Det skeva perspektivet | Stockholms Fria

Synpunkten


Mattias Alkberg
Fria.Nu

Det skeva perspektivet

Jan Guillou brukar hävda att kulturjournalister har något emot honom eftersom de blev sist valda på gymnastiken av sådana som honom.

Så är det inte, snarare kan man tänka att motståndet beror på detta skeva perspektiv. Att han skriver bok efter bok efter bok men ändå aldrig kan släppa det här komplexet, övermänniskokomplexet. Som han gömmer sig bakom; sitt fördelaktiga utseende, sin förmåga att skriva fort och långt, sina muskler och sin intelligens. Han tror att vi ogillar honom för det. Vi ogillar honom för att han tror det. Hans argument har gått varvet runt nu. Det är dags att släppa det där. Vi har inte gympa med dig längre, Jan. Även du får lov att växa upp.
Jag läste Madame Terror häromdagen. Jag tyckte den var helt ok, som de andra Hamilton-böckerna.
Mina invändningar är egentligen bara två: dels att den är så illa korrekturläst. Invändning nummer två anknyter till första stycket: Varför ska det här bedömas som litteratur överhuvudtaget?
Jag skulle kanske ha skrivit litteraturen med stort l i förra meningen, men se, jag är inte heller ute efter att raljera eller ironisera. Tvärtom, lite självkritik är i antågande.
Jag har en tendens att bunta ihop olika discipliner och kalla dem alla konst eller kultur. Det är naturligtvis för att jag inte vill göra skillnad på högt eller lågt. Men det är fel att göra så av olika anledningar. Dels riskerar allt att förvandlas till en någon slags sossig syn på saker där allt har samma värde, rent objektivt. Och ännu värre: det kan verka som om att jag själv anser det. Att jag tror på objektivitet. Det gör jag inte. Jag tror att alla har rätt till en åsikt, men jag hävdar också att min är den rätta. Och jag har mandat att ändra mig så fort jag hör något som övertygar mig. Detta prerogativ har naturligtvis alla.
Bildkonsten skiljer sig från litteraturen. Litteraturen skiljer sig från popmusiken. Faktum är att popmusiken skiljer sig från popmusiken. Om jag lyssnar på Marquee Moon med Television så hör jag ju att det här är gjort i en tagning, att åtminstone grunderna är inspelade i en enda perfekt tagning. Tio minuter för 25 år sedan, eller vad det nu är, och det är fortfarande perfekt. Eller Decontrol med Discharge: den är helt säkert inspelad i en tagning. Helt perfekt. Så var det ju inte när Peter Bruegel målade Dödens triumf. Inga tio minuter och knappast gjort utan ändringar. Eller när Torgny Lindgren, enligt egen utsago, sitter och skriver en mening för hand om dagen. Ibland kanske bara en halv. Det är ju inte samma sak som när Kerouac laddade skrivmaskinen med rullpapper och skrev sina böcker. Det är en annan metod, förvillande likt det Lindgren gör, om man ser till det fysiska resultatet: pärmar, papper, text. Ändå inte samma sak.
Madame Terror är förvillande lik. Det är ändå inte samma sak. Felet Guillou gör är detsamma som en del av hans kritiker gör: han blandar ihop begreppen. Jag tycker inte Madame Terror är god litteratur (eller för den delen Kerouac, bara tröttsamt pladder). Jag läser den hellre än Torgny Lindgren, men det säger väl mer om mig än om någon av dessa herrar?
Ett annat exempel: Graffiti är inte konst, jag tycker inte det. MEN det behöver inte kallas för konst för att få finnas. Somligt är något helt annat, ett samhälle måste för att kunna kalla sig civiliserat kunna tåla ett visst mått av illegaliteter. Som klotter. Som skateboardåkning på allmän plats. Som På drift.
Jag läser Madame Terror för jag vill ha något att göra en kväll, något annat än att spela gitarr eller kolla på TV Jag vill få tiden att gå, jag vill fylla den med något. Jan Guillous böcker är tidsfördriv, inte litteratur, det är orättvist att ge sig på den med de verktyg man vanligen dissekerar Pölsan med. Men det gör ingen av dessa titlar mindre värd i fråga om existensberättigande.
Jag föredrar Guillou framför en del annat, men det handlar om mig, inte om honom eller hur grunda eller djupa hans personportätt är. Det handlar inte om kritikerna heller, eller om de som hellre läser Lindgren. Men eftersom det påfallande ofta är dessa som vill annektera litteraturbegreppet så kan de väl få det? Du har väl andra och viktigare grejer att bråka om, Jan?

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Framtiden

Jag minns det som igår. När det var fel att män var män och kvinnor körde bättre än höns. Jag var 11, 15 och till och med 20 och det hela framstod som lika obegripligt som nu. Det hela, jag menar livet och omständigheterna. Hur man pratade och betedde sig. Man sa en sak men menade en annan. Precis som nu. Man sa en sak men man gjorde en annan.

Fria.Nu
Synpunkten
:

Vår inre Ulrike

Ulrike Meinhof, lysrören i cellen de första åren, avskild från allt och alla, bara ljuset som aldrig släcktes. Jularna med barnen hon missade, åren som aldrig kom. Dedikationen märkligt obändig trots omständigheterna, trots hur hon behandlades av de andra. Men framförallt ensamheten. Älskad av ingen Känd av alla men älskad av ingen. Holger Meins var arg in i det sista och dessutom man, det spelade helt säkert in, vad än revolutionen hade att säga om det, och de andra hade varandra men Ulrike hade inget och ingen.

Fria.Nu
Synpunkten
:

Internet schminternet

I serien Matti Alkberg Hatar har vi precis avklarat höstkrönikor om varm choklad och hur mysigt det är att krypa upp i soffan med en deckare när vinden river i knutarna. Nu är det dags för Nätgemenskap.

Fria.Nu
Synpunkten
:

Jag versus Er

Det kan ha med ålder att göra, men troligare är att det har att göra med att jag bor i skogen. Man är i Stockholm. Alla bara pratar och skrattar. Snackar skit. Mitt i allt säger någon något allvarligt och så går det mig helt förbi. För jag var inte beredd. Och så framstår jag istället som okänslig.

Fria.Nu

© 2021 Stockholms Fria