Koloniala synsätt spökar | Stockholms Fria

Debatt


Danjel Ji-Soo Nam Lindberg
  • Först efter fem dagar började media intressera sig för de bofasta i de katastrofdrabbade områdena, skriver Danjel Ji-Soo Nam Lindberg. På bilden: en a
Fria.Nu

Koloniala synsätt spökar

Barn är de stora förlorarna i alla katastrofer. I Sverige vill man adoptera barn från Sydost-asien. Ingen förstår att de vill veta var föräldrarna är, skriver Danjel Ji-Soo Nam Lindberg.

En svensk man börjar gråta i tv-soffan när han tänker på den thailändske man som efter att ha förlorat allt han ägt, sin restaurang, sitt levebröd och alla sina anhöriga, osjälviskt kämpar med att undsätta svenska turister och förse de chockade och skadade med mat, vatten och plåster. I samma inslag säger en läkare från den svenska läkarstaben som varit i landet, att han kan försäkra att de thailändska sjukhusen håller internationell klass och att det inte finns någon anledning till oro. Den thailändska vården satsar allt på de skadade svenskarna.

För första gången har vi kunnat identifiera oss med tv-bilderna från naturkatastrofer och översvämningar i Asien. De som alltid handlat om folk som varit hårt drabbade av fattigdom och mindre utvecklade samhällen med begränsade kunskaper om säkerhet. Ja, helt enkelt primitivare folk - åtminstone enligt våra föreställningar. Nu delar vi samma katastrof. Det går inte längre att slå det ifrån sig. För visst blir det ofattbart verkligt när vi ser de återkommande amatörsemesterfilmerna med svenska turisters röster på ljudbandet.

I berättelserna från många av de svenskar som överlevt katastrofer går det att spåra en fascination över den thailändska gästvänligheten. Men varför gör dom på detta viset? En anledning torde vara den massiva västerländska turismen i länder som Thailand, som i sin tur lett fram till en sedan länge självlärd underdånighet gentemot den västerländska delen av världen, det vill säga de vita besökarna.

Men det blir otäckt när grövre skadade människor tvingas vänta i korridoren på sjukhusen av den enda anledningen att de tillhör den inhemska befolkningen, medan lindrigare skadade tas om hand i första hand på grund av att de är västerlänningar. Det blir än värre när svenska reportrar på plats kommenterar just detta beteende som något 'storartat', när det egentligen borde betraktas som inhumant. Mig påminner det om ett mycket konkret postkolonialt förtryck, där de som är i turismens tjänst är så beroende av pengar från rika västerlänningar att de är beredda att gå i döden för dessa. I kölvattnet efter dödsvågen i Thailand är nu även debatten om och erfarenheterna av den omfattande västerländska sexturismen som bortspolad. Thailand, det billiga landet, den billiga semestern, den billiga prostitutionen, allt är nu historia. Ingen vill väl återvända dit igen. Vi glömmer så lätt.

Först på den femte dagen efter katastrofen och det massiva medieuppbåd som följde höjdes blicken mot de drabbade människorna i regionen - den inhemska befolkningen, de som fått allt förstört. Förutom en traumatisk upplevelse och bortspolade anhöriga, kvarstår även bostadslöshet, ovisshet, sjukdom, ekonomisk otrygghet och samhällen, hus och infrastruktur som inte längre finns. Överallt, bara död och sorg - vad finns kvar att leva för?

Redan när de tidigaste rapporterna kom stod det klart att många barn saknade sina föräldrar och erbjudanden om internationella adoptioner började strömma in från väst. 

Liksom alltid efter alla katastrofer i Asien sker detta utan en tanke på att dessa barn också behöver få veta vart deras föräldrar tagit vägen. Att dessa barn också har en historia, egna känslor, egna erfarenheter och drömmar. Vi ser bara ett övergivet barn i ett trasigt land. På svenska Adoptionscentrums sajt kunde man nyligen läsa frågor som dessa: 'Jag undrar om man kan hjälpa ett barn från något av de drabbade områdena, tror ni att det kan bli aktuellt att barn behöver familjer i större utsträckning? Hur går man tillväga?'

Välvilligheten övergår i idioti och i kolonialt begär. Lyckligtvis valde både Sri Lanka och Indonesien att instifta ett bestämt förbud mot utlandsadoptioner innan arbetet att försöka hitta föräldrar och släktingar till barnen är över. Trots det svävar många i fara då ligor som kidnappar föräldralösa barn härjar i området.

De riskerar nu att bli offer för människohandel, prostitution, arbete och krig. Barn är de stora förlorarna i alla katastrofer. Ändå härskar det koloniala synsättet även i dessa sammanhang.

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2019 Stockholms Fria