Stockholms Fria

Lyckad skåprensning av Wilson

Jag borde komma till sans och inse att Brian Wilson har haft sin plats i solen. Han är tre år från folkpension. Rösten bär inte samma klang tack vare cigarretter och medicin. Jag är en idiot. Vi är idioter som begär för mycket. Snälla, ge oss en ny Pet Sounds, en ny Exile on Main Street... Men den tiden är förbi. Då är då och nu är nu.

Nostalgi är populärkulturens cancersvulst och vi är alla skyldiga. Gammal som ung ser vi till att Brian äntligen får sola sig i den glans som han skapade för länge sedan och som han inte hade tid att njuta av då. Fast gubben har haft mycket att göra nu. Som inbiten sektmedlem ser jag låtlistan på hans nya platta, Gettin´In Over My Head, och förstår att han rotat i gamla kakburkar. Men vilka godsaker han hittade!

Men det finns ett stort problem med skivan. Brians sång känns för det mesta ansträngd och osynkad med musiken. Man vill plocka bort sockerbullen som fastnat i halsen på honom. Det är som han läser texten från en telepromter - vilket han också gör när uppträder - och är en halv sekund efter.

Trots brasklappen är hans tredje soloskiva den bästa sedan Beach Boys Love You från 1977. Ett par spår är mindre engagerande och det är City Blues med hemsk sologitarr från Eric Clapton och en förbannad fiol som sabbar slutet på You´ve touched me. Skivan inleds med How can we still be dancing. Elton John står för sången och melodin är väldigt medryckande.

Höjdpunkterna är många; Soul searchin: skrevs i mitten av 1990-talet tillsammans med Andy Paley. En cool Fats Dominodoftande duett med Brians döde bror Carl Wilson. Omedelbar och rörande. Gettin in over my head: en vacker balladjuvel i samma klass som Please Let Wonder och Back of my mind från Beach Boys lp Today från 1965.

Desert drive: det här är något helt annat. Basgången från Summertime Blues möter Surfin USA. Skivans höjdpunkt. Brian sjunger bra och har bra stöd från Wondermints.

A friend like you: Skrevs för två år sedan när Brian uppträdde med Paul McCartney. Mycket bra melodi och rörande sång av

Wilson/McCartney. Fairy tale och avslutande The Waltz med en nostalgisk text av Van Dyke Parks är två andra. Omslaget är designat Peter Blake och fångar charmigt Brian Wilsons naiva själ. Glädjande får oss Wilsondårar är i alla fall att hans låtskrivartalang är intakt. Att han är 62 och låter som Torsten i Skeppsholmen får leva med.

Även du och jag blir gamla.

Fakta: 

MUSIK: Gettin´over in my head
Artist: Brian Wilson

Skivbolag: Rhino/ Warner Brothers

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Legendariska Smile 37 år senare

Är det här så långt man kan komma? Ett naturligt svar utan eftertanke hade blivit: javisst. Vi hade Good Vibrations-singelns succé i färskt minne när Smile skeppades ut i miljoner exemplar. Tempel restes över Brian Wilson. Men sen då? Hur skulle han toppa Smile?

Myt eller mästerverk

1966 inleddes mytbildningen. Under dessa år förvandlades den då 24-årige Brian Wilsons liv till en skuggvandring i mentalsjukdom, droger och död. I mitten av 1970-talet låste han in sig i sovrummet med hamburgare och porrtidningar som enda sällskap. Hustrun Marylin begärde skilsmässa. För 22 år sedan vägde Brian 150 kg och de illasinnade slog vad om när han skulle dö.

Nick Drake avslöjar dödens mysterium

En kall natt vaknade jag i vargtimmen med River Man dovt malande i huvudet. En lång och elegant gestalt träder in rummet. Han säger tyst att han har något att berätta. Den långe mannen visar sig vara Nick Drake, engelsk singer/songwriter död sedan 1974. Han gjorde under sin korta levnad väldigt lite intryck i levande tillstånd, men desto större som död. Nick Drakes öde och hans musik är omgärdat av en kult av närmast sjukliga mått.

© 2024 Stockholms Fria