluffande - 1,37 miljarder ton varje år. Vad värre är: den stora delen av denna gödselproduktion är koncentrerad till jämförelsevis få platser. Till exempel genererar en anläggning med tusen mjölkkor ungefär 40 ton gödsel om dagen.

Problemet med gödsel är att det innehåller mest vatten. Därför är det ytterst tungt och dyrt att transportera. Följden blir att det mesta av gödslet från den här typen av anläggningar läggs på fält i närheten. Det är mer ekonomiskt, och kanske mer miljövänligt, att använda oljebaserad konstgödning på åkrar långt från djurfabriker än att använda de fossila bränslen som är nödvändiga för att transportera naturgödsel dit.
På sikt kommer gödslet som läggs på fälten kring djurfabrikerna att mätta jorden med kväve. Regnvatten silar genom jorden och ökar halterna av nitrat i grundvattnet. Detta är alarmerande, med tanke på vilka mängder av gödsel som varje fabrik producerar, men det är alldeles för enkelt att dra slutsatsen att det innebär en total katastrof.
Den federala regeringen har skapat relativt hårda regler för vattenkvalitet och de flesta uppfödningsanläggningar har både tekniska och ekonomiska möjligheter att hålla vattenföroreningarna inom rimliga gränser.
Lagstiftning är inte tillräckligt för att helt skydda vattentillgången i områden där kyckling och kreatur föds upp. Djurfabriker har utan tvekan skadat vattenkvaliteten i hundratals samhällen i USA. Men frågan är om effekterna är så skadliga att det förtjänar att vara ett av de stora skälen i argumentationen för att äta veganskt. Jag tycker inte att det kommer i närheten av den nivån. Snarare kan vi räkna med att effekterna av djurfabriker på vattenkvaliteten kommer att minska i takt med att tekniken utvecklas. Bevisbördan vilar på de aktivister som hävdar att animalieindustrin orsakar vattenföroreningar som är allvarliga och irreversibla.
Inte förrän någon presenterar en trovärdig analys som visar att så är fallet, menar jag att aktivister för vegetarianism gör klokast i att inte trycka för hårt på argument som har med vattenföroreningar att göra.

Land och hav

Sammantaget är miljöpåverkan av köttproduktionen långt mindre än vad många aktivister påstår. Men det finns två viktiga undantag - mat som är extremt skadlig för miljön, speciellt där den biologiska mångfalden är viktig.
Det är ett faktum att nötköttsproduktionen har förstört större arealer än någon annan verksamhet i Amerika. Och konsekvenserna av världens aptit på fisk har ödelagt våra oceaner.

Fakta: 

Ur: Meat Market (Brio Press 2005)
Översättning: Mikael Mildén

Erik Marcus styrker alla faktapåståenden i sin artikel med referenser. Den som vill kontrollera uppgifterna kan med fördel läsa hans bok.

Rekommenderade artiklar

Resurser finns för att förverkliga idéerna

Det finns ett stort behov av att öka resandet med kollektivtrafik och det finns gott om idéer för hur det ska gå till. Även branschorganisationen för svensk kollektivtrafik har en offensiv attityd. Men för att lyfta resandet med kollektivtrafik krävs mångmiljardsatsningar och hittills har beslutsfattarna inte velat satsa tillräckligt på kollektivtrafiken.

Fria.Nu

Vanliga argument mot nolltaxa

Undertecknad har vid flera tillfällen försökt att via e-post och telefon nå Christer Wennerholm, styrelseordförande i AB Storstockholms Lokaltrafik. Syftet var att denne skulle få en chans att bemöta innehållet i artikeln om nolltaxa. Wennerholm har dock inte svarat vilket jag tolkar som att han inte vill kommentera texten. För att belysa frågan om nolltaxa på ett mer allsidigt sätt redovisas nedan vanliga argument mot nolltaxa i kollektivtrafiken.

Fria.Nu

Morötter för ökat kollektivt resande

I den första delen av argumentserien Kollektivtrafik för hållbar utveckling resonerar gästredaktör Jarmo Juhani Riihinen kring varför en väl utbyggd kollektivtrafik är viktig för såväl miljö som tillgängligheten i städerna.

Fria.Nu

© 2019 Stockholms Fria