Daglig kamp för arbetarstyre | Stockholms Fria

Fördjupning


Anki Bengtsson
Fria.Nu

Daglig kamp för arbetarstyre

La Cooperativa de Trabajo 18 de Diciembre - Brukman i Buenos Aires ser utifrån inte ut att rymma en textilfabrik. Inne i den sex våningar stora fabrikslokalen är det tyst. Det hålls stormöte denna eftermiddag. Delicia Millahual tar emot mig, Elin som tolkar och Håkan som tar foton.

Delicia är en av de 21 arbetare som stannade kvar i textilfabriken Brukman natten den 18 december 2001, då ägaren övergav fabriken utan att ha betalat ut löner.

- Vi fick ingen lön och hade inga pengar att ta oss hem och ingen mat. Så vi blev kvar. Morgonen därpå kom 166 arbetare tillbaka och anslöt sig till oss.

Veckan före den 18 december 2001 var lönen bara 2 pesos (då motsvarande 2 USD). Då hade den administrativa personalen redan lämnat fabriken. När arbetare blev kvar i fabriken natten den 18 december var det av nödvändighet men också av ilska, och det blev början till en ockupation av fabriken.

Först höll de kvarvarande arbetarna möten och diskuterade med facket och försökte få kontakt med ägaren Jacobo Brukman. Han dök inte upp. Så efter ett par veckor tröttnade arbetarna och började använda maskinerna igen. Sen dess har turerna varit många och kampen hård. Under 2003 trappades striden upp. Den 21 april 2003 begärde Brukman, som satt företaget i konkurs, att ta maskinerna ur fabrikerna. Men arbetarna vägrade. Polis kallades till fabriken. De föste ut arbetarna och försökte med tårgas hindra arbetarna att komma in igen. Det utlöste demonstrationer med tusentals deltagare och belägring utanför fabriken. Åtta månader senare satt arbetarna vid maskinerna igen.

Under striden förslog arbetsministeriet för arbetarna att starta ett kooperativ för att den lagliga vägen inleda en process att överta äganderätten.

- Har ni sett Naomis film? undrar Delicia och menar Naomi Kleins och Avi Lewis film The Take, som dokumenterar de senaste årens sociala uppror i Argentina. I den finns förstås textilarbetarna på Brukman med.

I dag drivs textilfabriken som ett kooperativ av de 62 arbetarna. Av dem är 90 procent kvinnor. Alla har samma lön och lika arbetstid. Arbetare är med i kommittéer, som till exempel för försäljning och inköp. Efter att kooperativet bildades har det anställt fyra personer, två arbetslösa från piqueterosrörelsen (organiserade arbetslösa som framför allt gör socialt arbete) och två personer som är familjemedlemmar till arbetare i kooperativet.

Kampen är långt ifrån över och villkoren att överleva som kooperativ är tuffa. Vid fikabordet där vi gör intervjun är ljuset svagt och luften står still (det är 30 grader utomhus) och vi sneglar på fläkten bakom oss. Men vi säger inget om att sätta igång den. Vi har fått veta att arbetarna inte fått ut någon lön denna vecka och alla pengar som kommer in först går till el, gas och underhåll.

Att vara utan lön ena veckan och få några pesos nästa vecka för att efter vårsäsongen få lite mer - hur klarar de det? Arbetarna i La Cooperativa de Trabajo 18 de Diciembre - Brukman har inte rätt till socialbidraget som arbetslösa kan få. Ja, vi får inte riktigt klart för oss hur det går till mer än att ta in bidrag utifrån och att en familj har flera försörjare.

- När det är kris skickar vi e-post till organisationer i Europa. Vi söker också stöd lokalt från organisationer, studenter, andra kooperativ och privatpersoner, säger Delicia.

Det märks hos arbetarna att det har stor betydelse att ha en arbetsplats att gå till. Kampen har också svetsat dem samman. Delicia och Celia Martinez, som vi också pratar med, glamoriserar inte ockupationen av fabriken. Övertagandet av arbetsplatsen kom till av nödvändighet, och formerna för beslut och arbetsorganisation har kommit till genom praktik och diskussion.

I kommittéerna tas det fram förslag som presenteras för ett stormöte, där beslut tas genom majoritetsbeslut. I stormötena deltar alla som arbetar. Någon fackförening finns inte.

- Facket stödde oss inte när vi satte igång maskinerna igen och det stöder oss inte nu, säger Delicia.

Det är många intressegrupper som har velat styra hur arbetarna ska göra.

- Vi driver fabriken utan chef och nu tar vi enkla arbetare de beslut som en styrelse brukar göra. Men vi får också ta smällarna. Vi får mer inflytande på arbetsplatsen, men vi jobbar också mer nu.

Arbetarna har förstås olika åsikter och ibland går de isär.

- En grupp vill arbeta för sex timmars arbetsdag, medan andra motsäger sig det för att de befarar att produktionen sjunker då och vi får in mindre inkomster.

Just nu är det inte för liten produktion som är ett problem, utan snarare ett osålt lager av kostymer. När vi visas runt i fabriken ser vi långa rader av herrkostymer som kan uppskattas till över tusen. Kostymerna är väldigt välsydda, men modellen vänder sig till konsumentgruppen män i övre medelåldern i medel- och övre medelklass. Kooperativet Brukmans kunder är grossister på den privata marknaden och privatpersoner. En stor del av kläder och skor som säljs i Argentina är producerade på licens i landet.

Dagen jag gör intervjun ställs försäljningskommittén till svars för den senaste tidens låga försäljning. Ett av problemen för kooperativet Brukmans vilja att få kontinuitet i inkomster är att de säljer på kommission, vilket innebär att det får betalt vid leverans. Ett annat problem är att de är verksamma på samma marknad som det privatägda Brukman - en marknad som bland annat utmärks av konkurrenstänkande, hierarkier, satsning på marknadsföring, trender och där tidspress på arbetare har satts i system.

Varje diskussion i kooperativet om nya vägar måste ställas mot den dagliga överlevnaden i ett kapitalistiskt samhälle.

- Vi har haft kontakt med regeringen om att komma med i en offentlig upphandling av till exempel arbetskläder inom den offentliga sektorn, men de tar tid att bestämma sig. Flera arbetare säger nej till att ha staten som kund eftersom staten köper på kontrakt och inte kommission. De menar att vi får vänta längre på pengarna från offentliga sektorn och att vi inte har råd med det, säger Celia Martinez.

När jag frågar henne om hon anser att staten vill att kooperativet Brukman ska gå i konkurs, med hänvisning till dess långsamma arbete med ärendet och tidigare agerande att sätta in polis mot kooperativet, svarar hon:

- Ja, jag tror att staten i grunden vill att vi ska bli ruinerade. Vi kan heller inte sätta press på staten som till exempel arbetarna i tunnelbanan gjorde mot den offentliga arbetsgivaren i veckan. Deras strejk slår mot det offentliga transportsystemet. Strejkar vi står produktionen vi ska leva av still och vi mister kunder, säger Celia.

Kooperativet Brukman har inte juridisk äganderätt till textilfabriken än, men så länge de brukar fabriken måste de också underhålla den. Ärendet om ett juridiskt övertagande pågår och drivs av en jurist. Hur betalas då juristhjälpen?

- Vi har inte gett honom några pengar. Han fick några kostymer. Vårt ärende är politiskt prestige. Men det är vår kamp och vi anser att vi har äganderätt till fabriken, säger Celia.

Staten administrerar textilfabriken genom arbetsdepartementet. Enligt Celia bryr den sig inte om hur kooperativets styrelseformer ser ut 'för den vet inte hur vi styr fabriken'.

Om det juridiska ägandet går igenom i rätten måste kooperativet börja betala delavgifter för äganderätten inom tre år och därefter var sjätte månad i 20 år. Det är en kompromiss som kooperativet Brukman gjort i kampen att behålla styret över fabriken.

Arbetarkooperativet FaSinPat, som har tagit över keramikfabriken Zanon i Neuquén har valt en annan väg. Deras krav på regeringen är att staten tar över fabriken, men att kooperativet FaSinPat ska ha självstyre över

produktion, drift och beslut om arbetsorganisation.

Varje ockupation av arbetsplatser måste ses utifrån dess tid och plats och specifika villkor. La Cooperativa de Trabajo 18 de Diciembre - Brukman producerar herrkostymer på en marknad där tekokvoterna släpptes fria i år. FaSinPat verkar på keramikmarknaden som ser annorlunda ut än tekobranschen.

I La Cooperativa de Trabajo 18 de Diciembre - Brukman är 90 procent kvinnor och kooperativet verkar i Buenos Aires. I FaSinPat/Zanon är 90 procent män och de verkar i en mindre ort i delstaten Neuquén.

Villkoren för arbetarstyrda arbetarplatser omfattas också av det arbete som fortsätter när försörjningsarbetet, som också ger sociala värden, tar slut. Den är arbetsdelningen i det det totala arbetet som sätter villkoren och möjligheterna för egenmakt.

Rekommenderade artiklar

La Casa del Encuentro

Utanför porten finns ingen skylt om ett kvinnohus, men Elin och Monica, som varit här förut, ringer på porttelefonen. Vi har i förväg ringt om att få vara med på den gemensamma middagen som anordnas varje onsdag kväll klockan 22. Då avslutas mötet som lesbiska kvinnor har samlats till.

Fria.Nu

Våld i parförhållande bedöms efter kön

Dokumentärserien Lite stryk får dom tåla på TV 4 har satt igång en debatt om vad som brukar kallas kvinnovåld. Mäns våld mot kvinnor har de senaste åren uppmärksammats i kampanjer, utredningar, projekt och i media. Men homo- och bisexuella kvinnor och män som har utsatts för våld av sin partner med samma kön förblir osynliga och står utan skydd och rådgivning. I skymundan pågår ett arbete för att göra det synligt, och just nu görs en kartläggning av omfattningen av våld i samkönade förhållanden

Fria.Nu

Kamp för överlevnad

Sokhina är 22 år och har två barn som hon ensam försörjer. Som lokal ledare i de jordlösas organisation på en av de ockuperade öarna - Char Bangla - i södra Bangladesh ska hon åka till bondefederationens nationella kongress i Dhaka. Dagen före hon ska åka brinner hennes hus ner. Men hon gör ändå färden som tar en natt och en halv dag till kongressen.

Fria.Nu

”Deprimerade pappor berättar inte för någon”

Att nyförlösta mammor drabbas av depressioner är ganska vanligt, men att också många nyblivna pappor mår dåligt är inte lika känt. Fria samtalar med forskaren Elia Psouni om papporna som faller mellan stolarna hos vården.

Fria.Nu

© 2018 Stockholms Fria