Fördjupning


Ida Lindgren
  • - Nattvandring känns som ett konkret sätt att skapa trygghet, säger Frida, som är med i feministgruppen Agda. Medlemmarna är beredda på att vissa kan
Fria.Nu

Systrar på stan gör gatorna tryggare

Det borde vara en självklarhet att kunna röra sig fritt i samhället. Att kunna gå hem från en fest eller springa en joggingrunda utan att vara rädd. Men det är det inte för kvinnor. Systrar på stan gör motstånd mot vardagsrädslan. Det stärker både dem själva och andra. SFT följde med dem ut en kväll.

Lukten av rökelse slår emot mig på det persiska kaféet på Söder i Stockholm. Det är lördagskväll i mitten av september och runt ett mosaikbord sitter ett gäng tjejer. De har beställt in nachos och varm dryck. Samtalsvolymen varierar i styrka och ibland letar sig ett gemensamt skratt ut till de andra gästerna.

Det är feministgruppen Agda som har samlats för att planera kvällens aktion.

- I och med att överfallsvåldtäkterna ökar känner man sig mindre säker på stan som tjej. Vi vill hjälpa till genom att finnas i närheten, säger Sara och smuttar på kaffet.

- Nattvandring känns som ett konkret sätt att skapa trygghet, förklarar Frida.

De har varit i kontakt med en fältassistent som är van att promenera på Stockholms gator nattetid för att hjälpa ungdomar. Nu ska de göra likadant.

Först går de igenom gränssättning och lämpligt beteende. De ska vandra i grupper om två eller max tre - kommer man en hel trupp kan man istället uppfattas som en hotbild. När man vill ha kontakt med en grupp är det viktigt att inte kliva in och ta över, det kan kännas som en kränkning. Istället närmar man sig försiktigt och väntar på gensvar i form av ögonkontakt eller liknande.

- Om vi får kontakt med folk ska vi lyssna på dem mer än att prata själva. Det är viktigt att inte bli några bossiga vuxna, säger Frida med avsmak.

- Skillnaden mellan oss och till exempel 'farsor och morsor på stan' är förhoppningsvis att ungdomarna inte ser oss som auktoriteter på samma vis. Vi är 20-30 år och bär inga uniformer. Dessutom säger ens egen erfarenhet att man som tjej känner sig tryggare om det finns fler tjejer i närheten, säger Elinor och får medhåll från de övriga.

Agda startades för snart två år sedan, efter en avslutad kurs i makt och kön på Långholmens folkhögskola. Det här är första gången de gör den här typen av aktion. De är beredda på att alla de möter i kväll inte kommer att visa dem respekt. Vissa kanske blir provocerade av trycket på deras ryggar och vill svara på det genom motprovokation.

De talar länge om att inte trigga upp situationer och att lämna platser som känns hotfulla. Vidare går de igenom telefonnummer man bör ha till hands. Till kvinnojourer, Maria Pol, socialjouren och närpolisen. När teet och kaffet är uppdrucket tar de fram säkerhetsnålar och tryckta tyglappar.

Övriga kafébesökare slänger långa blickar när Agdorna hjälper varandra att nåla fast texten 'Systrar på stan' på ryggarna.

Hösten har kommit för att stanna och tjejerna sveper in sig i halsdukar och trär lager av tröjor över huvudet. Nu är det dags. Klockan är halv elva och vi kliver på en nästan tom tunnelbana. På vägen pratar de om hur frontfigurerna i Feministiskt initiativ, Tiina Rosenberg och Gudrun Schyman, dödshotats. Även en av de manliga styrelseledamöterna i Fi har hotats och kallats könsförrädare.

Vid Centralen stiger vi av och systrarna delar upp sig i grupper om två. Jag följer med Frida och Sara. Vi passerar Lava, där det står en hord med ungdomar och röker. Inifrån Kulturhusets ungdomslokaler studsar basen mellan väggarna. Vi saktar in lite, känner in stämningen. Lava är drogfritt, vilket kanske bidrar till den lugna atmosfären.

Sara och Frida fortsätter ned mot Kungsträdgården. På vägen möter vi en sliten man i rullstol. Ut från fiket strax intill kommer en ung man i förkläde. De hälsar och den sittande mannen får en påse bullar. Med den i knäet fortsätter han ansträngt att rulla stolen uppför backen. Han ser på Frida och ber om hjälp. Tillsammans korsar de ett övergångsställe och försvinner uppför backen.

Skyltdockorna tittar utmanande på mig från varuhusets skyltfönster och jag blänger tillbaka.

Vi träffar Anna och Elinor, som berättar att de hjälpt en tjej att komma förbi en 'äcklig gubbe', som försökt hindra henne från att passera honom. Tjejen kunde med deras hjälp enkelt smita förbi.

När Frida är tillbaka efter rullstolskörningen fortsätter vandringen ner mot Kungsträdgården. Framifrån ser de civila ut, men på ryggarna lyser de blodröda bokstäverna på det svarta tyget.

Vi möts av en ödslig park. Uteserveringarna är halvtomma och på den stora scenen plockar P3-personal undan efter en gala som hållits under kvällen. En full kille stannar och byter några ord med oss. Systrarna svarar på frågorna, men ger honom ingen ytterligare uppmärksamhet. Runtom i parken sitter de som inte har åldern inne för krogen i utspridda grupper och diskuterar vad de ska göra.

- Oj, de ser jätteunga ut, säger Sara. Klockan är ju ändå över elva.

Kylan gör sig påmind när vi passerar en rad ledsna palmer vid en uteservering. På andra sidan de exotiska träden är folk fortfarande sommarklädda och Bob Marleys bekanta tongångar hörs.

- Vi går ditåt, föreslår Frida och pekar mot den del av parken där mörkret regerar. Genom att i grupp ta tillbaka de mörka platserna blir man själv stärkt. Samtidigt gör man platsen tryggare för andra.

Jag frågar om de själva är rädda när de går ensamma hem på kvällen.

- Javisst, säger Frida. Jag undviker helst att åka buss hem, eftersom vägen från håll-platsen är mörkare än vägen hem från pendeltåget. Det ligger en otrygghet över en hela tiden.

Jag frågar mig hur det kan det ha blivit så. Det finns en vardagsrädsla som begränsar många av oss varje dag. Vi har lärt oss att leva med den och har med den i beräkningarna, vad vi än tar oss för.

Tre av tjejerna i Agdagruppen tränar feministiskt självförsvar regelbundet. Sedan Frida började träna känner hon sig säkrare.

- Nu känner jag att jag har en bra chans att klara mig ur en överfallssituation. Jag har fått en bra grundsäkerhet inbyggd i mig, både fysiskt och psykiskt, säger Frida som tränar sedan ett år tillbaka.

Grunden i feministiskt självförsvar är att förstå att man är värd att försvara. Ser man sig inte som värdefull spelar det ingen roll hur stark man är eller hur många grepp man kan, då försvarar man sig ändå inte. Amerikansk och engelsk forskning visar att 80-95 procent av alla kvinnor som gjort motstånd vid våldtäktsförsök utomhus, klarade sig undan.

Jag frågar de andra i vilken grad de upplever rädsla. Anna berättar att hon alltid försöker gå där hon vill, men att det lätt blir en längre, upplyst väg än den kortare, lite skumma vägen. Hon brukar tänka på sin hållning för att se självsäker ut. Sandra och Elinor vill att tjejer i landets alla högstadier ska få träna feministiskt självförsvar i skolan.

- Självförsvarsträningen har stärkt mig jättemycket. Jag har förstått att jag är värd att försvara varje sekund. När jag är ute och går försöker jag göra om rädslan till ilska. Då pumpar adrenalinet tillräckligt för att kunna slå ner vem som helst, säger Sandra och skrattar.

- Man behöver påminnas om sitt värde och sin styrka för att ha det i ryggraden. Därför är det viktigt att träna någorlunda regelbundet istället för att bara gå en helgkurs. Man måste lära sig att bryta de mönster man är uppväxt med, det tar tid. säger Elinor.

Klockan börjar närma sig midnatt och det är dags för återsamling vid Plattan. Tre killar står och kissar mot en vägg och två andra ropar högljutt. En flaska krossas. Det har inte inträffat några värre incidenter och några andra nattvandrare har vi inte sett till.

Vi trampar över slängda reklamblad, som kristdemokraterna har spritt omkring sig inför kyrkovalet.

- Tjejer ska kunna vistas på vilka platser de vill, med vilka kläder de vill, när de vill! proklamerar Sara.

- Självklart, men det är också viktigt att inte ogiltigförklara deras rädsla, säger Frida. Då kan rädslan kännas fånig och skuldbeläggningen blir dubbel. Eftersom hotet finns där är rädslan inte ologisk, tvärtom. Man ska inte döva sina signaler bara för att man borde ha rätt att gå var man vill.

Natten fortsätter i tunnelbanan. Där är det fullt med folk. Många sover, några dreglar. Systrarna vandrar från ena änden av tåget till den andra. De har några meningsutbyten med folk, men inget dramatiskt händer.

Agdorna diskuterar samhällsförändring och har en mängd förslag på normbrytande aktioner. Någon vill ställa sig på stan likt frikyrkorörelsen och bjuda på kaffe och kakor. En annan föreslår att de skulle kunna klä ut sig till sin egen motsats, gå ut som en heterogen grupp och förvirra omgivningen. Håll utkik - vi kommer med största sannolikhet att få se mer av dem!

Jag avviker från gruppen och byter till min linje. Några stationer senare hörs det välbekanta bromsljudet och jag stiger av. De som kommer ut ur tunnelbanan går åt olika håll. Framför mig går ett par tjejer och skrattar och pratar. Mina steg jagar dem, den ena sneglar över axeln. Jag håller de 15 meter som är mellan oss. Jag vill inte tränga mig på dem, men jag känner mig tryggare med dem i närheten.

Fakta: 

Boktips:
Slå tillbaka! av Moa Elf Karlén och Johanna Palmström. Feministiskt självförsvar av Kvinnofronten.
Kurser i feministiskt självförsvar finns på Xist (www.xist.kvinnoforum.se).

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Deprimerade pappor berättar inte för någon”

Att nyförlösta mammor drabbas av depressioner är ganska vanligt, men att också många nyblivna pappor mår dåligt är inte lika känt. Fria samtalar med forskaren Elia Psouni om papporna som faller mellan stolarna hos vården.

Fria.Nu

”Bilden att medierna mörkar stämmer inte”

Att medierna mörkar negativa effekter av invandring hörs ofta i den offentliga debatten. Fria samtalar med journalistikprofessorn Jesper Strömbäck som har undersökt saken och i en ny rapport kommit fram till att så inte är fallet.

Fria.Nu

© 2024 Stockholms Fria