• Theresia Ek berättar gärna om sitt långa liv som journalist och etisk vegetarian. Och på en punkt är hon mycket bestämd: ”Levande varelser är inte till för mat. Det är mig alldeles motbjudande att jag skulle tugga på någon annans kroppsdelar.”
Stockholms Fria

”Djur finns inte till för människor”

När hon var fyra år gick det upp för henne att det som serverades på middagsbordet var hennes vänner. Det var 1906. Sedan dess har Theresia Ek, som fyller 106 år i december, varit etisk vegetarian. Som journalist och flitig resenär världen över har hon haft ett rikt liv. ”Man hinner en hel del på 100 år”, uttrycker hon själv saken i ett samtal med SFT.

Theresia Ek läser utan glasögon. Hennes hår är glänsande silvervitt och rösten klar. Den bryts ofta av små klingande skratt mitt i de svindlande berättelserna som sträcker sig över ett helt sekel. Hon väntar mig fem trappor upp i ett gråtrist betonghus i centrala Stockholm där äldreboendet Sankt Petershemmet är inhyst på två våningsplan. Längst in i matsalen har hon slagit sig ner i en fåtölj. Genom fönstret silar eftermiddagsljuset in över hennes leende ansikte.

– Jag känner mig egentligen halvdöd numer men jag lever upp när jag får tillfälle att samtala med människor, säger hon och slår upp sin bok Tankestoff, en samling levnadsbetraktelser som hon gav ut när hon var 90 år, för att läsa ett stycke högt.

Just i dag har hennes hörapparat förargligt nog kommit bort – kanske ligger den och skräpar någonstans på golvet i hennes lilla rum, tror hon – så jag får ställa alla frågor nära hennes öra.

– Glasögon behöver jag inte men hörapparaten kan jag inte klara mig så bra utan, tyvärr.

Den och rollatorn är de enda hjälpmedel Theresia Ek med sina 106 år är beroende av. Hon äter inga mediciner, bara en sömntablett emellanåt, och hon får mindre hjälp i det dagliga av personalen än vad hennes 20–30 år yngre korridorkamrater får. Men äldreboendets mat täcker långt ifrån vitaminbehoven. Sällan serveras färska grönsaker och variationen är inte den bästa. Så Theresia framhärdar i att göra råkost som hon kompletterar halvfabrikaten med.

– Min mat gör jag huvudsakligen inne på rummet. Jag blandar persilja, ingefära, rödlök, vitlök, basilika, groddar, rivna morötter och papaya ibland. Det är mycket nyttigt. Jag äter också blåbär varje morgon för synen.

Dagen för vårt möte har morgonnyheterna kretsat kring att sambandet mellan rött kött och cancer stärkts och att Världscancerfonden avrått helt från konsumtion av processat kött som korv och pastejer. Theresia Ek har inte hunnit läsa dagens tidning men nickar instämmande när jag berättar det.

– Ja, det var inte för tidigt. Det var bra att de talar om det. Men nog visste vi det redan innan, säger hon och skrattar finurligt.

Theresia Ek har varit vegetarian i över 100 år. Men inte främst för hälsans skull utan för djurens. Det var som fyraåring hon tog beslutet att aldrig mer äta sina vänner. När en kyckling som hon skött om plötsligt en dag var borta och det på kvällen serverades kyckling blev hon fundersam.

– Jag förstod då att det var min kyckling de hade dödat. Jag hade också en kalv som jag tyckte mycket om, men vid det laget hade jag redan förstått sambandet, säger hon.

– När de gav mig kött då jag var väldigt liten spottade jag ut det. De försökte igen och igen men jag spottade alltid ut det. Så till slut fick de ge mig bönor och ärter istället.

Respekten för allt levande är central i hennes liv. Allting och alla ingår i ett större sammanhang och att djur därmed ska tillerkännas rättigheter borde vara en självklarhet, anser hon.

– Djur finns inte till för oss människor. Levande varelser är inte till för mat. Det är mig alldeles motbjudande att jag skulle tugga på någon annans kroppsdelar.

När hon tänker på dagens storskaliga djurindustri blir hon nedstämd.

– Det har gått alldeles för långt. Men det kommer att upphöra, det är jag helt säker på. Människor kommer tappa intresset av att plåga djur. Fler och fler kommer att bli vegetarianer. Det är vi ämnade till.

Själv använder hon varken skinn eller päls och hon känner stor sympati med dagens djurrättsaktivister.

– Jag tycker mycket om dem som kämpar för djuren. Det är tidens tecken att djuren befrias.

Att man kan bli arg på dem som utför direktaktioner och släpper ut djur från minkfarmar och andra djurfabriker som föder upp djur som vore de objekt har hon svårt att förstå.

– Folk ska över huvud taget inte tro att de kan använda minkar eller andra djur för att göra pälsar och mat av, säger hon.

– Det finns ett samband mellan hur människor behandlar djur och hur de behandlar andra människor. Jag tror karman är där och spelar in oavsett om man gör illa en människa eller ett djur, det får man igen så småningom.

Theresia Ek har tilldelats utmärkelser både för sitt livslånga engagemang för djuren och för sin vegetariska livsstil. Men egentligen tycker hon att det hon gör är ganska självklart och inte skulle behöva belönas med priser.

– Men det är klart att jag tycker det är roligt. Det är ju inte bara mig personligen det gäller, utan det är själva saken som observeras och värdesätts.

Som pensionerad journalist följer hon med i dagens samhällsutveckling och nyheter så gott hon kan. Klimatförändringarna oroar henne särskilt.

– Jag undrar mycket över alla miljöproblem. Vi påverkar naturen väldigt mycket, vi förstör vatten så att vi snart inget har att dricka, och jorden så vi snart inga grödor har. Vi förstör alla möjligheter att leva helt enkelt. Men vad jag framför allt tänker på mycket är alla dessa stackare på andra sidan jorden som går under i miljökatastrofer.

Världen har förändrats mycket sedan hon på 1910-talet på den gård i Skåne där hon växte upp gick omkring och närde skådespelardrömmar. Drygt 20 år gammal kom hon äntligen till huvudstaden.

– Jag skulle ha blivit skådespelerska. Och jag blev antagen på Gösta Ekmans och Brunius teaterskola här i Stockholm fast jag var skånska. Jag hade ju övat mig lite på att tala uppsvenska.

Men så råkade hon ut för en båtolycka en natt på Väddö kanal och skadades svårt. Olyckan vände upp och ner på hennes liv under flera år och teaterdrömmarna gick i stöpet. Istället blev hon journalist. Det gav henne möjlighet att resa och under åren har hon hunnit besöka alla världsdelar utom Australien.

– Man hinner en hel del på 100 år, konstaterar hon och berättar att hon också mött många intressanta personer, bland dem Astrid Lindgren som nyligen skulle ha fyllt 100 om hon levt.

Men ett möte minns hon särskilt.

– Det var i Hamburg precis efter kriget. Jag steg på ett tåg ner mot Italien. Jag stod vid ett tågfönster och tittade ut över eländet. En herre som stod ett par meter bort började prata med mig. Och vi pratade och pratade. När vi skakade hand och sa adjö hade jag inte ens fått reda på hans namn.

Av en händelse flera år senare fick hon veta att det var FN:s blivande generalsekreterare Dag Hammarskjöld hon samtalat med i kupén under flera timmar. Och kvällen då hans plan störtade många år senare, 1961, hade hon obehagliga känningar av att något hemskt var på väg att hända.

– Jag är lite synsk. Men det har varit mera förr. Nu sinar alla egenskaper, säger Theresia Ek utan spår av bitterhet eller sentimentalitet.

När hon blickar tillbaka på sitt liv är hon på det hela taget ganska nöjd.

– Jag har levt ett rikt liv och jag har försökt att göra det bästa möjliga utav allting, både av mitt arbete och mitt umgänge. Jag har försökt att roa människor och vara till nytta med råd och sådant. Det är klart, man kan väl alltid göra mer, men det som har kommit till mig det har jag försökt att ta hand om.

Hon börjar bli lite rastlös och vill gå in på sitt rum och förbereda sin råkost innan kvällsmaten.

– Kom med in nu så får du se hur jag har det i mitt råttbo, säger hon och skrattar. Så blir det spännande att se om du är clairvoyant och kan hitta min hörapparat.

Fakta: 

Theresia Ek

Född: 8 december 1901 i Lund.

Uppväxt: På en stor gård med många djur i Svalöv där hennes far var förvaltare.

Familj: Tre barnbarn och fem barnbarnsbarn.

Yrke: Pensionerad journalist sedan 40 år tillbaka. Har bland annat arbetat på den nu nedlagda Stockholmstidningen, Svensk Damtidning, Svenska Journalen, Vegetarianen och ett antal andra publikationer.

Utmärkelser: Hälsofrämjandets pris Årets Morot 2006 och Djurens rätts Guldråtta samma år.

Aktuell med: Att fylla 106 år i december.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Fredsaktivisten som började befria djur

Intervju

Proffsaktivisten Martin Smedjeback har just lämnat fängelset. Nu är han aktuell i filmen Tomma burar. "Djurrätt har framtiden för sig. Det finns en inneboende moralisk kraft i det", säger han.

Talar inte till de redan frälsta

Intervju

2004 fick Oscar Hedin höra talas om en ung man som lämnat Sverige och sin gravida hustru för att bege sig till Tjetjenien och offra sitt liv. Frågan om vilken drivkraft som låg bakom hans och andra unga muslimska mäns beslut att dö martyrdöden är det centrala i hans dokumentärfilm Det svider i hjärtat som nyligen hade premiär. SFT ville veta om han tyckte sig ha fått svar på sin fråga och stämde träff med honom för ett samtal.

Folkbildaren Åsa Linderborg

Intervju

April i konungadömet Sverige. Den självbiografiska romanen Mig äger ingen slår ner som en litterär bomb i spillrorna av folkhemmet. Upphovsmakaren Åsa Linderborg, som tidigare förföljts och kränkts offentligt för sina politiska åsikter, blir plötsligt allas älskling. Invektiven förbyts i hyllande superlativ. Men att boken är något av det mest politiska hon skrivit tycker hon själv drunknar i hyllningarna.

Om sådda drakars drömmar

Intervju

Rätt många har gått åt i de aktivistkretsar Salka Sandén rört sig i. För kapitalismen har inte råd med lyckliga slut för alla, som hon skriver i sin debutroman Deltagänget. En skildring av framväxandet av den antifascistiska rörelsen på 90-talet. SFT mötte Salka Sandén på ett regnigt Södermalm för ett samtal om klassamhället, kulturen och kollektivet. Och om övergreppen som radikaliserar.

"Jag blir bara mer triggad ju mer de jävlas med mig"

Intervju

I sju års tid har Angelo Graziano sålt cannabisolja för medicinskt bruk. Han är känd som ”cannabisdoktorn” och har just avtjänat ett tre månader långt fängelse- straff för narkotikabrott. När vi ses i Stockholm har han hunnit med tio dagar i frihet och övertygelsen om oljornas potential tycks vara starkare än någonsin.

© 2024 Stockholms Fria