Skräckkonstens okrönta drottning | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Skräckkonstens okrönta drottning

Är Stockholm redo för helvetesskildringar och viktorianska damer som grinar illa? Det får vi snart se. Nästa vecka öppnar Norrköpingsbon Mia Mäkiläs soloutställning på Galleri Hera. Hon skapar konst för att bli av med sina inre demoner.

Tänk viktoriansk rigiditet, Terry Gilliams filmer, helvetesskildringar och renässansmåleri. Tänk livet. En blandning av skönhet, lust, smärta, rädsla och sorg. Och du har någorlunda väl ringat in Mia Mäkiläs intressen och inspirationskällor.
28-åriga Mia Mäkila kallar sig lowbrow- och skräckkonstnär och hennes motiv är allt annat än behagliga. De stör, oroar och berör. Är på många sätt personliga helvetesskildringar.
- Jag har ganska många inre demoner att välja på, de är min inspirationskälla nummer ett, säger hon. Min konst avspeglar mitt inre, det är totalt upp och ner. Jag är en ganska stökig person.

Samtidigt är humor en central beståndsdel i Mia Mäkiläs konst. Den är både eggande och roande. Hon har tänkt mycket kring hur och varför vi skrattar och har till och med skrivit en idéhistorisk uppsats om humor.
- Skrattet kan vara en mask, ett sätt att hålla distans, men kan också representera en seger, att man vågar skratta åt sina misstag. Men det kan också vara hysteriskt och galet. Det finns många dimensioner i skratt, det är intressant och outforskat.
2007 definierar hon som sitt genombrottsår. Hennes första stora utställning med skräckkonst var på Grammofon i Norrköping, 'det var då det smällde till', säger hon. Mia Mäkilä var förberedd på att skrämma bort publiken med sina mörka tavlor. Istället: succé.
- Folk gick där och skrattade och pekade. Då förstod jag att jag har humor i det hela också, något som gör att man kan deala med de här demonerna på ett lättsamt sätt.
Efter Grammofonutställningen har det bara rullat på. När Europas största lowbrowutställning någonsin, Don"t Wake Daddy II, hölls på Feinkunst Krüger och Raum 21 i Hamburg i december, var hon enda nordiska konstnär av 60 inbjudna.

Lowbrow art movement är en konströrelse med ursprung i Kalifornien och kallas även popsurrealism. En stil som hämtar inspiration från undergroundserier och gatukulturer och som leker med vår uppfattning om fin respektive ful konst. Upphovsman till begreppet är enligt egen utsago amerikanen Robert Williams, vars magasin Juxtapoz kan sägas vara en knytpunkt för lowbrowrörelsen. I Sverige är det en än så länge relativt liten rörelse.

Hur definierar du lowbrow?
- Det är den här nonchalansen, säger Mia Mäkilä. Det spelar ingen roll om man säljer eller om man ställer ut på de fina salongerna, bara man gör det man älskar, på ett ibland brutalt sätt. Estetiskt är det ett vitt spektrum, allt från stilrena illustrationer till helvetesmiljöer. Det är mycket pastell och lite gulligt men så är det något som stör. Som hos Mark Ryden, han har gjort en pojke som cyklar, allting är idylliskt, men så ser man att pojken har ett hakkors på jackan.

Det är första gången jag talar med Mia Mäkilä men det märks genast att hon bär på en stark självsäkerhet, hon skrattar mycket och är kvicktänkt. Men det finns ångest under den glada ytan, berättar hon. Som liten var hon mobbad och kände sig annorlunda, och för ett drygt år sedan upplevde hon en svår sorg som kom att förändra hennes liv och konst för alltid.
- Jag vill inte gå närmare in på det, men jag förlorade någon som betydde väldigt mycket för mig. Jag testade då att skapa utifrån sorgen och de destruktiva tankarna, och det var väldigt förlösande. Plötsligt hoppade allt mörker och all skit ut. Jag kände att det där var min grej.
Från att ha nischat in sig på att avbilda änglar och blommor under nära tio år började hon nu måla andra, dystrare motiv, bara i svart och vitt. Med tiden smög sig fler färger in, men skräckmotiven var där för att stanna. De har kommit att bli hennes signum.
Just nu har hon en rosa, 'köttig' period. I akrylmålningen Death of the american dream avbildas en otäck variant av pinupmodellen Bettie Page som kissar på texten 'American Dream'.
- Jag är kritisk mot idealen som skapades ur den amerikanska drömmen, den som hade sin gyllene tid på 1940-talet. Det har blivit så fruktansvärt dekadent. De här tjejerna som måste se ut på ett visst sätt, det har bara blivit porr av allt, det som en gång var sensuellt har blivit smutsigt och groteskt, Det försöker jag utforska, på ett lite övertydligt sätt.

Mia Mäkilä växlar gärna uttrycksform, som ett led i att jobba med ständig personlig utveckling. I dag arbetar hon i en mångfald tekniker, mixed media, där både collage, måleri och andra tekniker som kol ingår. I hennes senare produktion sticker de modifierade antika fotografierna ut. Viktorianska kvinnor och män som försetts med grinande smil.
- Den tiden var så motsägelsefull, det var mycket porr, det var ju det första man tog kort på när kameran kom! Och samtidigt var det de här damerna med knäppta blusar. Det är kul, det blir så falskt.
Mia Mäkilä är mycket ambitiös, sedan barnsben har hon haft målet klart för sig: att bli en av de största konstnärerna inom sin nisch.
- Jag kommer att få jobba hårt för det. Men jag tänker inte gå sängvägen, säger hon och skrattar hjärtligt.
Syftet är inte att tjäna pengar, understryker hon, utan att måla av sig demonerna och samtidigt kommentera brännande samhällsfenomen. Hon är galet produktiv, och högst medveten om det:
- Min pappa sa: 'Jag har varit i Italien i några dar, och du har hunnit producera tio grejer. Vad håller du på med?' Därför ligger jag också däckad i sängen ett par dagar ibland.

Är det något verk som betyder särskilt mycket för dig?
- När jag har gjort en målning känner jag mig färdig med den, jag vill gå vidare. Efter varje målning ska jag bli bättre. Men jo, My hell har en speciell plats i hjärtat, det var den första stora collagemålningen jag gjorde. Jag är mest nöjd med den, vilket är lite irriterande eftersom det var ett tag sen jag gjorde den.
'Skräck-Mia', som vissa kallar henne, är redo för Stockholm. På vernissagen ska hon kanske bära en viktoriansk klänning. Ett statement som både kan förvirra, skrämma och roa. På samma sätt som hennes konst.
- Det har blivit min grej att blanda humor med skräck. Det blir aldrig mer änglar och blommor!

Fakta: 

Mia Mäkilä
Ålder: 28 år.
Bor: I Norrköping.
Gör: Målar skräckkonst och arbetar som bildpedagog.
Utbildning: självlärd konstnär, studier i konsthistoria och idéhistoria.
Inspireras av: Hieronymus Bosch, Terry Gilliam, Ingmar Bergman, Roy Andersson med flera.
Aktuell: Med soloutställning på Galleri Hera, Hornsgatan 36, vernissage den 12 januari. Samt i ett samarbete med amerikanske konstnären Gus Fink, http://www.creeplings.com.
Webb: Se fler bilder på Mia Mäkiläs hemsida, www.mia-makila.com.

Rekommenderade artiklar

Proggen befriade teatern

Fria Proteatern demokratiserade teatern, fick arbetarna till de fina salongerna och åskådliggjorde konflikten mellan arbete och kapital, skriver Kristian Borg.

Podden som skapar ett vi

Från en källare på krogen Paradiso vid Mariatorget gör Mahan Mova, Arjan Shoeybi och Victor De Almeida podden Ni e med oss, om urban kultur och framgång.

© 2018 Stockholms Fria