Civilisationen - en tickande bomb? | Stockholms Fria
Kristian Borg

Fördjupning


Kristian Borg
Fria.Nu

Civilisationen - en tickande bomb?

Nya larmrapporter om jordens hälsotillstånd kommer regelbundet. Samtidigt når den rika världens konsumtion rekordnivåer varje år. Det är inte utan att det märks. Forskningen säger att vi har en samlad global konsumtion och produktion som överstiger jordens ekologiska kapacitet med 25 procent. Är civilisationen en tickande bomb? Ja, svarar den gröna anarkins förespråkare.

Ökenlandskapet är vidsträckt. Någon växtlighet finns knappt. Banditer styr de provisoriska samhällen som fortfarande existerar, lag och rätt är upplösta. Makt äger den som kontrollerar oljan.
Så ser civilisationens undergång ut, i alla fall i George Millers filmer om den före detta polisen Mad Max Rockatansky. Det är fiktion. Men kanske är det inte så långt dit när allt kommer omkring?

I november publicerar FN sin årliga utvecklingsrapport, Human Development Report. Årets upplaga fokuserar på klimatförändringar och ska förklara varför vi har mindre än ett decennium på oss att ändra riktning. Världens regeringar har kollektivt misslyckats att agera med den fart som krävs med tanke på omfattningen av hotet, skriver FN:s utvecklingsprogram UNDP på sin hemsida.
Det låter skrämmande. Men det finns ingen anledning att vänta in rapporten. Vi vet redan att vår livsstil är ohållbar ur ett längre perspektiv. Och vi vet att vårt välstånd bygger på en exploatering av naturresurserna i Syd.
Så vad göra? De flesta av oss dämpar ett dåligt samvete genom att försöka handla mer miljövänligt, lämna bilen hemma eller donera pengar till någon miljöorganisation. Andra, som Socialekologisk aktion på 1990-talet eller gruppen Asfaltsdjungelns indianer i dag, går till direkt aktion. Förstör vägmaskiner eller släpper ut luft ur stadsjeepars däck, i tron att det ska bidra till en förändring.

Ytterst få gör som Daniel och Olle, anarkoprimitivister och civilisationskritiker. De menar att vårt massamhälle orsakar de problem vi nu upplever, såväl klimatförändringar som till exempel psykiska sjukdomar. Lösningen är att återknyta till ett ursprungligt sätt att leva.

– Ju mer civiliserade och alienerade vi blir, desto sämre mår vi, säger Daniel. Man kan inte bli helt lycklig om man lever i civilisationen.

– Jag tror att vi är menade att leva ute i naturen, säger Olle. Vi ska vara jägare och samlare.

Och Olle försöker leva som han lär. En stor del av sin tid tillbringar han i en vacker, blåbärstät blandskog som ligger en bra bit utanför Stockholms bullriga innerstad. Hans kamrater besöker honom med jämna mellanrum. De har byggt ett vindskydd tillsammans, under vilket Olle sover. Här ligger fällar, lådor och redskap. En wigwam, en kupolformad hydda, är snart klar. Det är bara torvtaket som saknas och det ska färdigställas under hösten.

I ett hål i marken förvaras de livsmedel som Olle rotar fram ur matvaruaffärernas containrar eller får av sina vänner. Det kontrasterar skarpt mot verkligheten utanför: en tiondel av all mat som vi inhandlar varje år kastas bort, enligt en rapport från Naturvårdsverket i våras. Det motsvarar omkring en miljon ton matsopor, vilket genererar utsläpp motsvarande en halv miljon ton koldioxid.

Olle visar hur man gör upp eld på ursprungligt vis. I en planka karvar han en grop och en skåra. Han gnider in gropen med lingonblad för bättre friktion. Med hjälp av en pinne får han fyr efter drygt tjugo minuter.

– Jag lärde mig det här när jag gick på vildmarksutbildning i USA i elva månader, berättar han.

Utbildningen Teaching drum var startskottet för hans intresse för primitivt leverne. Våren 2006 hittade han sin nuvarande boplats. I början var han här sporadiskt, sedan allt oftare.

– Jag bara tittade på en karta, letade efter något med så lite bebyggelse som möjligt och vatten runt omkring. Och så hittade jag det här stället, det var perfekt.

När jag besöker honom en varm augustidag har han levt i elva dagar enbart på mat som fångats eller plockats. Bär, rötter, insekter och fisk. Ibland jagar han med egenhändigt tillverkade fällor, men den här perioden blev det ingen fångst.

– Det gick ganska bra. Men jag var trött i perioder eftersom det inte är så mycket energi i maten, berättar han för kompisen Daniel som har tagit med mig hit. Utan hans hjälp skulle jag aldrig ha hittat. Vi har vandrat, paddlat kanot och vandrat lite till.

Olle ser ganska mager ut. Och skäggig, som jag väntade mig. Verkar vara mycket glad att få besök.

Hur hanterar du ensamheten?
– Det går bättre och bättre. Ju mer jag är här ute, desto mer känner jag mig som en del av naturen. Känner man sig harmonisk i sig själv och gör saker som känns meningsfulla så går det bra. För ett par år sedan försökte jag bo i en koja, men då visste jag inte hur jag skulle relatera till resten av naturen. Allt var nytt och främmande. Så är det när man har bott i stan, säger Olle som ursprungligen kommer från Uppsalatrakten.

Ibland jobbar han extra på ett gruppboende, för att få pengar till det nödvändigaste. Men han vill lönearbeta så lite som möjligt. Att leva på ett ursprungligt sätt innebär enligt honom mycket mer fritid.

För fyra år sedan hoppade han av studierna till civilingenjör, började luffa runt bland Europas ockuperade hus och protesterade mot ett motorvägsbygge i Skottland. Daniels historia är snarlik, han deltog i toppmötesprotester i Europa och var aktiv i utomparlamentariska aktioner. I dag tror han inte längre att demonstrationer påverkar.

– Jag stödjer ju fortfarande saker som görs, till exempel Klimax. Men demonstrationer är inte så meningsfulla, jag tror inte att makten bryr sig.

Hur kan man påverka då?
– Genom att hoppa av systemet. Då bidrar man ju inte till det i alla fall, säger Daniel. Samtidigt vill jag ju inte isolera mig här ute, jag vill sprida det här. Men jag tror att båda sakerna behövs, både motstånd och återförvildning.

Olle håller med, praktik och teori måste gå hand i hand. Inte heller han ser sin framtid i den här skogen, inte ensam i alla fall.

– Jag är inte inne på att isolera mig, jag vet inte vad man åstadkommer för förändring då. Jag vill inspirera andra att leva mer naturligt, då är det bra med ett nätverk där man hjälper varandra och delar kunskaper.

Nätverket som de båda tillhör heter Det vildväxande kollektivet. Det bildades 2004 och har existerat i tysthet sedan dess. Men nu verkar något ha hänt. När lägret Urvision arrangerades i juli deltog omkring hundra personer. En månad tidigare anordnade de ett välbesökt föredrag med amerikanske civilisationskritikern John Zerzan, vars idéer har kommit att influera den svenska rörelsen mycket.

– Många har sagt att de har väntat länge på det här, berättar Olle. Det är något som kommer mer och mer. Fler börjar ifrågasätta inte bara det politiska systemet utan även på ett djupare plan.

Gröna anarkister eller anarkoprimitivister hämtar ideologisk näring från många håll. Primitivism och anarkism förstås, men också djupekologi, antropologi och feminism.

Till skillnad från många andra politiska filosofier vägrar man att använda ism-ändelsen. Alltså: grön anarki, inte anarkism. Det hör ihop med rörelsens kritik av hur vi förhåller oss till världen, vårt sätt att kategorisera allt omkring oss.

Själva ser de sig som en odogmatisk och dynamisk kraft som syftar till att slå undan benen på den tiotusenåriga konstruktion som kallas civilisation. Eller som en rörelse som kan lära oss att leva hållbart, vid sidan av, strax intill eller inom det moderna samhället.

Liksom andra anarkister förkastar de alla hierarkier och hävdar individens autonomi gentemot kollektivet. Men de skiljer sig från socialt orienterade antiauktoritära rörelser bland annat genom sin kritik av modern vetenskap, teknologi och produktion.

– Jag ser grön anarki som den riktiga friheten, frihet från alla former av förtryck, säger Daniel. Det högteknologiska samhället skapar en massa makt och förtryck. Ta mobiltelefoner till exempel, det finns ett helt system med gruvdrift bakom.

De är också kritiska till domesticering, en process som de menar används av civilisationens språkrör för att kontrollera allt liv. Jordbruk, uppfödning av djur och genmodifiering av plantor är några exempel på vårt tämjande av naturen.

– Med domesticeringen går man från gemensamt brukande till att säga att det här är mitt. Vi vill gå till roten och se var obalansen börjar. Den börjar med civilisationen, säger Olle.

Den inställningen går tvärs emot våra etablerade sanningar. Skolbarnen i samhället någon mil från den här skogen får lära sig att hylla den mest kände svensken genom tiderna. Varje växtart som Olle nyttjar – Vaccinium myrtillus, Pinus sylvestris och kanske en och annan Suillus luteus – har kartlagts av Carl von Linné. I det primitiva idealsamhället finns inte någon artbestämning.

Även inom Det vildväxande kollektivet är det få som kan eller ens vill leva som Olle. Målet för de flesta må vara att bryta sig loss från civilisationen och leva småskaligt, men utflyttning till “vildmarken“ är ett långt steg att ta. Majoriteten har hittat hit genom den utomparlamentariska vänstern, men det finns också antropologiskt intresserade, andligt sökande eller personer som är intresserade av hälsofrågor.

Jag träffar Agneta Enström och Thomas Toivonen på ett kafé vid Medborgarplatsen. Vi dricker kaffe och samtalar om hur man kan stoppa det de uppfattar som civilisationens förestående kollaps.

– Vad kan få folk att vakna upp och inse att det håller på att gå åt helvete? Det är inte ideologier utan verkligheten som får folk att tänka, och då måste man ha alternativ att vända sig till, säger Thomas Toivonen, som har gjort Dead Society, en ångestdriven konstfilm baserad på en intervju med John Zerzan. Budskapet: Det är redan kört.

Vad säger att det här blir alternativet som folk vänder sig till?
– Det är logiken. Hur kan man skapa ett samhälle som fungerar på alla plan? Det som har fungerat under längst tid är jägar- och samlarsamhället. Jag säger inte att det måste bli så, men jag vill slänga ut en kritik och se vad folk gör av det.

Hur bor de själva? Agneta Enström bor i stan, men vill leva i en mindre ekoby. Thomas Toivonen bor på landet. De tycker att det är viktigt att det finns människor som Olle, som utforskar andra sätt att förhålla sig till naturen. Själv har Thomas Toivonen inte kommit så långt i sin förvildning.
– Jag lever väldigt civiliserat. Jag är intresserad av att leva primitivt men för mig är inte primitivism ett moraliskt förhållningssätt. Jag är en del av civilisationen och kan inte placera mig utanför den. När jag går ut i skogen tar jag fortfarande med mig min kultur, säger han.
Internets utbredning är en orsak till att kollektivet har vuxit. Thomas Toivonen har till exempel gjort sin film tillgänglig på nätet och rörelsen har en egen hemsida. Samtidigt är den teknikkritisk.

– Hela vår existens är beroende av teknik, säger Agneta Enström. Men det betyder inte att vi inte kan kritisera det. Är det realistiskt att bara acceptera det? Vi är en del av patriarkatet också, men det betyder ju inte att vi inte borde eller kan förändra det.

Agneta Enström, som tidigare har pluggat antropologi och etnologi, skiftade färg från rödsvart till svartgrön för drygt ett år sedan. Hon saknade ett grönt perspektiv inom syndikalismen.

– Jag kom in på teoretisk och filosofisk väg, började fundera existentiellt: Vad handlar den mänskliga existensen om? Vad är livskvalitet? Jag ville ha en djupare förståelse för förtryck och hur vi dominerar naturen. Det räcker inte att ta över produktionsmedlen.

– Nej, istället för att ta över produktionen lägger man ner produktionen, inflikar Thomas Toivonen och båda skrattar. Det låter ogenomförbart, kanske.

Men massproduktion skapar exploatering och leder till nya hierarkier, vidhåller de. Inom civilisationens ram finns inget utrymme för frihetliga idéer. Därför har både vänstern och högern fel.

Vad är då civilisationen? Ett system som bygger på expansion och maktkontroll, en konstruktion där allt livs värde ställs i relation till människans behov, om man lyssnar på de grönsvarta. Hur ta avstånd från något så allomfattande? Det är lätt att få intrycket att det handlar om verklighetsflykt.

– Det är absolut ingen eskapism, inte för mig i alla fall, säger Agneta Enström. Det finns så stora hot mot planeten som vi måste hantera, så för mig är det svårt att leva helt primitivt.

– Det handlar om hur vi kan skapa ett samhälle som faktiskt fungerar, säger Thomas Toivonen. Där kan man säga att jägare och samlare är den största inspirationskällan.

För ett år sedan debatterades grön anarki på frihetligt socialistiska webbsidan Yelah.net. Debatten startade efter ett inlägg av just Agneta Enström och kom att pågå i en dryg månad. Enström betonar vikten av ekologisk balans och målar upp en hotfull bild av ett krisande samhälle.

Snart får hon mothugg och meddebattörer. Flera skribenter kritiserar de gröna för att sakna verklighetsförankring och modeller för hur ekonomi och samhälle ska organiseras. Syndikalisterna talar om deltagardemokrati och arbetarråd, anarkoprimitivisterna svarar med att samhället måste organiseras småskaligt, vi måste skapa en värld “där arbete och lek blir ett“ och där vi lever i “ett symbiotiskt förhållande med vår omgivning“.

Yelahmedarbetaren Erik Lindgren skriver: “Anarkoprimitivisters önskan att störta civilisationen verkar vila på en uppfattning om att allt dåligt som kan hända naturen måste ha med civilisationen och dess rötter att göra. Naturen är då alltså någon form av oskyldig, stor, grön och näst intill statisk massa som är absolut bäst orörd och vars ordning redan i sig själv är helt perfekt.“
Agneta Enström svarar: “Att anarkoprimitivister skulle ta naturen för något som är absolut bäst orörd och vars ordning redan i sig själv är helt perfekt är att förvrida ett perspektiv som syftar till att integrera snarare än att segregera mänskligt från övrigt liv. Grön anarki handlar om människan som en del av naturen och inte något avskilt.“

En annan debattör skriver att ett primitivistiskt resonemang leder till en värld där bara den starkaste överlever. Agneta Enström betonar att Det vildväxande kollektivet motsätter sig ett sådant samhälle:

– Vi grundar vårt resonemang i den anarkistiska analysen av makt, vilket primitivister inte behöver göra generellt. Vi är emot alla former av förtryck och tar avstånd från socialdarwinism, säger hon.

Nej, civilisationens undergång ser kanske inte ut som på film. Enligt Agneta Enström är den redan här: hundratals djurarter dör ut varje dag och ursprungsfolk utrotas. Men de flesta av oss fortsätter att konsumera och producera som om resurserna vore oändliga och effekterna osynliga.

Olle å sin sida garvar skinn, samlar björksopp, blåbär och lingon. Och skriver brev, till någon i civilisationen.

Daniel och Olle heter egentligen något annat. De vill inte gå ut med sina riktiga namn av rädsla för statlig repression.

Fakta: 

Mer om grön anarki
www.vildvaxande.org – Det vildväxande kollektivets hemsida. Här finns bland annat en sammanställning av Yelah-debatten.
www.deadsociety.org – Thomas Toivonens film.
www.greenanarchy.org – Den amerikanska tidskriften Green Anarchy.
www.johnzerzan.net – Filosofen John Zerzans hemsida.
www.alternativ.nu – Hemsida för praktisk kunskap om självförsörjning.

Annons

Rekommenderade artiklar

Kåken där alla fick lira

Det har gått 20 år sedan Rocksverige blev en institution fattigare. Den 20 augusti 1988 brann Ultrahuset i Haninge ner till grunden och revs. Men kampen för fristäder lever ännu.

Fria.Nu

Europa i nyliberalt nät

Den svenska högerns tankesmedjor har förgreningar till både amerikanska och europeiska organisationer av samma snitt. I en tidigare artikel har Fria Tidningar kartlagt den svenska högerns opinionsinstitut. Nu visar vi hur de marknadsliberala europeiska tankesmedjorna samverkar och vilka de gemensamma målen är.

Fria.Nu

50 000 vill rösta

Trycket på regeringen ökar. 50 000 personer har hittills skrivit under kravet på att anordna en folkomröstning om EUs nya grundlag och nya namnlistor strömmar in varje dag.

Fria.Nu

'Väktarna slog mig blodig'

För tre veckor sedan blev 25-årige Narek Arutiunjan misshandlad av ordningsvakter mitt på Stockholms central. Hundratals personer såg på. Händelsen sätter ny fart på den flera år gamla debatten om väktarvåld.

Fria.Nu

© 2017 Stockholms Fria