Synpunkten


Maud LIndström
Fria.Nu

Den man ligger med får bädda

"Jag vill se ut som svenska flaggan när du är klar' och 'du tar tempen och tre hål har jag' är fraserna jag kommer att minnas mest från sommaren 2007.

Orden är Frida Muranius, kommer från låten Dunka mig gul och blå, och gav upphov till en debatt kring unga kvinnors rätt att uttrycka sin sexualitet (i dubbel bemärkelse) som inte tycks dö ut fast uteserveringarna börjat stänga för säsongen.
Sexreaktionärer med Radio Kronoberg i spetsen fördömde den som sado-masochistisk och kvinnohatande, medan medelålders
mediafeminister, eskortflickor och grupper som Stolta slampor utsåg den till kamplåt för sina 'mustiga, roliga och härliga skildringar om starka kvinnors sexualitet', och gjorde Muranius till representant för allt och alla som vill krossa vaniljsexnormen. Upphovskvinnan själv, som enträget förnekade en bakomliggande politisk agenda och hävdade att hon skrivit låten enbart för att reta sin bror, ignorerades och förpassades ganska snabbt ut från arenan. Det verbala skyttegravskriget mellan sexpuritaner och sexliberaler var igång.

Den feministiska sexualpolitiken har påpekat kvinnors sexuella underordning och under senare år betonat kvinnors lika rätt som män att exempelvis ta för sig, vara kåta och ha sex med flera partners som ett led i jämställdhetsarbetet; något de allra flesta tycker är bra. Sexualiteten i sig beskrivs dock ofta som något biologiskt, kåthet som ett naturligt tillstånd och sex som rena hälsokuren, med följden att det blir onaturligt och konstigt att inte vara kåt.
Och trots vår hälsomedvetenhet, och trots att kvinnor tar för sig som aldrig förr, känns det som om vi glömde något viktigt på vägen i jakten på multipla orgasmer och sexuellt självförverkligande. Inte nödvändigtvis kärlek, äktenskap eller barn, som puritanerna förespråkar. Men kanske något om intimitet.
Det där som brukade heta 'ligga med någon', men som numer kallas bara 'ligga'. Det där som man, om det nu är så naturligt, borde klara av utan ett par öl i kroppen. När Frida Muranius själv beskriver uppvaknandet dagen efter och fylleraggandets och frigjordhetens baksida, nämligen ångern, är det ingen som lyssnar: 'Oh shit, klockan är åtta, upp... försvinn / Vem fan är du? /.../ Usch aj, vad är det som har hänt? Jag minns ingenting av vad som hände i går /.../ Även om jag var full skulle jag aldrig ligga med det där /.../ Oh yes, klockan är fem, ska hem och göra mig i ordning för att börja festa igen / Oh ja visst har jag ont sen i går, kanske ska va med en tjej / Äsch jag tar vad jag får, för jag behöver lite värme / Ja, det ska jag få / Vi kan leka hela natten / Dunka mig gul och blå.'

Med lite god vilja kan man kanske se låten som en beskrivning av det som Josefin Brink i en krönika kallade 'gammalt hederligt fulsex', och som många kvinnor faktiskt har erfarenhet av. Men vill man vara realist så handlar den mer om alkohol och bekräftelsebehov, och att den får illustrera och vara utgångspunkt för en debatt om 'härlig, mustig och frigjord kvinnlig sexualitet' tycker jag är rent tragiskt. (Och varför används ordet 'mustig' bara när det handlar om köttgrytor, etnomusik och kvinnors sexualitet?)
Jag är trött på att man ses som frigjord och självständig om man vill bli dunkad gul och blå och påsatt i alla hål. Jag är trött på att min självständighet ständigt ska kopplas till min sexualitet. Jag är trött på att förväntas vara kåt hela tiden bara för att kvinnor inte fick det för hundra år sedan. Och jag är trött på att ingen verkar se maktskillnaden i att vilja bli, jämfört med att vilja dunka någon annan, gul och blå. Hellre än att försvara kvinnors rätt att supa och bli påsatta, vill jag hävda alla människors rätt till sex som man inte behöver ångra efteråt.
För, händerna på täcket: När var senaste gången du hade riktigt mustigt, roligt och frigjort sex med främlingen du släpade hem från krogen vid fyrasnåret?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Med fittan i ansiktet

'Kul! Skitbra!' Eftersom jag inte har någon tjusig merchendiseperson från skivbolaget med mig, står jag själv och försöker kränga plattor och t-shirts till en snål och småpackad men entusiastisk Stockholmspublik efter min och komikerparet Nour & Cissis Riksteaternproducerade och rätt provokativa feministiska humorföreställning Almost Like Boys på Kägelbanan. Följaktligen är det också jag som får ta emot både ris och ros från åskådarna medan de andra varvar ner med varsitt glas vin i logen. Så nu står han här, en kille i 25-årsåldern, och vill lätta sitt hjärta. Jag märker direkt vart han vill komma. 'Kul! Skitbra! Men.. ehh.. ja, jag tänkte på det här med din låt om att man inte ska lita på män, och det där med att skoja om att killar inte får upp den... alltså, killar har det ju inte så lätt heller, med alla krav och så...' 'Det är vi fullt medvetna om', svarar jag med pedagogisk ton, 'men just den här föreställningen handlar inte om det. Men du kan ju skriva en låt om de frågorna.' 'Nej, alltså, jag menar inte så! Det var verkligen jättebra! Min tjej tyckte att ni var jätteroliga! Du... vad kostar skivan?'

Fria.Nu
Synpunkten
:

Mansförtryck och kvinnovälde?

'Glöm inte bort den tjocke killen i 4B!' Meningen står nedklottrad med min egen handstil i ett av anteckningsblocken från när jag läste genusvetenskap vid Karlstads universitet, som en liten påminnelse till mig själv: män som grupp må vara överordnade kvinnor som grupp, men det gäller inte alla individuella män och kvinnor i alla situationer alltid. Den tjocke killen skulle symbolisera alla de män som inte upplever sig ha någon makt, varken över kvinnor eller andra, och som straffas därför att de avviker från normen för manlighet. Men när jag såg Pär Ström, antifeminist och författare till Mansförtryck och kvinnovälde, debattera jämställdhetspolitik i tv för ett par veckor sedan blev det smärtsamt uppenbart att både jag och den feministiska rörelsen drabbats av oroande kraftig minnesförlust.

Fria.Nu
Synpunkten
:

Support your local artist

Det finns en seglivad myt om att kulturarbete är så kul att man inte behöver någon ersättning för det. Kulturen är fri, menar förespråkarna, och visst är den det. Samtidigt finns i det resonemanget en mörk baksida, som varenda kulturarbetare känner till allt för väl. Om ingen vill betala; vem ska då ha råd att skapa?

Fria.Nu
Synpunkten
:

Könet sitter mellan benen

I omvälvande tider kan det vara bekvämt att förlita sig på naturliga förklaringar på komplicerade sociala förhållanden för att upprätthålla ordning och meningsfullhet i tillvaron. Sådana tillhandahåller Annica Dahlström, professor i histologi och neurobiologi, rikssärartsfeminist och aktuell som författare till boken Könet sitter i hjärnan.

Fria.Nu

© 2024 Stockholms Fria