'Jag gråter för Zimbabwe' | Stockholms Fria

Fördjupning


Helene Bergman
Fria.Nu

'Jag gråter för Zimbabwe'

Wellington, 27, sover i en Coca-Cola-kiosk i Harare Gardens.

Den stora, vackra parken mitt i city är en grön lunga i den tätt trafikerade huvudstaden Harare i Zimbabwe. Parken anlades av de vita när landet hette Rhodesia. Alltsedan befrielsen 1980 har president Robert Mugabe och hans ZANU-PF haft makten.

Wellington är nästan årsbarn med Mugabes regim.

Han har upplevt inpå sin bara hud hur livet blivit allt svårare, men också lärt sig att överleva. Han bär på en livsvisdom och klokhet som gör mig ödmjuk.

- Det finns ingenting som är bra med gatulivet. Men det är det liv jag lever. Livet är menat att bli vad som helst.

Welli försörjer sig genom att sälja vykort som han gjort själv och att parkera bilar på parkeringsplatsen utanför Harare Gardens. Det är många av Wellis sort i Harare och

streetkidsen blir allt fler. Welli var 16 år när han lämnade sitt hem i Masvingo i södra Zimbabwe. En tunn, liten pojke iklädd en brun tröja, svarta shorts och vita tennisskor. Han lämnade sitt hem eftersom hans pappas nya fru inte ville ha honom och inte heller hans mammas nya man. En vanlig situation för barn till skilda föräldrar i Zimbabwe.

Han liftade de dryga 50 milen till Harare och hamnade på busstationen i Mbare, de svartas fattiga stadsdel i utkanten av Harare. I Mbare bodde de svarta arbetarna som byggde upp de vitas Salisbury, numera Harare. Allt fler människor flyttar in till Mbare som förslummas mer och mer.

- Det var kväll och juli, den kallaste månaden i Zimbabwe. Jag hade en vän, Lovemore och han hade lovat att ta mig till sin mormor. Men när jag kom dit ville hon inte veta av mig.

Welli återvände till busstationen och lade sig att sova i väntsalen.

- När jag vaknade var mina tennisskor borta och min väska där jag hade det jag ägde.

Tillsammans med Lovemore försökte han försörja sig genom att sälja sadza, den traditionella majsrätten. Det speciella majsmjölet blandas med kokande vatten i stora svarta emaljgrytor. Sedan rörs blandning tills den är lagom tjock. Med en stor träsked slevas portionerna upp och läggs på tallriken. Man äter sadzan med fingrarna i lagoma portionsbitar. Alla äter sadza i Zimbabwe. För många är den det enda som gör att människor överlever.

Welli tröttnade på Mbare och sadzan och begav sig barfota till Harare Gardens. Här har han levt sitt liv de senaste tio åren.

Innan han fick ett krypin i Coca-Cola-kiosken sov han tillsammans med sina kamrater i en öppen utställningshall.

- För att inte frysa på vintern smörjer vi in oss med vaselin. På somrarna kommer myrorna och stör.

Varje helg tvättar Welli sina kläder och sig själv. Han är mycket mån om sitt yttre och att inte lukta. Han menar att även om han bor på gatan är det viktigt att behålla sin värdighet som människa.

- Jag är mycket stolt över mitt uppförande och att jag är intelligent. Min mamma lärde mig att inte stjäla och att inte vara otrevlig.

Welli och jag träffas nästan dagligen andra halvåret 2004. En dag kommer han och säger att han vill prata allvarligt med mig. Han vill inte göra det i Harare Gardens, kan vi åka till Botanical Garden i stället?

I den vidsträckta botaniska trädgården kan vi gå undan från alla ögon och öron. Welli hoppar in i min Toyota Hallux, som han gjort så många gånger förr. Från Harare Gardens kör jag förbi det nationella konstgalleriet upp på Second Street, tar till höger på Tongogara Avenue och sedan till vänster på Fifth Street som går förbi presidentpalatset Zimbabwe.

Då ser vi presidentens vaktsoldater i full stridsutrusning och med skarpladdade AK47:or med bajonetter. Jag ryser till och undrar varför en 'folkvald' president måste skyddas med hjälp av soldater. Welli himlar lite med ögonen.

Vi drar en liten suck av lättnad när vi kör in till den botaniska trädgården. Jag betalar

30 000 Zimdollar i inträde.

När vi hittat en bänk långt borta, undanskymd under ett jakarandträd och slagit oss ner lämnar Welli över en skrivbok. Han hade den när han gick i Hellen Meggie School i Masvingo och läste engelska för Mr Life.

Jag börjar läsa den vackra lättlästa handstilen:

'Mitt i natten ligger jag och vrider mitt huvud om igen, om igen. Åh Gud, jag önskar att jag inte var så stressad. Men jag anklagar dig inte herr stress, jag anklagar våra ledare. Har ni ledare något hjärta för ert folk? Varför har ni glömt att ni sätta era bröder och systrar framför allt annat? För att inte nämna alla fäder och mödrar.

Jag undrar om livet över huvud taget kan förändras med detta korrupta monster, som varje dag stryper, suger ut och dödar oskyldiga liv. Kan livet återupprättas i Zimbabwe? Åh, alla dessa frågor bara stressar mig ännu mer i mitt eländiga liv. Hallå, varför håller jag på att prata med mig själv i mörkret?

Ring, ring - min väckarklocka ringer. Jag sträcker ut min hand och stänger av klockan. Kanske kan jag bli först i kön för att köpa bröd? Klockan är redan 4.40 - jag hinner inte skölja av ansiktet - tar bara på mig tenniskorna.

Men när jag kommer dit är kön så lång att jag vet att det inte finns något bröd kvar när det blir min tur. Jag går 'hem' igen och lägger mig att sova.

Jag undrar om detta ska bli vårt liv nu: inget bröd, inte ens hopp om att få något i dag eller ens om några veckor!

Åh, mitt land som en gång var så vackert, se på dig nu! All din skönhet har hamnat i fel händer. Zimbabwe, jag gråter därför att de som skulle skydda, hjälpa och leda är de värsta. Massor av oskyldiga lider. Ingen bryr sig längre, bara han eller hon kan bli rik på andras bekostnad, till och med på sin egen familj.

Bensin säljs på svarta marknaden och kvinnorna är tvungna att köpa sanitetsbindor på svarta marknaden till skyhöga priser. Var är kärleken,

respekten och värdigheten hos människor?

Den gamle mannen luras hela tiden och han stjäl pengar från andra folks regeringar.

Han låtsas att pengarna går till folket, men det hamnar i hans och hans ministrars egna fickor. De skulle byta namn från ministrar till tjuvar.

Mitt land Zimbabwe äts och skinnas levande av korruption. Det enda som kan hjälpa är revolution'.

Rekommenderade artiklar

Jagad i exil av Mugabe

Talent Nyhati är ett villebråd i sitt eget land, Zimbabwe. Jag träffar henne i ett skyddat hus som ligger i ett av Harares mondäna villakvarter. Huset är omgärdat av kraftiga, taggiga blommande bougainvilleahäckar.

Fria.Nu

”Deprimerade pappor berättar inte för någon”

Att nyförlösta mammor drabbas av depressioner är ganska vanligt, men att också många nyblivna pappor mår dåligt är inte lika känt. Fria samtalar med forskaren Elia Psouni om papporna som faller mellan stolarna hos vården.

Fria.Nu

”Bilden att medierna mörkar stämmer inte”

Att medierna mörkar negativa effekter av invandring hörs ofta i den offentliga debatten. Fria samtalar med journalistikprofessorn Jesper Strömbäck som har undersökt saken och i en ny rapport kommit fram till att så inte är fallet.

Fria.Nu

© 2019 Stockholms Fria