Internet schminternet | Stockholms Fria

Synpunkten


Mattias Alkberg
Fria.Nu

Internet schminternet

I serien Matti Alkberg Hatar har vi precis avklarat höstkrönikor om varm choklad och hur mysigt det är att krypa upp i soffan med en deckare när vinden river i knutarna. Nu är det dags för Nätgemenskap.

Jag hade flera mailadresser och olika gästböcker och kommentarfält att skriva i. Till och med en hemsida och en blogg. Jag skaffade ett Facebookkonto. Men varför? Behövde jag ännu mer lättsinnigt babbel med ännu fler människor som jag aldrig träffar? Eller, om sanningen ska fram, samma människor som överallt annars. Man skulle inte ens skriva särskilt mycket, och jag älskar ju att göra det. Skriva. Framförallt älskar jag människor som älskar att skriva. Obs ironi.
Däremot skulle man vara rolig och svara på en massa värdelösa enkäter för att få reda på om man hörde ihop med sina vänner. Vänner. Friends. Vilken jävla sjukdom det är, det här att en massa webbredaktörer annekterat de fina orden vi förr i tiden applicerade på begreppet vänskap. Kalla mig gammeldags men ingen blir min vän för att denna/denna kan klistra in sina fula bilder på min MySpace. Som om jag hade någon. Skulle inte tro det, va.
Jag är inte helt dum i huvudet, jag gjorde det här IQ-testet som cirkulerade på en massa bloggar för en tid sedan och där var jag smartare än 91 procent av befolkningen (att alla, exakt alla, jag känner som jag skröt om detta för hade ännu högre IQ skiter jag i). Jag begriper i alla fall hur och varför MySpace och Facebook finns, och varför man valt att namnge saker som man gjort, och Web 2.0 och bla jävla bla. Och jag förstår naturligtvis att många tycker det här är det bästa som hänt i deras arma liv och att de säkert fått en hel massa kompisar den här vägen. Men varför ska jag bli indragen i det? Jag har nog med mitt. Jag har inte tid att sitta och chatta med alla i tid och otid. Och jag tycker det vore otrevligt att inte svara.
En kompis lade ner sin blogg. Han tyckte det var ett nollsummespel. Att varje bokstav han skrev på bloggen stals från något annat, viktigare sammanhang. Och så är det ju. Fler bra borde sluta blogga och ta över alla värdelösa tidningsredaktioner i stället. Eller i alla fall få de värdelösas pengar. Eller i alla fall lika mycket som de värdelösa får. Socialism, liksom.
Det finns för många sätt att kommunicera. För mycket information är tillgänglig för alla hela tiden. Man skulle kunna säga att det är direktdemokrati. Eller så kan man säga att det är nonsens. Att kan man (och man inte bara kan, snart måste man) prata/skriva utan att tänka oavbrutet så förlorar man snart förmågan till det sistnämnda. Fast en hel del pekar på att man inte behöver det längre. Till exempel: jag har lyssnat på mer 60-talsmusik än mina föräldrar, som faktiskt var unga då och dessutom musikintresserade. Jag vet mer om allt de lyssnade på än vad någon överhuvudtaget visste på 60-talet. Du kan veta det med. Och fort går det. Googla lite, ladda ner skivorna. Hela Small Faces eller Left Bankes diskografi på under en timme, all nödvändig information på under en minut.
Det här gör något med våra minnen. De förlorar relevans, de går att kontrollera och verifiera. Eller förstås avfärda. De går att översätta till fakta eller falsarier. De blir till hemligheter som ingen annan är intresserad av. Själva poängen med att de är just minnen och därför subjektiva tappar värde. Och så fort något blir värdelöst blir det ointressant. Så när mina föräldrars 60-tal försvinner har de ingen ungdom längre. Samma med mitt och min och ditt och din. Allt blir bara ett enda långt babblande nu, och vad ska vi med det till? Vem står ut med det? Å ena sidan. Å andra kan man förstås fråga sig vem som står ut med sura gamla stötar som ältar det förflutna like there"s no tomorrow?
Kom kom atombomb, som någon sjöng.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Framtiden

Jag minns det som igår. När det var fel att män var män och kvinnor körde bättre än höns. Jag var 11, 15 och till och med 20 och det hela framstod som lika obegripligt som nu. Det hela, jag menar livet och omständigheterna. Hur man pratade och betedde sig. Man sa en sak men menade en annan. Precis som nu. Man sa en sak men man gjorde en annan.

Fria.Nu
Synpunkten
:

Vår inre Ulrike

Ulrike Meinhof, lysrören i cellen de första åren, avskild från allt och alla, bara ljuset som aldrig släcktes. Jularna med barnen hon missade, åren som aldrig kom. Dedikationen märkligt obändig trots omständigheterna, trots hur hon behandlades av de andra. Men framförallt ensamheten. Älskad av ingen Känd av alla men älskad av ingen. Holger Meins var arg in i det sista och dessutom man, det spelade helt säkert in, vad än revolutionen hade att säga om det, och de andra hade varandra men Ulrike hade inget och ingen.

Fria.Nu
Synpunkten
:

Jag versus Er

Det kan ha med ålder att göra, men troligare är att det har att göra med att jag bor i skogen. Man är i Stockholm. Alla bara pratar och skrattar. Snackar skit. Mitt i allt säger någon något allvarligt och så går det mig helt förbi. För jag var inte beredd. Och så framstår jag istället som okänslig.

Fria.Nu

© 2021 Stockholms Fria