Talar inte till de redan frälsta | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Talar inte till de redan frälsta

2004 fick Oscar Hedin höra talas om en ung man som lämnat Sverige och sin gravida hustru för att bege sig till Tjetjenien och offra sitt liv. Frågan om vilken drivkraft som låg bakom hans och andra unga muslimska mäns beslut att dö martyrdöden är det centrala i hans dokumentärfilm Det svider i hjärtat som nyligen hade premiär. SFT ville veta om han tyckte sig ha fått svar på sin fråga och stämde träff med honom för ett samtal.

Sin journalistiska bana började dokumentärfilmaren Oscar Hedin på resemagasinet Vagabond. På så sätt fick han möjlighet att se olika platser runtom på jorden, möta människor och situationer på ett sätt som dagens charterjournalister inte får. Det var så han fick smak för det goda reportaget, det som vecklar ut ett ämne och låter de berörda personerna få komma till tals och tala till punkt. Genom åren har han skildrat fotbollsspelare utan landslag, omskurna flickor och illegala vargjägare. Ofta genom journalistiska metoder som wallraffande och infiltrering.
- En röd linje i mitt arbete är att jag har väldigt svårt för det politiskt korrekta, det man bör tycka och tänka. Jag gillar att jobba med projekt som är mer mångbottnade, där man vänder på ett sammanhang för att få ett annat perspektiv eller man vågar ge människor som man i normala fall kanske inte tycker om en röst, säger Oscar Hedin.
Hans nya film Det svider i hjärtat följer några unga muslimska män i förorten Hammarkullen utanför Göteborg. Handlingen kretsar kring frågan: Vad är det som får en ung kille, uppvuxen i ett relativt tryggt samhälle som Sverige, att vilja offra sitt liv? När Oscar Hedin ombeds att själv beskriva vad filmen handlar om säger han så här:
- Den handlar om ett gäng unga svenska killar i en förort som har något som skiljer sig från de flesta andra, nämligen drömmen om att få dö martyrdöden. Det är dem jag försökt förstå och skildra, och även några av fixstjärnorna i deras liv. De svenska killar som har gjort det förut och blivit förebilder inom någon sorts subkultur.

Klockan har passerat ett. Oscar Hedin har beställt in en pastasallad på ett litet lunchsjapp efter att vi tagit en promenad några kvarter från produktionsbolagets Laika Film och Televisions lokaler på Mariaberget i Stockholm. Jag frågar om han nu i efterhand tycker att hans film egentligen handlar så mycket om islam.
- Nej, absolut inte, de här killarna kan lika gärna representera unga muslimer, unga killar i förorten i allmänhet eller andra generationens invandrare. Visst spelar islam en stor roll i deras liv, men filmen handlar inte om det i huvudsak.
Det svider i hjärtat har redan blivit politiskt sprängstoff i medierna och olika debattörer har angripit filmen utifrån sina utgångspunkter. Medan vissa menar att filmen spär på islamofobin i samhället, menar andra att Oscar Hedin inte tillräckligt tydligt tagit avstånd från männens handlingar som de definierar som 'terrorism'. Den borgerliga pressen har i huvudsak varit positiv till filmen medan till exempel Arbetaren talar om att den baseras på orientalistiska fördomar om öst och väst och inte förmedlar vad det är för maktstrukturer som råder i världen. Debatten är långt ifrån ny.

Oscar Hedin menar att den i filmens fall kommit som ett paket på posten men tycker att de olika falangerna kör på i väl inkörda traktorspår. När han fick den unika chansen att följa de unga muslimska männen på nära håll, vilket han påpekar att ingen annan västerländsk filmare tidigare fått, kände han att han var tvungen att vara deras berättelse trogen.
- För mig fanns det ingen annan berättelse att göra. Jag hade ju kunnat göra en berättelse om terrorism, mediekritik eller säkerhetspolisen, men jag kände att det hade varit att skjuta över målet. Jag tror att filmen kan ge båda de här sidorna och alla andra människor som inte är så berörda av den här debatten nya tankar och idéer. Om den kan det är jag glad.

Under premiärvisningens efterföljande debatt kritiserade vänsterpartisten och samhällsdebattören Ali Esbati Hedin för att inte ha lyft in USA:s maktfullkomlighet, ockupation och krigföring när han ställt frågan om vad som får unga svenska män att vilja kämpa för sin övertygelse.
- Den kritiken tycker jag är ett omyndigförklarande av människor. I vårt land är många, kanske majoriteten, emot Irakkriget. Man behöver inte trycka ner i halsen på dem att USA gör fel, det tror jag är kontraproduktivt. Det är en blind och politiserad människosyn som säger mycket om hur man tar in information. Här har vi en film om två unga killar som känner en enorm frustration över Irakkriget, gör en analys och kommer med relevant kritik. Att vissa människor inte hör det tror jag handlar om en klassisk uppfattning om att det är de fina människorna som ger de fina budskapen. När 'fel' människa, som man kanske inte sympatiserar med, kommer med samma budskap så hör man det inte. Där finns en av politikens begränsningar, både från höger och vänster.

Vårt samtal glider in på dokumentärfilmarens roll. Oscar Hedin säger att han såg det som en plikt att göra filmen. Att låta de tolkningar och tankemönster som varit förhärskande sedan 11 september 2001 kompletteras med berättelser från dem som man refererar till men som inte fått komma till tals, ett berättande utan att filmaren dömer eller tillrättalägger.
- Jag tycker ofta att man förväxlar politisk dokumentärfilm med att man ska hålla på med politiska manifest. Jag är mer intresserad av att skildra sociala sammanhang och en av mina absolut viktigaste uppgifter är att nå människor som inte tycker som jag eller inte tycker något givet i frågan sedan tidigare. Men det är klart att jag är politisk i någon bemärkelse och har grundvärderingar som kommer igenom i mina filmer, men jag har aldrig känt mig lockad av att tala till de redan frälsta.
Han tycker sig se ett stort mångfaldsproblem inom journalistiken, ett problem som går mycket djupare än att vissa människor, av annan etnicitet eller sexuell läggning, inte släpps in.
- Inom den grävande journalistiken finns det för många människor med likartade värderingar och för liten vilja att ta ut svängarna. De har en gemensam grund för hur man ska tycka och då blir det väldigt tråkigt. Man har ofta försökt att peka ut att det kan lösas bara vi får in fler invandrare i journalistiken. Men jag tror inte att det är så enkelt, då har man missuppfattat vad mångfald är.

Själv har Oscar Hedin vuxit upp i en övre medelklassmiljö med goda livsförutsättningar, enligt honom själv. För honom är det självklart att beakta psykologiska och sociala förklaringar när man analyserar problem. Det är också där han tycker att de tydligaste svaren på frågan om hur någon kan vilja offra sitt liv, vare sig det sker genom martyrdöden eller på annat sätt, står att finna.
- Jag tror man tjänar på att ha en psykologisk analysapparat när man närmar sig den här problematiken, det har hittills saknats helt. Man har bara haft en politisk och teologisk diskussion kring varför självmordsbombningar förekommer. Att nästan ingen pratat om psykologi och sociala orsaker är för mig barockt.
Trots att han själv aldrig vuxit upp med det klasshat som till exempel en av hans favoritjournalister Janne Josefsson gjort, tycker han att det är oerhört viktigt att skildra klassamhället.
- Klassamhället är en av de saker som begränsar oss människor allra mest, det snärjer både dem där uppe och dem där nere. Därför bör man försöka bekämpa och nedmontera det så mycket det går. Men jag tror inte att svaren kan hittas genom politiska lösningar. Det är uppenbart att trots att vi haft ett styre i vårt land som skapat en välfärdsstat har vi ändå inte fått bort det, vi måste hitta nya vägar, säger han.
- I dag är klassamhället mycket mer heterogent, med nya former av utanförskap. Och eftersom det inte ser ut som det gamla går det kanske inte alltid att använda samma analyser och metoder för att komma åt det.
Men några enkla lösningar kan inte heller Oscar Hedin leverera. Istället hoppas han kunna bidra till en nyansering kring de här frågorna genom att förmedla berättelser till människor som de i sin tur kan ta med sig och jobba vidare med.

Fakta: 

Oscar Hedin

Född: I Stockholm 1972. Familj: Sambo och dotter. Utbildning: Filosofie kandidatexamen i statskunskap, nationalekonomi och sociologi. Samt Eurodoc, en europeisk producentkurs i dokumentärfilm. Filmografi i urval: De glömda flickorna (2001), Terrorkommandot (2002), Vargjägarna (2004), Assyriska - landslag utan land (2005). Aktuell med: Det svider i hjärtat som hade premiär på biografen Zita i Stockholm den 19 oktober.

Oscar Hedins fyra dokumentärfilmtips från fyra decennier: Le Chagrin et la pitié: Chronique d"une ville francaise sous l"occupation (1969) - Marcel Ophüls. Hearts and minds (1974) - Peter Davis. The thin blue line (1988) - Errol Morris.
Paradise lost: The child murders at Robin Hood hills (1996) - Joe Berlinger och Bruce Sinofsky.

Rekommenderade artiklar

”Djur finns inte till för människor”

Intervju

När hon var fyra år gick det upp för henne att det som serverades på middagsbordet var hennes vänner. Det var 1906. Sedan dess har Theresia Ek, som fyller 106 år i december, varit etisk vegetarian.

Folkbildaren Åsa Linderborg

Intervju

April i konungadömet Sverige. Den självbiografiska romanen Mig äger ingen slår ner som en litterär bomb i spillrorna av folkhemmet. Upphovsmakaren Åsa Linderborg, som tidigare förföljts och kränkts offentligt för sina politiska åsikter, blir plötsligt allas älskling. Invektiven förbyts i hyllande superlativ. Men att boken är något av det mest politiska hon skrivit tycker hon själv drunknar i hyllningarna.

Om sådda drakars drömmar

Intervju

Rätt många har gått åt i de aktivistkretsar Salka Sandén rört sig i. För kapitalismen har inte råd med lyckliga slut för alla, som hon skriver i sin debutroman Deltagänget. En skildring av framväxandet av den antifascistiska rörelsen på 90-talet. SFT mötte Salka Sandén på ett regnigt Södermalm för ett samtal om klassamhället, kulturen och kollektivet. Och om övergreppen som radikaliserar.

"Jag blir bara mer triggad ju mer de jävlas med mig"

Intervju

I sju års tid har Angelo Graziano sålt cannabisolja för medicinskt bruk. Han är känd som ”cannabisdoktorn” och har just avtjänat ett tre månader långt fängelse- straff för narkotikabrott. När vi ses i Stockholm har han hunnit med tio dagar i frihet och övertygelsen om oljornas potential tycks vara starkare än någonsin.

Fredsaktivisten som började befria djur

Intervju

Proffsaktivisten Martin Smedjeback har just lämnat fängelset. Nu är han aktuell i filmen Tomma burar. "Djurrätt har framtiden för sig. Det finns en inneboende moralisk kraft i det", säger han.

© 2018 Stockholms Fria