Privatliv är inte modernt | Stockholms Fria

Fördjupning


Frida Johansson Metso (LUF)
Stockholms Fria

Privatliv är inte modernt

Frida Johansson Metso är sedan ett år tillbaka ordförande för Liberala ungdomsförbundet, LUF. En av hennes prioriterade frågor är hur privatlivet kränks av den ökade övervakningen. Framför allt handlar övervakning om social kontroll - om att avskräcka beteenden innan de inträffat. Vinsten sägs vara ökad trygghet, men vad är det vi förlorar?

Argument | Övervakning

Det svenska kontrollsamhället har gått från tankar om bestraffning till bevakning. Framför allt i de senaste valrörelserna har det blivit tydligt att den som lyckas beskriva den verklighetsbild som bäst överensstämmer med flest svenskars vinner deras röster. Ivern att kartlägga vad svenskar tycker, tänker och har behov av har därför successivt blivit viktigare, men traditionen att uppmuntra denna typ av kartläggning, oavsett om det är för forskning eller politik, har alltid funnits. (Exempelvis kan nämnas massregistreringen av främst kommunister i slutet av fyrtiotalet, Informationsbyrån, SCB:s folk- och bostadsräkningar på sjuttiotalet och dess uppdatering, Fobalt -83, som innebar en samkörning av alla statliga personregister, med mera.)

Man kan tycka att det är oroande att politiken försöker anpassa sig till det människor vill höra (det elaka sättet att tolka partiernas tal om 'lyhördhet'). Än värre är det om man följer flödet i dess motsatta riktning. Med kunskap om människors behov är det betydligt enklare att förändra beteendet genom ekonomiska incitament, lagar och givetvis uppföljande övervakningsmetoder.

Frågan är hur mycket vi vill att våra politiker ska ha som mål att forma, inte bara statliga system, utan vid missbruk av den insamlade informationen, också oss.

Det är en rimlig utgångspunkt att ta reda på hur verkligheten förhåller sig innan man ger sig i kast med att förändra den. Men det är också rimligt att ifrågasätta under vilka förutsättningar information får samlas in och vem som ska ha tillgång till den. 'Informationssamhället' verkar ha haft alltför bråttom för att tillåta sig att stanna och fundera över de etiska frågorna. Därför saknar vi en gemensam referensram av värderingar när vi hamnar i en integritetsdiskussion.

Formandet av samhället hör i hög grad ihop med övervakningen. De som i dag förespråkar ett politiskt utvecklat övervakningssamhälle hävdar att deras utgångspunkt är att skydda oss mot terrorister och andra brottslingar. Retoriken handlar ofta om hur övervakning ska lösa brott. Det finns dåligt belägg för detta. (Speciellt intressant är de granskningar av kameraövervakning som gjorts i Storbritannien, exempelvis förra årets utredning från Home Office, myndigheten som utfärdar övervakningstillstånden. Inte heller denna myndighet kan påvisa att några av de uppsatta målen har nåtts med hjälp av kameraövervakning.)

Så långt har det gått att begreppet 'Storebrorsamhället' välvilligt tolkas som något positivt. 'Storebror - vilket märkligt ordval, särskilt med avsikten att ge oss kvinnor kalla kårar av obehag. Kvinnor och barn vill inget hellre än att Storebror ska se när vi hotas av faror av olika slag./.../. Orwell får vänta!' skriver professor Madeleine Leijonhufvud (SvD 8/12 -04). Detta är verkligen nyspråk i debatten! Leijonhufvud med flera skjuter dessutom bredvid det som borde vara huvudfokus. Det viktigaste i integritetsdebatten är inte om kränkningarna skapar trygghet - det viktigaste är vad de skapar trygghet på bekostnad av.

Först och främst innebär övervakning ett försök att avskräcka beteende innan det har inträffat. Det innebär en klassificering, diagnostisering och kartläggning av en befolkning i en stat som sällan klarar av att hålla sig neutral och vars säkerhetspolis fortfarande anklagas för att felaktigt skaffa sig och hantera överskottsinformation, vilket inte sällan har inneburit direkta brott mot förbudet att registrera människors åsikter. I ett Sverige där människor studeras så noga - både genom statlig övervakning och av privatpersoners granskningar av myndigheters handlingar - börjar snart också normer skapas. När SCB först gick ut med kartläggningar av svenska bostadsområden skapade det stor upprördhet, men uppgifterna är nu tillgängliga på en mängd söksajter.

Mer och mer accepterar vi att bevakas. Jag är oroad över vad det innebär för människor att leva ständigt påpassade. Vi vet vad det får för konsekvenser i diktaturer. Kan vi vara säkra på att det enbart är regimens ideologi som begränsar människor? En värld där vi ständigt kontrolleras måste innebära en värld där inte bara olagligheter fördöms, utan även omoraliska handlingar synas.

I en värld där alla är rädda för att deras beteende dokumenteras, hanteras och kan hamna på villovägar kommer ingen någonsin vara otrogen, plocka upp en hundralapp på gatan utan att se efter vem som tappat den eller ens våga peta sig i näsan.

Det är ett steg mot ett mer moraliskt samhälle med lydigare medborgare - men vi bör inte sträva efter lydnad, utan efter frihet.

Därför är det av största vikt att vi säger nej till många av de integritetskränkande politiska förslag som ligger i pipeline. Hemlig avlyssning i form av buggning, brister i säkerhetspolisens regler kring kartläggning av åsikter, många regler och händelser efter 11/9, lagring av sms, möjliggjord kartläggning av rörelsemönster på grund av biltullar, planer på obemannade övervakningsplan och givetvis förslaget om utökad övervakning av vår kommunikation av Försvarets radioanstalt, det så kallade FRA-förslaget, är några exempel. Här kan ett politiskt ungdomsförbund som mitt tydligt gå till attack mot regeringens bristande handlingskraft och kräva bättring. Här finns en debatt, även om den ibland är bristfällig och utan kontext.

Men det är också viktigt att ställa frågan: Är privatliv viktigt? Det är inte självklart att svara ja på den frågan 2007. Tv skildrar olika branscher och livssituationer genom dokusåpor. Hur man träffar en partner om man är singelmamma eller bor ganska isolerad på en gård belyses med strålkastarljus. Gräl mellan grannar blåses upp och analyseras med hjälp av en medlande Robert Aschberg. Dagligen förs diskussioner kring om Idoljuryn är sanktionerad mobbning. Och tv är givetvis inte det enda mediet. Internet, med Facebook och bloggar, har blivit ett sätt att sprida sina vänskapskontakter, hålla andra uppdaterade på förhållandestatus och publicera korta blänkare om var man befinner sig och vad man känner och tänker. Att föra dagbok, inte för sig själv utan för eftervärlden, har varit många författares startstoff. Nu satsar vi på dagbokslänkar direkt kopplat till dn.se.

Samtidigt som det frivilliga utelämnandet av privatlivet ökar växer också det ofrivilliga informationsinhämtandet om oss. Jag är oroad över att gränsen mellan valet att lämna ut information och tvånget att göra det blir allt svårare att dra. Kanske är det så att i en värld där alla vill synas är det inte möjligt att selektivt bestämma vad som ska ses. Uttrycket 'all media är bra media' gäller inte längre enbart politiker som gör bort sig, utan är mantrat för alla. Privatliv är verkligen inte heligt, absolut inte modernt, år 2007. Den hetaste debatten på temat som vi har haft är frågan om enskildas integritet kan kränkas av yttrandefriheten (Åke Greens predikan, Lars Vilks rondellhund med flera).

Vi som är starka yttrandefrihetsivrare har där ibland en tendens att bli lika rabiata som våra motståndare. Yttrandefriheten är en av våra främsta grunder för demokrati och åsiktsfrihet. Men utrymmet för att yttra åsikter har förändrats. Det som sägs i dag sprids på ett helt annat sätt än det gjorts tidigare, träffar människor på helt andra sätt, skapar andra avstånd och närheter som gynnar eller missgynnar budskapet. Det innebär inte att vi ska begränsa yttrandefriheten - men när diskussioner om integritet ställs mot offentligheten bör vi minnas att offentlighetsprincipen bara är en del av yttrandefriheten. Vilka privata uppgifter som ska registreras kan begränsas, även om vi inte ska begränsa människor från att tala och tycka. Men det är också viktigt att diskussionen om integritet ges ett bredare sammanhang än enskilda sakfrågor.

Internationellt ser vi en betydligt spretigare utveckling. Det förs diskussioner om fullständiga rese- och visumregister och i förslaget till EU:s nya diskrimineringsdirektiv står exempelvis att 'Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna att överväga insamling av statistiska uppgifter om hur olika raser och etniska grupper är företrädda'. Nya rasregistreringar, med andra ord.

I Sverige beslagtas journalisters datorer (Trond Sefastssons) och reglerna om hemlig avlyssning innehåller inget absolut skydd för avlyssning av redaktioner. Källskyddet är hotat, meddelarfriheten sätts på undantag.

Ute i EU slåss Sverige, förmodligen snart i domstol, för vår offentlighetsprincip, men låser sig därmed i en omöjlig debatt både om de begränsningar som bör kritiseras och de förändringar som skulle kunna göras.

I mötet mellan yttrandefriheten och integriteten är det som sagt inte alls givet att integriteten ska gå segrande, men varje gång vi tullar på integriteten bör det finnas ett behov, det bör finnas reglering om vem mottagaren är och vi bör veta att vilket problemet än är så kan det motverkas genom vår integritetskränkande åtgärd.

Offentlighetsprincipen är en nationalskatt, men även skatter ska granskas. Principens syfte är att granska makten, men i allt större utsträckningar har sajter som Ratsit bevisat att det numera inte bara är makthavarna vi granskar utan även våra grannar, affärskontakter och partners. Finns det ett behov av att alla ska veta mina betyg, min lön, mina skulder? Visst är det bekvämt, kanske till och med spännande - men finns det ett legitimt behov?

Det är oroande att den svenska debatten enbart handlar om vad lagen redan i dag reglerar. Det finns ingen diskussion om ett tvärstopp, om en reträtt. Inte heller finns det en ordentlig diskussion om gråzonen, det som i debatten ibland benämns som 'Lillasystersamhället' - när det är det civila samhället, du och jag, som med mobilkameror och söksajter spionerar på varandra. Med ett smalt perspektiv, enbart inställt på vad som politiskt redan finns, är det fullt möjligt att tala om integritet kontra brottsbekämpning och glömma den viktiga frågan om hur viktigt privatlivet är och var vi drar gränsen för invasionen i det.

Det är inte utan att man minns både den gamla dikten av Niemöller ('Först tog de kommunisterna, men jag var tyst, för jag var ju inte kommunist. /.../Sedan kom de för att ta mig, och då fanns det ingen kvar som kunde säga något.') och liknelsen om grodan som beskedligt kokar ihjäl i sin kastrull om vattnet bara värms tillräckligt långsamt.

Integritetsdebatten borde föras med ett helhetsperspektiv, med ett framtidsperspektiv, och likt skållhett vatten väcka oss så dramatiskt att vi hoppar ur kastrullen och klarar oss. Det går inte an att föra en debatt som rör hela samhällets mentalitet enbart utifrån att det bara är människor som begår brott som berörs. Det är helt enkelt inte hederligt.

Var går din gräns?

Integritetskränkningar är ett brett kapitel. Är det en integritetskränkning eller en fiffig hjälp att det går att spåra var du stämplar ditt busskort? Är kartläggning av dina åsikter på Facebook och via olika bonuskort ett bra sätt att få riktade reklamutskick eller är det obehagligt att någon har en lista på vad du handlar? Är kreditupplysningar via nätet nödvändiga för att kunna lita på människor?

Var gränsen går mellan information som måste få samlas in, och information som aldrig borde ha lämnat det privata, är en värderingsfråga där svenskarna kommer att landa olika. Men oavsett bör gränsdragningen vara ett aktivt val och samhällsdebatten får inte glömma den gråzon som vuxit fram i teknikens framsteg. Integriteten är värd att försvara, även om det innebär ett ifrågasättande av gamla teser och principer.

I boken Trygghetsnarkomanernas land resonerar författaren David Eberhard kring den svenska omhändertagarmentaliteten, som jag upplever formats genom år av socialdemokratiskt styre där politiken fått ta allt större ansvar över våra liv. Väl i hand med Eberhards funderingar går min rädsla över att integritetskränkningar just därför accepteras så mycket mer lättvindigt i Sverige än vad som vore rimligt.

Jag skulle vilja argumentera att ett liv i övervakad trygghet, men utan frihet, i väldigt liten utsträckning är värt att leva. Jag tror att det skulle leda till brist på kreativitet och avstannad utveckling. När 'trygghet' blir ledordet har människor gett upp alltför mycket makt till politikerna. Jag är inte orolig för att Sverige inom överskådlig tid kommer förvandlas till en förtryckande diktatur som utnyttjar övervakningsfunktionerna och åsiktsregistreringen.

Min oro ligger i att vi formar ett samhälle där ansvaret för samhället förskjuts till myndigheter och regering och en övervakarmentalitet därför får ökad legitimitet. Statens befogenheter måste begränsas och skyddet för människors fri- och rättigheter respekteras.

Privatliv är inte bara en rättighet, utan också själva grunden för att utvecklas som en oliktänkande, självständig person.

Fakta: 

Denna artikel är en del av argumentserien Övervakning.

Rekommenderade artiklar

Efter Storebror: Demokratiserad övervakning och kontrollsamhälle

Är det verkligen relevant att använda sig av George Orwells storebrorsmetafor när man talar om dagens övervakningssamhälle? Riskerar inte det att göra oss blinda för att det inte bara är statens intrång i den personliga integriteten vi bör oroa oss för? Karl Palmås, som på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet forskar om företagens roll i samhället, pekar på de utökade möjligheter som medborgare har att övervaka varandra. Om vi överger Orwells tankefigur kan det visa sig att vi upptäcker nya möjligheter till motstånd.

Sista chansen att rädda privatlivet

Piratpartiet bildades i januari 2006. För Rickard Falkvinge, initiativtagare och partiledare, är individens integritet en fråga som inget riksdagsparti tagit tillräckligt stark ställning för. Där är de alla lika, och medierna har inte heller tagit sitt ansvar. Om inte något görs snart kommer demokratin kanske inte vara mycket mer än ett vackert ord.

Frihet under övervakning

Johan Söderberg är doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet, aktuell med boken Hacking capitalism: The free and open source software movement (Routledge, 2007). I sin artikel diskuterar han hur argumentationen kring en humanisering av straff, i form av sådant som elektroniska fotbojor, döljer en samhällsutveckling vi bör vara vaksamma på.

Argument - Övervakning

Efter ett par månaders uppehåll är Argument åter tillbaka i Stockholms Fria Tidning. Första ämnet efter uppehållet är övervakning.

För samhällets och alla medborgares bästa?

Kritiker har använt termer som 'Bodströmsamhället' och 'Storebrorsamhället'. Det senare syftar på George Orwells dystopiska roman 1984, där medborgarna ständigt är övervakade av myndigheterna genom videokameror och ljudupptagning. Främst för att eliminera kritik mot den totalitära staten, helst innan kritiken uppkommer. Det förekommer också långtgående försök till åsiktskontroll. Historien skrivs ständigt om i politiska syften och språket urvattnas för att begränsa medborgarnas förmåga till kritiskt tänkande. Parollen är 'Storebror ser dig' och motivet: samhällets och alla medborgares bästa.

© 2020 Stockholms Fria