• Birgitta Stenberg identifierar sig inte med berättarjaget i sin femte självbiografiska roman Alla vilda. ”Det är en jävla typ. Jag är glad att jag int
Stockholms Fria

Att fånga dagen i sex delar

- När jag är färdig med självbiografin och inte hela tiden behöver analysera min omgivning kanske jag äntligen träffar mig själv, säger Birgitta Stenberg, som nu arbetar på den sjätte och sista delen av den självbiografiska romansvit som hon påbörjade 1981 med Kärlek i Europa. Men hon har fortfarande inte skrivit den bok som betyder mest för henne själv.

Gång på gång har Birgitta Stenberg använt sitt händelserika liv och förvandlat det till självbekännande litteratur. Men nu är det slut med det. Nyligen färdigställde hon sjätte och sista delen, ännu ej publicerad, av sin självbiografiska romansvit som inleddes med Kärlek i Europa. Femte delen, Alla vilda, utkom i höstas och utspelar sig på Mallorca under 1950-talet.

I dag delar hon sitt liv mellan en lägenhet i Nice, huset i Tiveden och den lilla stugan på bohusländska ön Åstol. Det tisslades en del om hennes radikala, utmanande livsstil när hon flyttade dit 1965, men grannarna vande sig med tiden.

- Vad jag än gjorde så väntade de sig något ännu värre, säger hon, där hon sitter i ett väl valt, avskilt hörn inne på pressklubben i Stockholm.

Med ett milt leende berättar hon om när några vänner badade bastu och sprang nakna över öns klippor för att svalka sig i havet. På vägen tillbaka hittade de inte rätt bland de tättliggande husen. Men en välvillig granne använde sig av uteslutningsmetoden och pekade menande på hennes stuga: 'Det är dit ni ska'.

Birgitta Stenberg har alltid vetat att hon skulle bli författare, hur klichéartat det än låter. Hon har en diger och genrerik produktion bakom sig, men på frågan vilken bok som egentligen betyder mest för henne svarar hon, utan minsta tvekan:

- Den har jag fortfarande inte skrivit.

Genom åren har det blivit både romaner, barn- och ungdomsböcker och teater- och filmmanus. Korta berättelser till kokböcker, en faktabok om honung och framöver väntar en om biodling. Dessutom målar hon.

I Alla vilda rör hon sig bland mer eller mindre kända konstnärer och författare, bland alkoholister, bögar och flator. De lever för dagen i dyningarna efter andra världskriget. Där finns hopp och framtidstro, men det gäller att leva nu. Kalla kriget pågår för fullt och världen kan gå under när som helst.

Mallorca var oexploaterat och hon och hennes vänner såg sig som en slags motkraft till Franco-eran med sina frigjorda levnadssätt. I en scen bjuder hon in en svart man i sitt hyresrum, varpå värdparet helt sonika låser ytterdörren om dem. Så fort han tagit sig ut genom hennes rumsfönster och lämnat huset hör hon hur de åter låser upp. Svarta och vita skulle inte beblanda sig. På samma sätt var stranden delad av en pir, där männen fick bada på ena sidan och kvinnorna på den andra. De inhemska kvinnorna badade inte överhuvudtaget, de tog hand om barnen.

I början av Alla vilda lever hon tillsammans med den passionerade Louise, de är störtförälskade men glider sedan alltmer ifrån varandra.

Bokens berättarjag beskriver hon med bitande självironi som 'en jävla typ'. En ung kvinna som enbart lever för att skriva.

- Hon är hänsynslös som attan och hon har en järnvilja, jag är glad att jag inte har träffat henne. Hon ingriper inte i människors liv även om de lider, för hon vill se hur det går, och använder hela världen som studieobjekt. Men det här förstod jag först när jag skrev boken, tillägger Birgitta Stenberg.

Hennes frispråkighet och öppenhet är en följd av att hon inte har några barn, menar hon, inga hon måste ta hänsyn till.

- Det finns miljoner böcker som inte har blivit skrivna. Det beror på att författarinnor in spe har varit oroliga för vad deras mödrar och barn ska säga.

Hon talar om alla goda kvinnliga författare som 'försvunnit' ur litteraturhistorien, 'underliggande rebeller' som varit tvungna att spela kuvade för att få ut sina böcker.

- Det finns fortfarande en nedlåtande syn på självbekännelselitteratur, om kvinnor har skrivit den. Men när det handlar om oförstådda, unga män som lever sina liv på barerna i Stockholm, då blir det plötsligt intressant.

I Alla vilda citerar hon en intervju med Norman Mailer i Dagens Nyheter, där det i berömmande ordalag beskrivs hur han har supit, slagits och knullat runt. Att han har gjort det som en hel karl. Så byter hon ut hans namn mot sitt eget. Det blir med ens glasklart att en kvinna aldrig skulle kunna skildras på samma sätt. Om man inte var ute efter att smutskasta henne.

Birgitta Stenbergs levnadssätt ligger långt från kärnfamiljens. Hon förespråkar, utan omsvep, fler triangelförhållanden. Det vill säga när barnen väl flugit ut. Ett kärlekspar fastnar lätt i bråk och destruktiva mönster, menar hon, medan trianglar skapar nya spegelytor och öppningar. De kan fungera utmärkt. Det vet hon av egen erfarenhet.

- Det finns många fler som lever så här än vad folk tror, som klarar sina äktenskap genom att ta in en tredje, säger hon.

Sedan vidgar hon perspektivet från de små familjekrigen till de större. Hon vill få slut på den 'eländiga globala vapenproduktionen' och eftersom idrotten 'omhändertar chauvinistiska känsloyttringar' vore det väl lyckat om den kunde ersätta vapenindustrin, menar hon.

- Förr slogs krigare man mot man, nu sitter de vid datorer och skickar döden på civila.

Självbiografins sista del, som alltså ännu inte är publicerad, handlar om hennes pappas generation. Den utspelar sig från 1875, då han föddes, fram till ett par år efter hans död när hon själv var fjorton år. Tillbaka till ursprunget och barndomen, med andra ord. I Alla vilda får man däremot följa Birgitta Stenberg som tjugoåring, 'människan som blev jag', medan hon försöker hitta sin egen röst i skrivandet. Då drömde hon om att bli poet, men det var med raggarromanen Chans hon slog igenom för snart fyrtionio år sedan.

Apelsinmannen från 1983, där poeten Paul Andersson har en framträdande roll, fick också stort genomslag och har filmatiserats. Paul Andersson var tongivande i femtiotalets Metamorfosgrupp och dök upp redan i Birgitta Stenbergs debutroman Mikael och poeten från 1956. När hon skrev den var hon språklig purist och ville inte använda inlånade ord som telefon och byrå.

Vilket hon ler överseende åt i dag. Nu handlar det snarare om att hålla språket rent från henne själv, hon ser sig som ett registrerande kameraöga.

- Jag vill inte vara en kommenterande berättarröst utan vill att upplevelsen ska gå direkt från ordet till läsaren.

Det finns recensenter som har efterlyst en moralisk vinkling, en mer styrd tolkning, men det är inget hon tagit fasta på.

- Moral handlar ofta om att hålla nere fruntimmren, all religion är byggd på det, säger hon och tillägger att Dan Browns roman Da Vinci-koden nog har blivit så populär för att den tydligt tar kvinnans parti.

Birgitta Stenberg har alltid varit engagerad i kvinnorörelsen och tycker att det har gått framåt, men inte på särskilt stora ytor geografiskt sett. Hon är bombsäker på att det kommer ett rejält bakslag inom 75 år, när pendeln slår tillbaka. Kvinnans rätt att vara kåt har hon hävdat enträget, men dagens översexualiserade samhälle skakar hon mest på huvudet åt. Likaså utseendefixeringen. Alla dessa antirynkkrämer och fettsugningar. 'För det är jag värd', fnyser hon.

- Varför håller kvinnor på? Jo, de ser sig med förtryckarnas ögon, det är värre nu än på 1950- och 60-talet.

Hennes älskade man Håkan Lagergren avled för femton år sedan. Han uppskattade

naturlighet och ville inte att hon skulle sminka sig eller klippa sitt långa hår. En gång överraskade hon honom, för ovanlighetens skull, iklädd nätstrumpor och höga klackar.

- Då dog han nästan av lycka, minns hon, med en kärleksfull glimt i ögonen.

Den 13 augusti belönas Birgitta Stenberg med Selma

Lagerlöfs litteraturpris för 'ett författarskap som i likhet med Selma Lagerlöfs vågat möta världen och se utan att döma'. Prisumman är 100 000 kronor.

Fakta: 

stenbergs självbiografiska romansvit
* Rapport (1969)
* Kärlek i Europa (1981)
* Apelsinmannen (1983)
* Spanska trappan (1987)
* Alla vilda (2004)

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Tafdrup bryter ny mark

Det är en sann utvecklingsroman Pia Tafdrup har skrivit, spännande som en thriller med ett nästan besatt flöde i berättandet. Ge sig hän handlar om att slita sig loss från sina föreställningar om sig själv och sitt liv, 'att gå hela vägen', som hon uttrycker det. Romanen visar hur mötet med någon annan kan förändra oss.

Fria.Nu

Demokratin stärks av att bli ifrågasatt

Den representativa demokratin av i dag är på väg att självdö. Allt färre röstar och de verkliga makthavarna är ändå inte folkvalda. Nobelpristagaren José Saramago vill se en förändring. Och det är universitetens uppgift att gå i spetsen för den, menar han.

Gräset är alltid grönast där man står

Uppvigling. Det tycker Aase Berg är ett lämpligt syfte för poesin. Hon vill, med sina dikter, få folk att rycka upp sig och se nya perspektiv. Poesi som ett slags politik för att nyansera tillvaron - en djupare samhällskommentar om vilka drömmar vi har, vad vi längtar efter.

Konsten, politiken och livet går hand i hand

All konst är politisk, det handlar om vem du riktar dig till. Det menar Gustavo Aguerre, som tillsammans med Ingrid Falk bildar konstnärsduon FA+. De har ofta sökt upp en publik som inte har för vana att frekventera museer och gallerier.

© 2024 Stockholms Fria