Fördjupning


Johan Söderberg
Stockholms Fria

Frihet under övervakning

Johan Söderberg är doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet, aktuell med boken Hacking capitalism: The free and open source software movement (Routledge, 2007). I sin artikel diskuterar han hur argumentationen kring en humanisering av straff, i form av sådant som elektroniska fotbojor, döljer en samhällsutveckling vi bör vara vaksamma på.

Argument | Övervakning

Släpp fångarna loss - det är vår. På sätt och vis börjar refrängen från Tage Danielssons film från sjuttiotalet så sakteliga att besannas. Sedan 1994 kan skötsamma fångar ansöka om att få avtjäna en del av sina straff i hemmen. Istället för att spärras in i en cell förses fången med en så kallad 'elektronisk fotboja'. Tekniken anger var individen befinner sig någonstans och varnar myndigheterna om fången skulle avvika från det överenskomna schemat.

Brottsförebyggande rådet, BRÅ, uppger på sin hemsida att försöken med elektroniska fotbojor har slagit väl ut. Återanpassningen till samhället har underlättats, besparingar görs inom fångvården, och fångarna själva står i kö för att få delta i programmet. För alla inblandade parter framstår möjligheten att frångå fängelsevistelsen som ett steg mot en humanare kriminalvård.

Det anspråket ger anledning till en kort, historisk tillbakablick. När fängelsestraffet infördes på artonhundratalet sågs det som en humanisering jämfört med steglingen, piskningen och skampålen. Den franske filosofen Michel Foucault motsatte sig en sådan historieskrivning. Han argumenterade för att reformationen av straffväsendet borde förstås som ett led i en större samhällsförändring. Fängelset hade en framskjuten plats i framväxten av ett nytt, disciplinärt samhälle. Motsvarande modell för inspärrning och kontroll återfanns i en rad andra institutioner, sjukhuset, armén, skolan och fabriken.

Mot bakgrund av Foucaults tänkande kan vi inte nöja oss med att se på den elektroniska fotbojan som ett progressivt pilotprojekt inom fångvården. Vi måste fråga oss om fångarna också är piloter för ett samhälle där alla medborgare, fria som dömda, är försedda med elektroniska fotbojor.

Påståendet är inte så långsökt som det först kan tyckas. Exempelvis förekommer det att arbetsgivare i England och USA syr in elektroniska sändare i sina anställdas uniformer. I det fallet går tekniken under namnet radio frequency identifiers (RFID). Med hjälp av sändarna kan företagsledningen hålla ett öga på verksamheten även när arbetsplatsen inte är samlad i en byggnad och inte står under förmännens direkta uppsyn.

Men det är framför allt genom konsumtionsartiklar som den här tekniken sprids i allt vidare cirklar. Faktum är att möjligheten att positionsbestämma mobiltelefoner gör att nästan alla medborgare går att spåra precis som om de hade burit på en elektronisk fotboja.

Det juridiska utrymmet för att utnyttja denna överskottsinformation slogs fast i ett EU-direktiv om datalagring som drevs igenom av förre justitieministern Thomas Bodström. Förut var kartläggningen av en individs rörelser i det geografiska rummet en tvångsåtgärd. Metoden kunde endast utövas mot personer som redan var frihetsberövade. Nu sker kartläggningen per automatik och omfattar alla. Tecken finns på att den självklarhet med vilken samhället anser sig ha rätt till informationen håller på att övergå till en skyldighet för individen att hålla myndigheterna informerade.

Exempel på det ges av ett nytt rättsfall i Tyskland. En sociolog greps i september 2007 på grund av sitt samröre med en vänsterradikal gruppering.

Mycket kan sägas om den luddiga åtalspunkten men av särskilt intresse i detta sammanhang är ett av motiven till polisens tillslag. Polisen uppgav att det faktum att forskaren hade lämnat sin mobiltelefon hemma när han uppsökte gruppen var en omständighet som misstänkliggjorde hans avsikter.

Det finns anledning att bekymra sig över den förskjutning som har skett i acceptansen för inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna. Dock är det inte min poäng att varna för ett annalkande storebrorssamhälle. Referenser av det slaget leder tankarna till en föråldrad och i det närmaste romantisk förtrycksapparat. Bilden av vajande fanor, stöveltramp och tydliga fronter mellan gott och ont stämmer dåligt med utmaningarna som vi står inför.

Foucault betonade att disciplineringen på 1700- och 1800-talen gick hand i hand med framväxten av liberalism och individuella friheter i det moderna samhället. På motsvarande sätt ökar frihetskänslan för fången om han utrustas med en elektronisk fotboja och släpps ut ur sin cell.

Tankeväckande är att de första individerna som fick RFID-chips inopererade i sina kroppar inte var interner i ett fängelse eller anställda på en arbetsplats. De var vip-kunder på en trendig nattklubb i Barcelona. Med chippet kunde de betala sina drinkar i baren och gå före i kön. Samhället är riggat så att individens upplevda frihet ökar ju mer hon låter sig övervakas. Därför kan inte utbyggnaden av övervakningssystemen förstås som ett dekret uppifrån som påtvingas en motspänstig folkmassa. Övervakningssamhället griper in i ett mycket tidigare skede, det finns med och formar folks vilja till att bli övervakade. Påståendet illustreras av de många dagböcker som läggs ut på internet, av alla som anmäler sig till att delta i realitysåpor, eller av mobiltelefonerna som vi till synes av fri vilja bär med oss överallt. Det är genom bekvämlighet och 'sex appeal', snarare än med tvång, som den potentiellt sett auktoritära tekniken får fotfäste i konsumtionssamhället.

Kännetecknande för marknadsekonomin är att allting sipprar ner och sprids ut som konsumtionsvaror. Övervakning är inget undantag. Exempelvis säljer företaget World Tracker en tjänst som gör det möjligt för privatpersoner att spåra andra människors mobiltelefoner. Kunden anger bara mobiltelefonnumret till personen som hon vill spåra. Telefonens position kan anges med 50 till 500 meters träffsäkerhet.

En målgrupp som lyfts fram i marknadsföringen är föräldrar som önskar hålla bättre uppsikt över sina barn. Att föräldrar vill utsträcka den faderliga och moderliga tillsynen med teknikens hjälp är lätt att förstå. Men vad skulle vi tycka om 'omtanken' sammanfaller med hedersrelaterad problematik?

En angränsande marknad som företagen i branschen hoppas mycket på är äkta par. Övervakningstjänsterna säljs ofta med anspelningar på misstankar om otrohet. Det är när tekniken finner användningsområden i människors intima sfär som vi kan se problematiken i vitögat: nämligen att relationer av förtroende ersätts med kontroll. Motsvarande gäller för samhället i stort.

Utvecklingen är bekymmersam även om intentionerna med övervakningen är de bästa tänkbara (bekämpa organiserad brottslighet, förhindra olyckor et cetera) och kontrollinstanser uppförs för att begränsa maktmissbruk. Vår demokrati består inte så mycket av en stor konsensus som av tusen och åter tusen lokala och ständigt pågående maktkamper: mellan hyresvärd och hyresgäst, arbetsgivare och arbetstagare, lärare och elev, förälder och barn, majoritetssamhälle och minoritet och så vidare.

Endast en liten del av dessa maktkamper är formaliserade i den parlamentariska beslutsprocessen. De allra flesta motsättningar utkämpar människor i sin vardag. Övervakningstekniken ingriper i dessa mikropolitiska intressekonflikter och tenderar att ge tyngd åt den starkare parten. Orsaken är att svagare parter ofta måste verka i det fördolda för att spjärna emot den starkare partens maktutövning.

Historien och kulturarvet är fullt med exempel på detta. Ta schablonbilden av folkmobben, med eller utan högafflar, som konfronterar sin länsherre angående en oförrätt. Genom att agera i grupp erhöll individerna ett visst mått av anonymitet och de var skyddade från repressalier. Denna aspekt av anonymitet kontra identifiering har inte förlorat något av sin relevans i dagens moderna, demokratiska samhälle. Samma mekanismer kan iakttas på en arbetsplats när de anställda opponerar sig mot sin chef.

Fackets utgångspunkt i intressekonflikten mellan arbetsgivare och arbetstagare ger en mer verklighetsnära förankring åt debatten om övervakningssamhället. Problemet med de ständiga referenserna till 1984 är att ett sådant argument förlägger riskerna med utvecklingen till ett hypotetiskt framtidsscenario. Det är missvisande inte minst eftersom riskerna med övervakningen hör hemma i dagens demokratiska och marknadsliberala samhälle.

Det mest förödande som kan drabba samhällsutvecklingen i händelse av ett fullskaligt övervakningssystem är inte att demokratin slår över till en polisstat. Den mest tragiska utgången är en fortsatt demokrati i sitt nuvarande skick där de rådande maktförhållandena på alla nivåer i samhället cementeras.

Svaret på hur vi kan motverka ett sådant framtidsscenario låter märkligt gammaldags: organisering. Det måste bli slutsatsen efter att vi har spunnit vidare på idén om panoptikon, en term som Michel Foucault lånade från 1700-talsfilosofen Jeremy Bentham.
Panoptikon var Benthams skiss på en arkitektur som han hoppades kunde understödja den sociala kontrollen i ett fängelse. I den tilltänkta byggnaden är cellerna uppradade runt ett centralt beläget fångvaktartorn. Det geniala med Benthams konstruktion är att fångvaktaren från sitt torn har fri sikt in i alla celler medan fångarna inte kan se väktaren. Internerna vet aldrig när fångvaktaren spanar mot just deras cell och de måste agera som om de vore övervakade hela tiden.

Det avgörande här är asymmetrin i information mellan fångarna och fångvaktaren. Asymmetrin löser problemet med att de som ska övervakas är långt fler till antalet än övervakarna. Om fångarna hade haft lika goda förutsättningar som fångvaktaren att informera sig om motparten skulle situationen vändas upp och ner. Fångarna hade vetat när deras väktare tittade bort samtidigt som fångvaktaren alltid haft minst ett par ögon på sig.

Av detta kan vi dra slutsatsen att information blir till övervakning när informationen är hierarkiskt fördelad i samhället. Iakttagelsen ger ny klangbotten åt kravet som hackers ställer på att 'information vill vara fri'. Om information är fritt tillgänglig försvinner ett av övertagen som organisationer har över individer.

Tanken på att vända övervakningsapparaten mot övervakarna ligger i hjärtat av den motståndsstrategi som går under benämningen sousveillance. Ordet ersätter franskans 'sur' som betyder över med 'sous' som är franska för under. Sousveillance kan närmast översättas till svenska som undervakning. Möjligheten har infunnit sig tack vare att kameramobiler och mediespelare marknadsförs i allt vidare cirklar. Det som allmänheten saknar i avseende på kapital, högteknologi och hierarkisk organisering kan de kompensera för med sitt stora antal.

Med denna föresats startade jag och Jon Kristensen en webbsida inför valet 2006 för att 'undervaka' Thomas Bodström. Förbipasserande tog foton på den dåvarande justitieministern och lade upp bilderna på webbsidan. På så vis hoppades vi kunna hålla honom under kontinuerlig uppsikt. Syftet var dels att väcka debatt i frågan och dels att utforska möjligheterna till liknande former av motståndshandlingar. Resultatet av experimentet var blandat.

Efter det att webbsidan uppmärksammats i medierna anslöt sig en kritisk massa av användare och foton strömmade in på justitieministern. Men i och med att socialdemokraterna förlorade valet två veckor senare berövades vi vår främsta resurs, symbolen Bodström. Alliansen har sedan fortsatt på den inslagna vägen, till och med Bodström protesterar nu över att deras politik äventyrar rättssäkerheten, men borgarna gör det med en lägre medieprofil.

Svagheten med sousveillance är att strategin i hög grad är beroende av medieexponering och på förhand satta agendor. Likafullt är det angeläget att koordinera de spridda informationsresurserna hos allmänheten och vända kameraobjektivet 'uppåt'. Det är viktigt inte minst för att förekomma den motsatta utvecklingen där myndigheterna börjar enrollera de decentraliserade resurserna i brotts- och terrorismbekämpningens namn. Avgörandet ligger inte i teknologiutvecklingen utan i vem som besitter problemformuleringsprivilegiet.

Det är här som sousveillance har en roll att spela. Genom att undervakningen organiseras och riktas mot makthavare fylls tekniken med ett demokratiskt innehåll. På frågan 'vem vaktar väktarna?' måste vi svara: 'det gör vi, allesammans, tillsammans!'.

Fakta: 

Denna artikel är en del av argumentserien Övervakning.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Efter Storebror: Demokratiserad övervakning och kontrollsamhälle

Är det verkligen relevant att använda sig av George Orwells storebrorsmetafor när man talar om dagens övervakningssamhälle? Riskerar inte det att göra oss blinda för att det inte bara är statens intrång i den personliga integriteten vi bör oroa oss för? Karl Palmås, som på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet forskar om företagens roll i samhället, pekar på de utökade möjligheter som medborgare har att övervaka varandra. Om vi överger Orwells tankefigur kan det visa sig att vi upptäcker nya möjligheter till motstånd.

Sista chansen att rädda privatlivet

Piratpartiet bildades i januari 2006. För Rickard Falkvinge, initiativtagare och partiledare, är individens integritet en fråga som inget riksdagsparti tagit tillräckligt stark ställning för. Där är de alla lika, och medierna har inte heller tagit sitt ansvar. Om inte något görs snart kommer demokratin kanske inte vara mycket mer än ett vackert ord.

Privatliv är inte modernt

Frida Johansson Metso är sedan ett år tillbaka ordförande för Liberala ungdomsförbundet, LUF. En av hennes prioriterade frågor är hur privatlivet kränks av den ökade övervakningen. Framför allt handlar övervakning om social kontroll - om att avskräcka beteenden innan de inträffat. Vinsten sägs vara ökad trygghet, men vad är det vi förlorar?

Argument - Övervakning

Efter ett par månaders uppehåll är Argument åter tillbaka i Stockholms Fria Tidning. Första ämnet efter uppehållet är övervakning.

För samhällets och alla medborgares bästa?

Kritiker har använt termer som 'Bodströmsamhället' och 'Storebrorsamhället'. Det senare syftar på George Orwells dystopiska roman 1984, där medborgarna ständigt är övervakade av myndigheterna genom videokameror och ljudupptagning. Främst för att eliminera kritik mot den totalitära staten, helst innan kritiken uppkommer. Det förekommer också långtgående försök till åsiktskontroll. Historien skrivs ständigt om i politiska syften och språket urvattnas för att begränsa medborgarnas förmåga till kritiskt tänkande. Parollen är 'Storebror ser dig' och motivet: samhällets och alla medborgares bästa.

© 2024 Stockholms Fria